Hästen & Husse är här!

Häromdagen kom de efterlängtade paketen från Idus förlag, paketen med Hästen & Husse. En sådan härlig känsla att få se boken i tryck! Om du vill kan du provläsa här. Det är min sjunde bok, min fjärde barnbok, och min första bilderbok, med bilder av Anna Södergård. Och resultatet blev över förväntan! De färgstarka bilderna matchar Hästens och Husses personligheter väl. ”Detta är ingen försiktig bok”, var Annas kommentar när hon först fick mitt manus. Nej, verkligen inte. Försiktighet är inte alltid en dygd.

Oförsiktigheten lyfts också fram som något positivt i bokens allra första recension. BTJ:s lektör, Camilla Appelgren, påpekar att jag nu, efter mina tidigare böcker, verkligen tar ut svängarna. Hon skriver att man i boken "utmanas i sitt tänkande om normer och fördomar. Tillsammans med Anna Södergårds karakteristiska teckningar leker boken med han/hon/hen och tanken på att man får vara vem man vill." Lektören sammanfattar: "Hästen & husse passar bra till högläsning och diskussionsunderlag både i förskolan samt skolans yngre årskurser – får man vara som man vill eller måste man följa normen?" (BTJ-häfte 20, 2017)

Vilken fin recension! Bättre kunde det inte börja. Det är alltid roligt när det man skriver gillas. Såklart är det kul om böckerna säljs, men viktigast är förstås att de läses. För det är det som är det magiska med författandet, att ens tankar kan slå rot i någon annans huvud. Och vill det sig väl leder tankar till handling. Jag hoppas att Hästen och Husse kan sprida budskapet och bidra till att alla respekteras för den de är. Eller som Hästen uttrycker det: ”Man är som man är. Det är ju då man är som bäst!”

Portföljen som ögonöppnare och kompass

Vad lär man sig av att reflektera? Och vad är egentligen en reflektion? Det är några av de frågor som man kan få svar på i vår alldeles nytryckta projektrapport Kompetensportfölj för dokumentation, reflektion och progression.

Tillsammans med lärare inom olika ämnen har jag tittat närmare på hur portföljer kan användas i utbildningen. Med portfölj menar vi här ett elektroniskt verktyg där studenter kan samla sina olika arbeten under utbildningens gång, ett verktyg som projektet också har utvecklat. Men förutom att bara vara ett arkiv kan portföljen ge en överblick över allt som studenten lär sig. Det i sin tur hjälper studenten att se sin egen utveckling – och att upptäcka vad hen mer behöver lära.

Portföljen blir alltså ett redskap för reflektion. Det här gäller inte bara för studenter. I ett av delprojekten har vi också undersökt vad lärare kan få ut av att skriva en portfölj. I portföljen samlar de exempel från sin undervisning och beskriver hur, vad och varför de gör som de gör. Många av lärarna menar att detta blir tydligt för dem själva när de sätter ord på sina pedagogiska val och erfarenheter. De upptäcker kopplingar och mönster och får en klarare helhetsbild av sin undervisning, och av sig själva som lärare. Och det hjälper dem att tänka och diskutera om undervisning och lärande på ett mer professionellt sätt.

Så vad innebär det då att reflektera? Ja, reflektera kan man göra på olika sätt. En personlig reflektion kan betyda att man lite planlöst funderar över saker och ting sådär i största allmänhet. Men en akademisk reflektion, som det handlar om här, innebär något mer. Den har en riktning och ett mål. Den utgår ifrån personliga erfarenheter, söker kopplingar till teori och beprövad erfarenhet och leder till en tanke om förändring – hur ska jag göra nästa gång för att det ska bli (ännu) bättre?

En sådan medveten reflektion kan leda till utveckling i yrkesliv och studier, och också på ett personligt plan. Rapporten innehåller flera exempel att inspireras av. Och på omslaget symboliserar Raoul Wallenbergs portfölj den eftertanke som portföljer kan bära på vägen mot en förnuftigare värld.

Ny bok, ny genre, nytt förlag

Ibland kommer idéer flygande, helt av sig själva. En historia kommer flaxande med tydliga karaktärer och ett budskap som jag gillar. Då är det bara fram med håven och fånga in. Sätta sig ner och knåpa. Vrida och vända några varv. Betrakta alltihop på lite avstånd. Låta det vila ett tag. Och sedan putsa tills det glänser.

Det var så det gick till när jag skrev min senaste bok: en barnbok för förskoleåldern. Man kan säga att det var en annorlunda skapelse, vitt skild från allt annat jag har skrivit. Förstås en milsvid kontrast mot mina forskningspublikationer och läroböcker, för att inte tala om den biologiska ordlista jag var med och skrev en gång. Men också rätt så olikt mina tidigare barnböcker, som vänder sig till lite äldre barn och berättas helt och hållet i text. Nu ska texten samverka med bilder, och det är det som gör det hela så spännande. På vart och ett av de tolv uppslagen ska text och bild komplettera varandra och tillsammans bära fram berättelsen. Budskapet ska finnas där utan att skrivas på näsan. Det som berättas sägs mellan raderna, i vakuumet mellan text och bild. Så totalt tvärtemot en vetenskaplig artikel, där varje logisk lucka måste täppas igen.

Så stod jag där med mitt manus och undrade var jag skulle göra av det. Skulle jag ge ut boken själv, som jag gjort med böckerna om hundtokiga Alva? Eller skulle jag skicka det till något förlag? Det var då jag fick ett tips av en bokhandlare, som sålt mina tidigare böcker med stor entusiasm. Han kände till en bra förläggare och ett trevligt förlag, som månar om sina författare och som inte har vuxit sig själv över huvudet. Det lät som om det kunde vara värt ett försök.

Manuset skickades iväg. Och redan efter två veckor kom ett mejl från förläggaren: ”Jag tycker mycket om ditt manus och vi vill gärna ge ut det.” Med tanke på att bara cirka två promille av alla insända bokmanus blir antagna kändes det nästan osannolikt – och samtidigt alldeles, alldeles underbart!

Efter det glada beskedet var det dags att hitta en illustratör (nej, jag ritar inte själv, för allas bästa!). Förlaget hade många bra att välja bland, men det fanns en som jag fastnade extra för. Hennes bilder skulle helt enkelt bli perfekta! Men ville hon ställa upp? Som tur var blev hon förtjust i manuset och tackade ja! Så nu är avtalet skrivet, med både förlag och illustratör.

Det ska verkligen bli kul att jobba fram en färdig bok tillsammans. Även om illustratören sitter i London och förläggaren i Göteborgstrakten, och vi ännu bara har mejlat, känns det som om vi redan har träffats. Och genom sociala medier känns den varma gemenskapen bland Idus-familjens författare och illustratörer. Den inspirerar till nya bokprojekt!

Läs mindre, skriv bättre

Ett vanligt råd till den som vill bli bra på att skriva är att läsa mycket. Men stämmer det verkligen? Det tror inte jag. Och det jag vänder mig emot är ordet mycket. Varför det?

Jo, om man slukar texterna utan att tugga, då hinner man aldrig riktigt smaka på dem. För att förstå vad som gör en bra text bra behöver man stanna upp och känna in, tänka efter. Det räcker inte att gilla en text, tycka att en deckare är spännande eller att en roman är gripande eller underhållande. För att själv utvecklas som skribent krävs mer än så. Man behöver kunna sätta fingret på exakt vad i texten som får en att skratta, gråta, rysa av obehag eller vällust. Man måste kunna formulera varför dialogen känns trovärdig, vad det är som ger karaktärerna liv eller varför forskningsartikeln upplevs som gedigen och övertygande. Om man inte kan sätta ord på kvaliteterna i andras texter är det väldigt svårt att åstadkomma en bra text själv.

Så en mer framgångsrik strategi än att läsa mycket – om man vill bli en bättre skribent – är att läsa lagom, och med eftertanke. Läsa med alla sinnen, dröja kvar i känslan och göra den till en tanke. Försöka förstå vilka känslor orden väcker. För om man sväljer texten i ett helt stycke blir man visserligen mätt, men inte särskilt mycket klokare.

Omväxling förnöjer och skapar goda skribenter

För en månad sedan startade den första omgången av vår MOOC, den öppna nätbaserade kursen Akademiskt skrivande, som har lockat mer än två hundra deltagare. Jättekul att intresset är så stort! Nu har en ny kursomgång börjat och det går bra att hoppa på tåget fram till den 22 oktober - helt gratis och öppet för alla! (Anmälan här) 

Även om kursen heter just Akademiskt skrivande, finns det mycket av innehållet som är generellt för alla typer av skrivande. Bland det vi tar upp finns själva skrivprocessen, hur man kan tänka när man bygger upp en text och några vanliga språkregler som vi har sett att många kan behöva friska upp. En annan sak som vi poängterar är hur viktigt det är att inte fastna i bara en genre. Hur akademisk man än känner sig kan man vinna mycket på att skriva andra sorters texter också. Ett av våra tips är därför att skriva om sitt ämne för lekmän. På det sättet kan man få syn på nya infallsvinklar på ämnet, samtidigt som man utvecklar själva skrivhantverket.

Nyttan med att skriva varierat är något som jag själv ständigt påminns om. Det kanske verkar avlägset att jämföra en vetenskaplig artikel med en novell, eller en populärvetenskaplig text med en barnbok. Men jag lovar, texter är mer lika än man kan tro! Dessutom kan man lära sig också av skillnaderna. För texten är inte bara språkdräkt och yta, den är också en arbetsprocess. Och min egen erfarenhet är att ju fler genrer jag provar på, desto bättre förstår jag var och en av dem. Det blir lättare att göra medvetna val, inte bara om formuleringar, utan också vem som är min läsare, vad texten ska innehålla, hur den ska börja och sluta och hur de olika delarna ska kopplas ihop.

När det gäller innehållet i en vetenskaplig artikel är det många detaljer som måste finnas med, om metoder och annat som är viktigt för forskare i ämnet. Men i en populärvetenskaplig artikel måste en del av detta gallras bort om inte läsaren ska duka under. Mer intressant för en lekman är vad folk i allmänhet kan ha för glädje av forskningen. Och vänder jag mig till en särskild grupp läsare, då kan jag välja att resonera mer om hur just de kan använda den nya kunskapen. Till exempel vill lärare ofta få konkreta förslag på hur forskning om skrivande kan komma till nytta i deras egen undervisning. Skillnaden mellan vetenskapliga och populärvetenskapliga texters är att de lyfter fram olika aspekter av samma sak. Likheten är att båda utgår från forskning och fakta – i motsats till en skönlitterär text. I exempelvis en novell, som ju inte ens behöver vara sann, är dessutom intriger, tankar och känslor en viktig del av innehållet.

Men det finns också likheter mellan fakta och fiktion. Vi kan till exempel jämföra den populärvetenskapliga artikelns ingress med baksidestexten på en barnbok. Båda måste skrivas så att läsaren efter bara ett par sekunder är fast och vill fortsätta. Det mest spännande måste sägas direkt – till skillnad från i en vetenskaplig artikel, där läsaren får ge sig till tåls. Där är det i stället viktigt att ge läsaren en gedigen bakgrund, att visa ödmjukhet inför andras forskning och att samtidigt visa sig tillräckligt påläst för att bli trovärdig som författare. Jag måste snitsla en logisk bana av argument, så att läsaren verkligen förstår varför min undersökning är viktig, varför resultaten ska tolkas på det sätt som jag gör och varför slutsatserna är så intressanta. Det får inte finnas några tankesprång eller luckor i resonemanget. Därmed blir den vetenskapliga texten trygg, men i gengäld ganska ospännande. I den skönlitterära texten kan det vara precis tvärtom. Saker antyds och får ibland läsas mellan raderna; läsaren får en vink men ingen fullständig redogörelse. Här är det gestaltningen som övertygar. En skönlitterär text som enbart beskriver får inte liv.

Att pendla mellan genrer kan vara både lärorikt och lustfyllt. För det finns hela tiden nya upptäckter att göra. Ständigt väntar nya insikter runt hörnet. Som skribent kan man alltid utvecklas ännu lite till.

Varför ska naturvetare skriva?

För många naturvetare är skrivandet ett nödvändigt ont, något man gör allra sist när en undersökning är klar. Man skriver ihop. Ett alternativ är att se det som att man skriver fram sina resultat och slutsatser. På det sättet blir skrivandet en tankeprocess där argument och motargument växer fram – lite som att skribenten förhandlar med sig själv.

Utbildningsforskarna Carl Bereiter och Marlene Scardamalia har beskrivit den här processen med en modell där två ”rum” möts, ett ämnesrum och ett språkrum. När vi skriver om ett ämne sätter vi ord på begrepp, fenomen och samband. Vi använder språket för att klargöra vad saker och ting inom ämnet betyder och hur de förhåller sig till varandra. Samtidigt använder vi språket för att reflektera över det vi kommer fram till, vilket i sin tur skapar mening och öppnar för nya sätt att se på ämnet. Det är genom den här processen, där ämneskunskap och språkliga uttryck frotteras med varandra i våra tankar, som en djupare förståelse kan växa fram – en förståelse som inte bara omfattar ämnet, utan också språket och vetenskapen. Utbytet mellan det ämnesmässiga och det språkliga rummet hjälper oss alltså att förstå ämnets delar och helhet, olika sätt att förklara och övertyga, och inte minst, vad vetenskapen som sådan innebär. Och det, skulle jag påstå, är tillräckligt goda argument för att skriva.