Och nu: över till vädret

Är det någon mer än jag som har sett Vädret på teve och efteråt inte haft en aning om hur vädret ska bli? Visst låter det märkligt, men det kan finnas en förklaring.

Om flera budskap når oss samtidigt har vi svårt att ta till oss mer än ett. Fenomenet brukar kallas enkanalshypotesen. När vädret presenteras finns det tre olika saker som tävlar om vår uppmärksamhet: kartan med vädersymboler, väderpresentatörens röst och väderpresentatören som person. Så vilken av de tre ska man välja?

De flesta människor väljer, utan att tänka på det, att se framför att höra. Då återstår två val: kartan och personen. Rösten finns i bakgrunden. Den berättar visserligen om kartan, men det är bara en bråkdel av tiden som det handlar om något som jag vill veta, nämligen Skåne (eller var jag nu befinner mig för tillfället). Resten av tiden pratar den om något helt annat. Däremot stämmer rösten hela tiden med presentatörens gester, kroppsspråk och mimik. Man skulle kunna säga att rösten lurar mig att se på personen i stället för kartan.

Dessutom brukar väderpresentatörer ha fina kläder, vackra smycken och annat som lätt drar fokus från snöflingor och minusgrader. Plus att vi nog är så funtade att vi är mer intresserade av levande människor än av morgondagens väder. Och här skulle det vara på sin plats med en sammanfattande slutsats. Antingen får det bli att Vädret borde presenteras på ett annorlunda sätt, t.ex. med enbart karta och berättarröst. Eller också att Vädrets syfte egentligen inte har så mycket med väder att göra.

Englund vs. Ranelid – vilken strategi segrar?

De senaste dagarna har vi kunnat följa författarna Peter Englunds och Björn Ranelids munhuggande i media. Ranelid lär i TV4:s danstävlingsprogram Let’s Dance ha uppmanat Svenska Akademiens ledamöter att komma ut ur sina kammare och också ta sig en svängom. Englund svarade då på sin blogg att det för hans del inte kommer att ske, men att han välkomnar allt som håller Ranelid borta från skrivandet.

Dispyten, som är lika roande som tröttsam, blev snabbt förstasidesstoff i kvällstidningarna. Frågan är nu vem av kombattanterna som kommer att avgå med segern. Oavsett vad man tycker om deras respektive författarskap kan man fundera över vem av dem som är mest taktisk i sin retorik.

Att Ranelid söker uppmärksamhet vet vi sedan tidigare och det bekräftas också av hans senaste utspel. Hans strategi går ut på att provocera. Det är vi vana vid. Det som förvånar är däremot att Englund hugger på det utslängda betet. Och att han gör det genom att angripa Ranelids författarskap. Man kan fråga sig vad det är han vill uppnå.

Det står förstås var och en fritt att tycka vad den vill om andras böcker. Men att den ständige sekreteraren sågar en Akademi-pristagare vid fotknölarna är överraskande elakt. Just därför tycks attacken slå tillbaka på honom själv. Nu får Ranelid den plats i media som han så hett eftertraktar. Han blir ett offer som vinner folkets medlidande och sympati, medan Englund får stå där med skammen. Anfall är inte alltid bästa försvar. Och som historien har lärt oss: det är inte alltid den mest välförtjänte som går segrande ur striden.

Veckans poptips: Konsten att sätta punkt

Att en bra början är betydelsefull har vi redan konstaterat. Men att artikeln också behöver ett gott slut kan ibland vara värt att påminna sig om. En avslutning som bara rinner ut i sanden gör snart att hela artikeln har fallit i glömska. Därför krävs det något mer, något som knyter ihop säcken och sätter en tydlig punkt.

Vanliga sätt att avsluta en populärvetenskaplig artikel är att lyfta fram frågor som ännu återstår att besvara, eller att spekulera om hur nyvunna resultat kan komma till användning. Det som är intressant är då läsarens perspektiv. Alltså inte vad vi som forskare vill veta mer om, utan vad den enskilda människan eller samhället kan ha för nytta eller glädje av den nya kunskapen i framtiden.

För att avslutningen verkligen ska kännas som en del av artikeln och för att texten i övrigt ska hänga ihop behöver de olika delarna haka i varandra. Om texten är riktigt elegant krokar den framåt i början och återknyter i slutet. Exempelvis kan en fråga som ställs i inledningen besvaras i sista stycket. Början och slutet blir då varandras spegelbilder. Ett sådant slut ger en logisk inramning och hjälper artikeln att lättare bli ihågkommen.