fredag 30 januari 2015

Genetik för medier


Det är inte allt här i världen som kan förklaras med vetenskap, men förmodligen mer än vi ibland tror. Ett aktuellt exempel är skådespelerskan Regina Lunds mediala förmåga, som uppmärksammades bland annat i SVT:s Debatt i går kväll. Hon menar sig själv kunna komma i kontakt med de döda och framföra deras budskap till de levande. Ett konkret fall som Regina Lund redogör för är den kvinna som, efter ett missfall, sökte upp henne för att få kontakt med det döda fostret. Det besked som kvinnan fick var att fostret hade varit hennes egen döde far som varit på väg att återfödas men ångrat sig och ”vänt tillbaka”.

Inte helt oväntat har Regina Lund blivit ifrågasatt från diverse håll, med alla tänkbara argument. Det är svårt att empiriskt bevisa att kommunikation med den andra sidan skulle ha skett, och ungefär lika svårt att bevisa att den inte har skett. Därför är det lätt att debatten kör fast. Men bevisföring kräver inte alltid empiri. Ibland kan det räcka med sunt förnuft, logiskt resonemang och en gnutta naturvetenskaplig allmänbildning.

Det första vi då ska försöka dra oss till minnes från skolans genetiklektioner är att varje människa har en unik arvsmassa (med undantag för enäggstvillingar). Det som händer när vi skaffar barn är att varje förälder för vidare hälften av sin arvsmassa till barnet, vilket betyder att halva dess arvsmassa kommer från mamman och halva från pappan. I nästa generation, när barnet i sin tur får barn, händer samma sak. Resultatet blir alltså att arvsmassan halveras ännu en gång, så att var sin fjärdedel kommer från far- och morföräldrarna. 

Och nu är vi framme vid kärnfrågan: Är det möjligt för en kvinna att få ett barn som är genetiskt identiskt med sin morfar? Eftersom barnets arvsmassa, enligt resonemanget ovan, bara är till en fjärdedel identisk med morfaderns måste svaret bli nej. Barnet och morfadern kan alltså aldrig vara samma individ. Regina Lunds story faller därmed på sin egen orimlighet.

torsdag 29 januari 2015

BTJ rosar Alvas valpsommar


Strax före jul gav jag ut den andra boken om hundtokiga Alva, Alvas valpsommar. Efter spänd väntan fick jag i dag min första recension av den, från Bibliotekstjänsts lektör. För oss som ger ut böcker på eget förlag betyder det mycket hur den recensionen ser ut. Det är långt ifrån självklart att man alls blir recenserad. Och ibland kan det dröja månader innan det händer. Därför blev jag glatt överraskad när recensionen kom redan efter tre veckor. Att den dessutom var så fin gjorde mig väldigt glad!

Nu bara måste jag dela med mig av glädjen! Eftersom recensionen inte får citeras i sin helhet kommer här ett litet utdrag. Såhär låter slutraderna:

”Med ett enkelt, men uttrycksfullt och välformulerat språk görs Alvas valpsommar lättillgänglig för de flesta läsare i mellanstadieåldern. Med eller utan hundintresse är det lätt att tycka om Alva och att bli intresserad av vad som händer henne och vad hon funderar på. Hon är en vanlig, trevlig tjej som förhoppningsvis återkommer i fler böcker.”
(Inger Lindberg, BTJ-häfte 6:2015)

Gissa om jag blev sugen att sätta igång med nästa bok!