Tro och vetande som didaktisk utmaning

Det är inte varje dag en evolutionsgenetiker blir inbjuden till religionsvetenskaplig konferens. Men plötsligt hände det. Temat var didaktik och i centrum stod lärarutbildning i religionskunskap. Min roll var att komma med inspel från en annorlunda ämnesdidaktisk horisont. Och nog måste väl naturvetenskap ha varit det mest annorlunda arrangörerna kunde tänka sig.

Även om religionsvetenskap och naturvetenskap skiljer sig på många sätt, upptäckte vi att ämnenas didaktik har mycket gemensamt. Inom båda brottas man med elevernas ointresse. Eller rättare sagt: intresse finns, både av existentiella frågor och sådant som rör naturvetenskap. Problemet är bara att det intressanta ofta drunknar i detaljer som inte har mycket med elevernas verklighet att göra. Den didaktiska utmaningen är alltså, i båda fallen, att hitta en koppling mellan kursplanernas mål och det som intresserar eleverna.

På samma sätt finns det inom båda ämnena ett glapp mellan lärarutbildning och skola. De ämneskunskaper som lärarstudenter får i sin egen utbildning ligger på en helt annan nivå än den som de själva ska undervisa på. Ämnet måste översättas från vetenskapligt ämne till skolämne. Och där, har det visat sig, är den nyblivna läraren många gånger hänvisad till sig själv. Ämnesdidaktiken har inte mycket plats inom lärarutbildningen, och det gäller både för religionskunskap och naturvetenskapliga ämnen.

Inom religionsundervisningen, fick jag lära mig, är ett problem att den har fokus på faktakunskaper, till exempel de symboler, handlingar och sedvänjor som är typiska för enskilda religioner. Däremot lyfts ämnet sällan från detaljer till en mer övergripande nivå. En tanke som framfördes på konferensen var att låta religiositet som generell företeelse få större utrymme. Och att det skulle göra det lättare att knyta an till elevernas egna funderingar, vilket troligen skulle öka deras intresse och motivation. En högst rimlig tanke, tycks det som.

Om man inte nöjer sig med detta kan man gå ännu ett steg längre. Och fundera över hur religionskunskap och naturvetenskap skulle kunna mötas. För vad sägs om att låta elever jämföra religionens och vetenskapens skilda syften och metoder. Diskutera varför gudar inte låter sig bevisas med vetenskaplig metod, och varför religiösa argument inte biter på vetenskapen. Och resonera om att religion och vetenskap kan existera parallellt, men att de måste hållas isär. Kanske skulle elever med en religiös övertygelse då lättare kunna ta till sig evolutionsteorin, utan att hamna i konflikt med sin tro. Kanske skulle icke-troende också bättre kunna förstå de troende, och inte avfärda dem som mindre vetande. Slaget skulle inte längre behöva stå mellan tro och vetenskap. I stället skulle målet bli gemensamt: en ömsesidig förståelse, och kanske till och med en lite bättre värld. Möjligheten är lockande, liksom den didaktiska utmaningen.

Betraktelse över stavfel, anglicismer och andra mutationer

Visst är det fascinerande att se hur språk kan utvecklas över tid? Ord byter stavning och grammatiken förändras. Det som ansågs fel i går är rätt i dag. Och tvärtom. Vissa förändringar välkomnas medan andra provocerar och skapar debatt. Ska det heta juice eller jos? Mejl eller e-brev? Eller något annat? Vad är det egentligen som ligger bakom förändringarna, och varför lever vissa av dem vidare medan andra dör ut?

Processen påminner mig om de levande organismernas evolution. Det är förstås vitt skilda mekanismer som ligger bakom de två fenomenen, ändå kan jag inte låta bli att jämföra dem. Organismernas evolution utgår ifrån de mutationer som sker i DNA-molekylen, alltså biokemiska förändringar i det genetiska materialet. De språkliga förändringarna är mer abstrakta och tar sig uttryck som en tanke, ett läte eller en symbol.

När ord byter stavning rör det sig ofta om små förändringar. Hvit blir vit, ändtligen blir äntligen och hafre blir havre. Översatt till mutationer i DNA:t skulle det motsvara att en kvävebas försvinner eller ersätts med en annan. Andra, lite större förändringar i språket kan bero på att vi lånar ord och fraser från andra språk och också att vi påverkas av hur de andra språken (numera oftast engelska) konstruerar meningar. Uttryck som ”tåget lämnar kl. 07.05”, ”starta upp” och ”effekten av tobaksrök” skulle närmast motsvaras av mutationstyperna deletion, duplikation och translokation, d.v.s. att en bit av DNA:t försvinner eller tillkommer, eller att två bitar byter plats. Fraserna ”det är upp till honom” och ”laga din egen barnmat” får nog sortera under hoppande gener, DNA-bitar som flyttar runt lite hur som helst. Här placerar jag också inlånade ord, som med tiden dessutom ofta får sin stavning anpassad till svenskan, t.ex. portfölj, tejp och webb.

Så långt finns det många likheter, men det finns också skillnader. Mutationer sker slumpmässigt. De språkliga förändringarna finns det en tanke bakom. En mänsklig vilja att förenkla och försköna och göra språket funktionellt. Så vad är det som avgör om en språklig förändring lever kvar eller inte? Vad beror det på att vi i dag alla använder tejp, men ingen dricker jos? Vilka krafter är det som verkar på språkets utveckling? Bland de levande organismerna är det de individer som är bäst anpassade till sin miljö som överlever om det naturliga urvalet får styra. Det finns inget facit, ingen som dömer ut en mutation på förhand (och tur är väl det, annars hade vi alla fortfarande simmat runt som amöbor). Tiden får helt enkelt utvisa om mutationen var gynnsam eller inte.

Sak samma är det nog med språket; det finns krafter som verkar i olika riktningar. Reformivrarna som driver på utvecklingen. Lärarna som rättar stavfel. Språkpoliserna som vill bevara. De innovativa som skapar nytt. De trendiga som använder det nya. Och den vanliga människan som inte alltid reflekterar över vilka ord och uttryck hon använder. I språkets evolution värderas varje förändring så snart den sett dagens ljus. Urvalet görs på olika grunder och det tycks som om resultatet, precis som i fysiken, blir summan av krafterna. Återstår bara att se om vi i framtiden kommer att maila, mejla, e-posta, eller skicka e-brev till varandra.

Susanne Pelger – en skandaldrottning?

Någon sa att om man söker ett namn på Google är det första som kommer upp den personens blogg, om hon har någon. När min blogg var ett faktum var jag förstås tvungen att prova. Men icke. Det som i stället kom överst var rubriken A scientific scandal, som ledde vidare till en artikel. Jag blev inte ett dugg förvånad. Tvärtom var det högst väntat, när man som jag har gett sig in i den evolutionsbiologiska leken. Låt mig ta det från början.

För ett antal år sedan skrev jag tillsammans med gode vännen och kollegan, zoologen Dan-E. Nilsson, en artikel om ögats evolution. Vårt arbete gick i korthet ut på att beräkna hur lång tid som krävs för att med små, successiva förändringar utveckla ett fullgott linsöga från en primitiv, ljuskänslig fläck. Beräkningarna gav vid handen att en sådan process inte skulle behöva ta mer än 500.000 år i anspråk, en relativt kort tid sett ur ett evolutionärt perspektiv. Resultatet var högst rimligt, med tanke på att det i naturen faktiskt finns en mängd olika ögontyper, som troligen har utvecklats parallellt och oberoende av varandra.

Artikeln, som alltså gav starkt stöd åt Darwins evolutionsteori, togs emot med stora famnen av forskarsamhället och citerades flitigt. Smickrande, javisst. Men det fanns också de som såg rött. De som uppfattade artikeln som ett hot mot deras egen världsbild, där allting har skapats på sex dagar och där ingen evolution har skett sedan dess. Upprörda personer hörde av sig och avfyrade kritik mot vårt arbete. Och det märkliga var att det som ifrågasattes var den vetenskapliga metoden. Det ena argumentet var mer hårresande än det andra och det var tydligt att våra kritiker inte hade förstått artikelns innehåll. Många hade säkert inte ens läst den utan bara gått på hörsägen.

Vid några få tillfällen gav vi svar på tal. Jag tror inte att det fick våra belackare att ändra uppfattning. Och såhär i efterhand har jag förstått varför den bästa taktiken egentligen är att tiga ihjäl kritiken. I sin bok Skapelsekonspirationen förklarar biologiläraren och före detta Livets Ord-medlemmen Per Kornhall varför: Oavsett vem som avgår med segern i en debatt blir det automatiskt 1–0 till bortalaget. För motståndaren blir en duell mot riktiga forskare ett sätt att komma fram i rampljuset, och därmed ett erkännande och en triumf i sig. Och det är ju knappast något vi vill bidra till!

Att vår artikel ses som en skandal av somliga har jag inga som helst problem med, så länge kritiken inte är vetenskapligt grundad. Och om jag själv är skandaldrottning eller hederlig forskningsarbetare, det ligger i betraktarens öga. Från mitt eget perspektiv är dock bilden klar.

Envar sin egen tolk

Survival of the fittest är en fras som alltsedan den myntades har kommit att både brukas och missbrukas i skilda sammanhang och för skilda syften. Den brukar tillskrivas Charles Darwin och hans bok Om arternas uppkomst – standardverket som beskriver mekanismerna bakom evolutionen. Att formuleringen ger utrymme för olika tolkningar kan förklaras med de olika betydelser som ordet fit kan ha – något som har fått långtgående konsekvenser.

I evolutionsbiologisk bemärkelse innebär fit att vara anpassad till den miljö man lever i. Exempelvis är kaktusen med sina tjocka blad anpassad till en miljö med extrem torka. Näckrosen, däremot, har genom sina flytande blad anpassat sig till ett liv i vattnet. Olika individer av samma art kan vara olika väl anpassade till sin miljö. En individ som är lite bättre anpassad än sina artfränder har större chans att överleva och därmed också bättre möjligheter att föröka sig och att föra sina gener vidare till nästa generation. På så sätt blir det de bäst anpassade individernas avkommor och gener som lever vidare i det långa loppet. Resonemanget är enkelt och logiskt. Ändå finns det de som har fått det hela om bakfoten.

Om man i stället för ”anpassad” tolkar fit som ”fysiskt stark” får Darwins budskap en helt annan innebörd. Att vara stark har ingenting att göra med hur väl anpassad man är till sin miljö. Fysisk styrka har heller inte någon generell betydelse för om en individ lyckas föra sina gener vidare till kommande generationer. Survival of the fittest betyder alltså inte att det är de fysiskt starka som överlever, och definitivt inte att de starkaste har rätt att förtrycka dem som är svagare. Naturen har ingen politisk agenda eller några ideologiska baktankar. Däremot finns det flera exempel ur historien där makthavare har valt att misstolka och utnyttja vetenskapen för egna dunkla syften.

Evolutionen är inte Darwins uppfinning. Det han har gjort är att sätta ord på och beskriva de mekanismer och processer som kan observeras i naturen. Det är inte alltid lätt att förklara naturvetenskapliga samband för en lekman. Exemplet med det lilla ordet fit visar hur lätt det däremot kan vara att lekmannen missförstår och läser in egna värderingar i det vi försöker säga. Det visar också hur viktigt det är att vi tar vårt ansvar och översätter vår forskning till begripligt språk och inte överlåter tolkningen åt andra.