Finfina recensioner firas med julerbjudande

När jag kom hem i dag låg ett nytt nummer av tidningen Airedaleterriern i brevlådan. Det är alltid trevligt att läsa om vad som har hänt och vad som är på gång i vår rasklubb. Och i dag fick jag en extra trevlig överraskning när jag började bläddra. Det visade sig att min senaste barnbok, Alvas valpsommar (där airedaleterrier förstås spelar en central roll!) blev lovordad i en recension. Det var tioåriga Signes mamma som recenserade för sin dotters räkning. Signe tyckte att boken var mysig och menar att alla som gillar hundar, kärlek och lite spänning kommer att älska den! Vilken underbar recension! Och håll med om att det är en härlig bild på Signe som läser med sin hund!

 Genast skyndade jag mig att göra en löpsedel på Bokinfo.se (det är där förlagen kan visa upp sina recensioner för bokhandeln). Och när jag googlade runt lite upptäckte jag ännu en finfin recension – av min första bok, Alvas önskehund – som jag konstigt nog hade missat. Det var bokbloggaren Boktokig som skrev såhär:

”I Alvas önskehund kan många barn känna igen sig. Både de som längtar efter en hund och de som har hund. Jag minns själv hur det var att längta efter hund och det har författaren fångat fint. Det är också roligt att författaren skriver om agility. Det kan ju inspirera de barn som inte prövat det, att göra det med sina hundar. Jag tror det är en sak som barnen kommer älska att läsa om. Det skulle jag ha gjort.”

Bara att logga in på Bokinfo igen, alltså!

Och för att fira de finfina recensionerna säljer jag böckerna om Alva till förlagspris, 95 kronor, under hela december – signerade om så önskas. Så nu är julklappen räddad till alla hundtokiga personer ca 8–12 år ☺

Är du intresserad, hugg tag i mig på stan, eller mejla din beställning till susannepelger@gmail.com!

Boktips: Hunden som skäms – Myt eller sanning?

Sommaren är här och för många av oss innebär det förhoppningsvis lite extra tid för läsande. För er som liksom jag tycker att hunden är människans bästa vän har jag ett självklart lästips: Hunden som skäms – Myt eller sanning? av etologen Per Jensen.

Boken ger en spännande inblick i hundens själsliv. Bland annat får vi svar på om hundar kan räkna, hur många ord de kan lära sig och om de kan känna skam när de har varit olydiga. Vi får veta hur hunden var avgörande när vi en gång blev jordbrukare och började bygga upp den mänskliga civilisationen, och hur vår långa historia tillsammans har gjort oss så samspelta.

Författaren slår också hål på myter, som att vargar och därmed också hundar, skulle ha en auktoritär stil som valpfostrare, vilket i sin tur skulle tala för en ”hård” ledarstil när vi tränar våra hundar. I stället förklarar han varför träning som bygger på samarbete och ömsesidigt förtroende blir så mycket mer framgångsrik.

Förutom att boken ger inblick i hundens inre liv visar den hur man kan ta reda på hur hundar tänker. Per Jensen utgår ifrån vardagliga upplevelser med de egna hundarna och knyter an sina personliga erfarenheter till internationell forskning. På så sätt lyckas han göra läsaren nyfiken både på hundars beteende och forskningen i ämnet. Som hundintresserad läste jag boken med stor behållning. Som ägare till en airedaleterrier log jag dessutom särskilt åt resonemanget om olika hundrasers egenskaper och att dessa är ett genomsnitt av de enskilda individernas: ”En enskild labrador kan ändå vara hopplöst svårarbetad och just din airedaleterrier kanske är Sveriges mest samarbetsvilliga hund”. (Min egen Rufus nickade förstås instämmande.)

Till alla som har, har haft eller önskar sig en hund vill jag rekommendera Hunden som skäms. Och till alla andra. Detta är en bok som inte bara förmedlar kunskap, den är också en varm vänskapsförklaring till ett kärt husdjur. Jag tror till och med att den – med förnuft och känsla – skulle kunna omvända en aldrig så inbiten hundmotståndare. Kort och gott visar boken exempel på populärvetenskap när den är som bäst.

BTJ rosar Alvas valpsommar

Strax före jul gav jag ut den andra boken om hundtokiga Alva, Alvas valpsommar. Efter spänd väntan fick jag i dag min första recension av den, från Bibliotekstjänsts lektör. För oss som ger ut böcker på eget förlag betyder det mycket hur den recensionen ser ut. Det är långt ifrån självklart att man alls blir recenserad. Och ibland kan det dröja månader innan det händer. Därför blev jag glatt överraskad när recensionen kom redan efter tre veckor. Att den dessutom var så fin gjorde mig väldigt glad!

Nu bara måste jag dela med mig av glädjen! Eftersom recensionen inte får citeras i sin helhet kommer här ett litet utdrag. Såhär låter slutraderna:

”Med ett enkelt, men uttrycksfullt och välformulerat språk görs Alvas valpsommar lättillgänglig för de flesta läsare i mellanstadieåldern. Med eller utan hundintresse är det lätt att tycka om Alva och att bli intresserad av vad som händer henne och vad hon funderar på. Hon är en vanlig, trevlig tjej som förhoppningsvis återkommer i fler böcker.”

(Inger Lindberg, BTJ-häfte 6:2015)

Gissa om jag blev sugen att sätta igång med nästa bok!

Bokslut och framåtblick

När terminen snurrar på som bäst känns det ibland som att man trampar vatten och inte kommer någon vart. Då är det svårt att se vad man faktiskt uträttar. Tid för reflektion är ju sällan något vi prioriterar. Alldeles för sällan, skulle jag vilja säga. För det är just när man blickar bakåt och summerar, som man får syn på i vilken riktning man ska fortsätta framåt. Och när är väl ett bättre tillfälle för eftertanke än tiden mellan skinka och champagne?

För min egen del har året som gått varit rikt på händelser som, sett såhär i backspegeln, alla på något sätt hänger ihop. Det har varit undervisning och handledning, forskning och konferenser, allt med den gemensamma nämnaren tanke och språk: hur man kan skriva för att lära, samtala för att förstå, hur kommunikation kan vara både ett mål och ett medel när vi undervisar. Detta – att språket kan vara en väg till förståelse – är också temat för två intressanta didaktikprojekt som jag just nu har förmånen att handleda, det ena inom matematik och det andra inom molekylärbiologi. Mer om dem på det nya året!

Speciellt roligt är det att kunna förverkliga den modell för kommunikationsträning som Sara Santesson och jag presenterar i vår bok Retorik för naturvetare – skrivande som fördjupar lärandet. Genom storsatsningen KomNU, som jag har nämnt tidigare, utvecklar den naturvetenskapliga fakultetens lärare en rad kommunikationsövningar, som ska ge träning och progression genom utbildningen. Arbete pågår, engagemanget är stort och aktiviteten febril. Fortsatt rapportering följer framöver!

Och förutom de pedagogiska och vetenskapliga sysslorna har jag, efter visst modsamlande, gett mig in på ett skönlitterärt stickspår. I höstas såg min barnbok, Alvas önskehund, dagens ljus, och glädjande nog har den uppmärksammats med positiva recensioner. Fast det som betyder mest är ändå det varma mottagandet bland mina unga läsare. Det värmer alldeles särskilt gott i författarhjärtat när de redan frågar efter del två.

Summeringen av året som gått riktar ljuset mot succéerna. Visst finns det också mer slätstrukna och kanske rentav misslyckade händelser som har inträffat. Men det är av framgångarna vi lär, om vi förstår varför de blev en framgång. Det är också de lyckade satsningarna som bör staka ut kursen för framtiden, för nästa år. Intresset för kommunikationsträning i utbildningen bara växer, och utvärderingar av olika slag visar att behovet är reellt, både i skola och högre utbildning. Studenters och elevers färdigheter, framför allt de skriftliga, behöver stärkas. Och samtidigt som det sker finns goda möjligheter att också stärka deras förståelse av ämnena. Det är denna tanke som genomsyrar KomNU – och under nästa år får vi se konkreta resultat. Fler fakulteter och lärosäten visar nu också intresse för en liknande insats. Det öppnar dörren för nya möjligheter som gör det extra spännande att ta steget in i 2014. Och vill det sig väl rymmer det nya året också ett hörn för kreativt skrivande. Kanske lyckas jag då också uppfylla mina hundtokiga läsares önskan om en fortsättning på boken om Alva.

Jag önskar er alla ett gott slut, tid för reflektion och ett riktigt gott nytt år!

Författarens julafton

I går var det julafton. Då fick jag många paket. Fastän jag visste vad som fanns i dem var det med stor spänning jag började öppna. Inuti låg nämligen min barnboksdebut. Det är den fjärde bok jag har skrivit, eller okej, femte om man räknar min avhandling. Men detta är min första egenutgivna bok, som jag har skapat från ingenting alls, och sett växa fram ord för ord och mening för mening. Jag har brottats med layout och korrektur, InDesign och Photoshop, slitit mitt hår och varit nära att ge upp. Och för att vara helt ärlig: att skriva själva berättelsen var långt ifrån det svåraste. Det var det andra som trilskades. Som när provboken inte stämde med pdf:en. När tryckeriet plötsligt ville ha ett ”hardcoveromslag” med jättekonstiga mått, och jag hade trott att vi redan var klara med omslaget. Jag är inte layoutare, och inte typograf. Det ska gudarna veta, och det blev jag brutalt påmind om. Men jag lärde mig mycket under resans gång. Och när jag öppnar kartongerna och packar upp, bok efter bok och bläddrar, ja då är känslan nästan overklig. Berättelsen som tog form i min fantasi finns där nu, svart på vitt.

Stolt som en nybliven mor vill jag förstås visa upp den, Alvas önskehund, med sitt fina omslag av Emilia Nilsson. Och den som till äventyrs vill veta mer är välkommen att besöka bokens webbsida på hundtokig.se.

Positiv respons åt hundar och studenter

Vad är det för likhet mellan en hund och en student? Frågan kan kanske tyckas provocerande, särskilt för dem som till äventyrs inte är hundvänner. Men för mig som gillar båda kategorierna, och som gärna letar efter samband, är det den mest naturliga fråga i världen. Behöver jag ge någon ledtråd? Svaret har förstås med lärande att göra.

Vare sig det handlar om studenters eller hundars utbildning finns det en faktor som är avgörande för utvecklingen: respons. Den som håller på att lära sig något behöver få återkoppling på det den gör. För hunden kan responsen vara en vältajmad köttbulle. För studenten handlar det mer om rätt ord i rätt tid, men grundprincipen är densamma. Låt oss utgå ifrån exemplet med hunden.

Det finns i princip två skolor för hur hundträning går till, den ”mjuka” och den ”hårda”. Den mjuka skolan bygger på positiv respons, att man förstärker ett önskat beteende genom att belöna det. Om hunden sätter sig vid rätt tillfälle belönas den alltså genast med en godsak. Om den gör fel nonchalerar man beteendet och gör ett nytt försök. Den hårda bygger på negativ respons, och i stället för att belöna ett önskat beteende korrigerar men ett felaktigt. Hunden får alltså bara veta när den gör fel. Hundexperterna menar att det är svårt att kombinera den mjuka och den hårda metoden – man måste välja och sedan vara konsekvent.

Som ägare av en airedaleterrier (den fria viljan personifierad) kan det ligga nära till hands att välja den hårda metoden. Och nog gjorde jag vissa halvhjärtade försök på vår första lydnadskurs när Rufus var i den värsta slyngelåldern. Men, ack vad jag bedrog mig! Det fungerade inte alls, trots den nitiska tränarens stränga instruktioner (och trots att hon var konsekvent, responsen till hundägarna var också negativ). I stället blev resultatet en ledsen och oförstående terrier. Och pedagogen i mig, som hela tiden handlat under tyst protest, utbrast till sist ”Vad var det jag sa!”.

Medan min erfarenhet som hundförare är ganska begränsad, har jag varit med en lite längre tid som lärare, och också hunnit fundera en del över vad som utmärker god undervisning. Jag är därför beredd att hålla med om det som står i böckerna, att studenter är beroende av respons för sitt lärande, och att responsen i huvudsak ska vara positiv. Dessutom ska den vara konkret. Det räcker inte att tala om att uppsatsen var bra. Studenten måste också få veta vad det var som var bra och varför. Den negativa kritiken, däremot, är inte särskilt viktig. Får studenten bara träna tillräckligt många gånger så fylls förrådet på med goda exempel, som kan varieras och återanvändas. Bristerna slipas bort av sig själva efter hand.

Vi måste också komma ihåg att lärandet är en process och att den kräver sin tid. Det finns inga quick fix-metoder – lika lite i universitetsundervisningen som i lydnadsträningen. Och varför inte ägna den tiden åt att se positivt på tillvaron, när det nu också är det som har visat sig mest gynnsamt för lärandet?

En hund för mycket

Ett av mina största intressen är hundar. Ett annat är böcker. Därför kunde jag inte motstå att köpa antologin Tio hundar och en katt, där elva svenska författare, däribland Majgull Axelsson, Göran Hägg och Kerstin Ekman, skriver om sina husdjur. Berättelserna är underhållande, ömsinta, humoristiska och ibland känslosamma. Som hundägare kan jag verkligen känna igen mig i de olika betraktelserna. Men det finns en berättelse som skaver. Författaren gör en i och för sig helt korrekt iakttagelse: hunden har ett ytterst välutvecklat luktsinne. Samtidigt lyckas han i en och samma berättelse motsäga sig själv, slå in öppna dörrar och avslöja sina bristande biologikunskaper.

Han börjar med att sakligt räkna upp exempel på sådant som hundar kan lära sig leta upp med hjälp av sin nos: narkotika, cancerceller eller en död kropp på botten av en sjö. Några sidor längre fram förvånas han storligen över att hans egen hund, när de kommer hem efter en promenad, kan lukta sig till att matte nyss har gått uppför trappan till lägenheten. Man kan fråga sig varför det skulle vara konstigare att en hund kan spåra sin egen matte hemma i trapphuset än ett lik på en sjöbotten.

Vidare menar författaren att ”ingen naturvetenskapsman i världen kan förklara” hur hundens luktsinne fungerar. Därmed inte bara avfärdar han de sinnesbiologiska, veterinärmedicinska och neurologiska forskningsdisciplinerna i ett svep, utan röjer också sin egen okunnighet. Hundens luktsinne är inget hokus pokus alls – tvärtom finns det mycket att läsa i ämnet för den som verkligen är intresserad, inte minst inom populärlitteraturen. Även SVT har för övrigt dragit sitt strå till stacken genom det utmärkta programmet Den unika hunden, som har sänts i flera repriser de senaste två åren.

Men i stället för att gå till källan påstår författaren att fenomenet nu är ”vetenskapligt och empiriskt belagt” av honom själv, eftersom det har inträffat ”vid fem tillfällen utan undantag” att hunden har nosat upp sin matte. Han argumenterar länge och väl för sin ståndpunkt och hävdar att även ”den strängaste zoolog och neurolog måste ge sig och acceptera ett faktum”. Det enda som en sträng zoolog troligen skulle ha synpunkter på i det här sammanhanget är nog vetenskapligheten och det alltför klena empiriska materialet. Däremot skulle knappast vare sig zoologer, neurologer eller hundägare i största allmänhet komma på tanken att ifrågasätta hundens goda luktsinne. Just därför är det så förvånande att en stor del av berättelsen går ut på att föra detta i bevis. Än mer förvånande är att kapitlet över huvud taget har slunkit med i antologin. För min del kunde den lika gärna ha hetat Nio hundar och en katt.