Slutspurt och rivstart

Knappt har man hunnit blinka förrän julen svischat förbi och det nya året redan galopperat in i februari. Under tiden är det mycket som både har avslutats och satts igång.

Bland de avslutade projekten finns ”Portföljprojektet” om studenters och lärares kompetensportföljer. Under två år har vi tittat närmare på hur portföljmetoden kan användas för att ge överblick över prestationer och meriter, och hur arbetet med portföljen i sig kan leda till lärande och utveckling. Snart kommer rapporten från tryckeriet och så klart ska den få ett eget inlägg här i bloggen!

  

Ett annat (nästan) avslutat projekt är en forskningsartikel som (i stort sett) har blivit antagen för publicering. Den fick uppmuntrande tillrop från tidskriftens BÅDA granskare – bara en sådan sak! En del förslag på förbättringar hade de förstås också och nu är en ny version (nästan) klar att skickas in. (En annan artikel, hos en annan tidskrift, blev däremot refuserad efter fem månaders betänketid. Redaktionen hade helt enkelt inte lyckats hitta granskare som matchade artikelns exotiska tema om naturvetarstudenters skrivande. Håhå jaja. Men det är bara på det igen: ny tidskrift, ny väntan.)

Årets första högskolepedagogiska introduktionskurs har både hunnit börja och sluta, och det är härligt att se att våra yngre lärare och doktorander är så pedagogiskt intresserade! Alla tjugotre deltagarna utvecklade egna undervisningsmoment under kursens gång och diskuterade också sina erfarenheter med varandra. Engagemanget var stort och det bådar gott för den akademiska lärarkårens tillväxt!

Våren är ansökningarnas tid och i år är jag med och söker pengar för forskningsprojekt om forskningskommunikation. Det känns som att allt fler börjar inse poängen med att kommunicera forskning även utanför akademin. Så kanske blåser vindarna åt vårt håll denna gång. Har vi tur kan det bli början på ett spännande nationellt och internationellt samarbete!

En annan satsning som står för dörren är en lärarutbildning i biologi och kemi i Lund. De senaste åren har vi målmedvetet byggt upp en didaktisk kompetens vid fakulteten – en viktig förutsättning för att kunna utbilda lärare. Nu ska vi ta steget och ansöka om examensrätt för ämneslärare. För självklart vill vi vara med och bidra till ännu bättre lärande och undervisning i framtidens skola! Ingen uppgift kan vara viktigare. Jag är glad att vara del i denna process och ser fram emot att samordna arbetet med ansökan framöver.

Vid sidan av de akademiska bestyren händer det också kul saker. I höstas berättade jag att jag skrivit förlagskontrakt för en ny barnbok. Jag har den senaste tiden bollat idéer med min illustratör, Anna Södergård, om hur bokens karaktärer ska se ut. De två huvudkaraktärerna har båda charmerande personlighetsdrag och integritet, kan man säga. Så ni förstår hur noga det är med den bildliga gestaltningen! Och med Anna känner jag mig inte bara överens, utan också helt trygg med att resultatet blir alldeles, alldeles strålande. Fortsättning följer!

Pedagogisk verksamhet är vetenskaplig verksamhet

Är det inte väldigt konstigt att man skiljer mellan pedagogisk och vetenskaplig verksamhet inom akademin? Som om inte pedagogiken skulle vara vetenskaplig, kanske?

Det här kan man förstås avfärda som en olycklig, och inte så genomtänkt formulering. Men den tar sig ibland konkreta uttryck i den akademiska vardagen. För det händer att vi som arbetar med pedagogisk utveckling möts av löst tyckande om hur lärande och undervisning ska gå till. Och det tyckandet kan mycket väl komma från dem som aldrig skulle drömma om att göra lika fluffiga påståenden inom sitt forskningsämne. Deras argument liksom bara plockas ur tomma intet, eller ur deras egen begränsade erfarenhet. Ingen förankring i pedagogisk eller didaktisk teori. Nada. Bara ett fuktat finger i luften.

Det kan vara rätt svårt att bemöta den typen av argument på ett konstruktivt sätt. Situationen blir ungefär lika absurd som när man diskuterar evolution med en kreationist. Vetenskapligt grundade slutsatser viftas bort till förmån för ... ja, vadå? Något som grundar sig i en känsla, och inte i systematiska studier med vetenskaplig metod. För det är metoden som är skillnaden mellan tro och vetenskap. Gudar och hypoteser må båda ha en befogad plats, men de kan varken bevisa eller förkasta varandra.

Det är därför det blir så löjeväckande när pedagogik framställs som om den var en religion. Något man väljer att tro på eller inte, oavsett vad teorin och den beprövade erfarenheten säger. Det som stämmer med ens egen feeling tar man till sig. Allt annat blir till rännilar på den feta fjäderdräkten hos en gås, en högljutt kacklande. Det är då vän av ordning nästan tappar tålamodet, men behärskar sig och inte skriker att pedagogik VISST är vetenskap. Det är då hon längtar alldeles förfärligt till Mårtens afton.

Bittersöt eftersmak av NU2016

I dagarna tre har högskolepedagogiken stått i strålkastarljuset på Malmö Live. Det är den nationella konferensen NU2016 som i år har arrangerats av de södra lärosätena. Mycket lägligt placerad i Skånes nya blivande universitetsstad – grattis Malmökolleger till regeringens besked!

Konferensen samlade rekordmånga deltagare, nästan sexhundra, som presenterat och diskuterat vad som är viktigt inom högre utbildning och hur vi kan nå dithän. Teman som genomsyrade konferensen var delaktighet, demokrati och digitalisering, som ju också har en klar koppling till studenters skrivförmåga. Flera bidrag handlade därför just om hur man kan lyfta studenters skrivande. Många var det också som lyssnade på vår presentation om hur vi, tillsammans med mer än hundra lärare inom tio utbildningar, har gått tillväga för att höja nivån både på studenternas skriftliga och muntliga färdigheter. 

Men samtidigt som konferensen bjöd på inspiration och givande möten skvallrade en hel del diskussioner om att undervisning än i dag ses som en plikt och en andra klassens uppgift inom akademin. Ofta kretsade publikens frågor kring hur mycket tid den undervisning eller handledning som presenterades hade krävt, och om läraren möjligtvis hade tagit några timmar av sin fritid. Nu är jag verkligen ingen förespråkare av gratisarbete. Jag tycker tvärtom att lärare ska få betalt för det de gör, och gärna belönas extra om de gör det bra. Men, jag kan inte låta bli att jämföra de olika attityder som finns till undervisning och forskning. För, hur många har hört någon ställa motsvarande fråga på en forskningskonferens? "Hann du verkligen bli klar med hela analysen under din fyrtiotimmars arbetsvecka? Skrev du ändå inte lite av den där artikeln på din fritid?" Jämförelsen blir absurd. Och anledningen är, i vanlig ordning, att pedagogisk verksamhet, år 2016, fortfarande värderas lägre, premieras mindre och har lägre status än forskning.

Därför var det särskilt upplyftande att höra Jens Dolins presentation om hur Köpenhamns universitet arbetar med att uppvärdera pedagogiska insatser. Han berättade hur de har skapat pedagogiska karriärvägar genom möjligheten att bli professor med särskilda uppgifter inom utveckling av utbildning och undervisning. På så sätt kan kvalificerade lärare få möjlighet att driva pedagogiska utvecklingsprojekt inom sitt ämne och också samarbeta med ämnesdidaktiska forskare. Samtidigt som de får ett akademiskt erkännande. Så visst finns det hopp - och en modell för svenska lärosäten att inspireras av!