Bokslut och framåtblick

När terminen snurrar på som bäst känns det ibland som att man trampar vatten och inte kommer någon vart. Då är det svårt att se vad man faktiskt uträttar. Tid för reflektion är ju sällan något vi prioriterar. Alldeles för sällan, skulle jag vilja säga. För det är just när man blickar bakåt och summerar, som man får syn på i vilken riktning man ska fortsätta framåt. Och när är väl ett bättre tillfälle för eftertanke än tiden mellan skinka och champagne?

För min egen del har året som gått varit rikt på händelser som, sett såhär i backspegeln, alla på något sätt hänger ihop. Det har varit undervisning och handledning, forskning och konferenser, allt med den gemensamma nämnaren tanke och språk: hur man kan skriva för att lära, samtala för att förstå, hur kommunikation kan vara både ett mål och ett medel när vi undervisar. Detta – att språket kan vara en väg till förståelse – är också temat för två intressanta didaktikprojekt som jag just nu har förmånen att handleda, det ena inom matematik och det andra inom molekylärbiologi. Mer om dem på det nya året!

Speciellt roligt är det att kunna förverkliga den modell för kommunikationsträning som Sara Santesson och jag presenterar i vår bok Retorik för naturvetare – skrivande som fördjupar lärandet. Genom storsatsningen KomNU, som jag har nämnt tidigare, utvecklar den naturvetenskapliga fakultetens lärare en rad kommunikationsövningar, som ska ge träning och progression genom utbildningen. Arbete pågår, engagemanget är stort och aktiviteten febril. Fortsatt rapportering följer framöver!

Och förutom de pedagogiska och vetenskapliga sysslorna har jag, efter visst modsamlande, gett mig in på ett skönlitterärt stickspår. I höstas såg min barnbok, Alvas önskehund, dagens ljus, och glädjande nog har den uppmärksammats med positiva recensioner. Fast det som betyder mest är ändå det varma mottagandet bland mina unga läsare. Det värmer alldeles särskilt gott i författarhjärtat när de redan frågar efter del två.

Summeringen av året som gått riktar ljuset mot succéerna. Visst finns det också mer slätstrukna och kanske rentav misslyckade händelser som har inträffat. Men det är av framgångarna vi lär, om vi förstår varför de blev en framgång. Det är också de lyckade satsningarna som bör staka ut kursen för framtiden, för nästa år. Intresset för kommunikationsträning i utbildningen bara växer, och utvärderingar av olika slag visar att behovet är reellt, både i skola och högre utbildning. Studenters och elevers färdigheter, framför allt de skriftliga, behöver stärkas. Och samtidigt som det sker finns goda möjligheter att också stärka deras förståelse av ämnena. Det är denna tanke som genomsyrar KomNU – och under nästa år får vi se konkreta resultat. Fler fakulteter och lärosäten visar nu också intresse för en liknande insats. Det öppnar dörren för nya möjligheter som gör det extra spännande att ta steget in i 2014. Och vill det sig väl rymmer det nya året också ett hörn för kreativt skrivande. Kanske lyckas jag då också uppfylla mina hundtokiga läsares önskan om en fortsättning på boken om Alva.

Jag önskar er alla ett gott slut, tid för reflektion och ett riktigt gott nytt år!

Omtankar i advent

Gången kantas av dadlar och fikon, nötter och hyacinter. Datumljus med röd lapp och flugsvampar av plast. Det slaskar under sulorna när hon skyndar fram mellan hyllorna. Luften är mättad av våtvarmt ylle och glögg. Varsågod och smaka, russin och mandel, ta en pepparkaka. O helga natt i bakgrunden och girlander som ringlar i vinddraget. Hon hastar vidare, söker. Där! Mellan julmust och Aladdin hittar hon dem, stjärngossekitten. I sällskap av tomteluvor och glitter. Vilken lättnad att de inte var slut, såhär kvällen före. Det klibbar under scarfen och hon knäpper upp. Så var det något till middag också, något snabbt. Typiskt att mötet skulle dra ut så, i dag igen. Folien blänker i köttdisken. Frigoliten gnisslar. Vad ska hon välja? Framdelskött tar ju evigheter. Potatiskok är inte att tänka på. Det får bli biff och pommes. Och färdig bearnaise. Hon sneglar åt falukorven. Tur att hon slipper, att hon har råd. Mellanchef som hon är.

Kön ringlar och hon väger på höften, stampar otåligt. Knäpper upp lite till. Drar fram mobilen, kollar mejlen och facebook. Bullplåtar och pepparkakshus, hur hinner folk? Hon greppar en påse lussekatter, det hör ju till. För barnens skull. Och några choklad, tre för en tia, nu när hon blivit så sen. Vad sysslar de med där framme? Att det ska ta sådan tid att handla! Kanske hon skulle prova matkasse ändå. Städhjälp har hon redan, och läxhjälp. Tack och lov för rut. Skönt att slippa snåla, barnen kan få det de vill ha till jul. Och själv kan hon unna sig lite extra. Because you’re worth it.

Kön står stilla. Så irriterande. Nu har parkeringen säkert gått ut också. Låste hon egentligen bilen? Med dator och allt i bagaget. Kanske bäst att springa ut? Fast då hamnar hon sist igen. Hon får chansa, snart måste hon väl vara framme. Kanske låste hon ändå, fast hon inte minns. Hade ju strutar och stjärnor i tankarna, och särkarna som måste strykas. Varför rör sig inte kön? Hon skulle tagit den andra. Knuffar och trängsel, godistjat och hungrigt gnäll. Blicken sveper över tidningsstället. Julbak och pyssel, fina fisken och färs på nytt sätt, teve-bönder och prinsessor. Madeleine behöver säkert inte köa.  

Gläns över sjö och strand, men ingen tycks lyssna. Det är två före henne nu. Hon skjuter fram korgen med foten. Ser en saltrand på nya mockastövlarna. Så retfullt, de var verkligen inte billiga! Mannen där framme plockar upp och kassörskan matar likgiltigt fram. Omständligt radar han varorna och ställer korgen i högen. Nacken är böjd, ryggen krum. Rocken är solkig och håret stripigt. Ena byxfållen släpar. Han fumlar med plånboken, kassörskan ser förbi honom. Han gräver i facken bland mynten. Så sänker han blicken, mumlar. Kön blänger, börjar muttra. Kassörskan suckar.

– Ska vi ta undan något?

Rösten är entonig. Mannen stirrar på varorna. Väljer bort ärtsoppan och blodkorven. Behåller folkölen och kattmaten. Den fina sorten, den bästa.

Hon tänker tanken, om hon skulle. Så enkelt det hade varit att bara gå fram. Ett par tjugor är ju ändå ingenting. Hon tvekar, har nog inga kontanter. Det blir så krångligt med kort. Han räcker fram sina slantar, handen darrar. Så tar han burkarna i famnen. Kvittot ligger kvar. Ett sista ögonkast på det försakade innan han försvinner ut i mörkret, med skammen, till tonerna av Staffan stalledräng. Nu är fröjd uti vart hus. Hon undrar hur hans hem ser ut, om han har något. Om han får gå hungrig nu, om han har varmare kläder när kylan slår till, om han har någon mer än katten. Någon som ägnar en tanke, månar, bryr sig. Hon undrar vem han är, vem han har varit. Hur han blev den han blev. Pank såhär mitt i månaden. Egentligen borde hon ju.

Hon rycker till, plötsligt är det hennes tur. Så fort det gick. Otåliga fötter skrapar. Upp med varorna på bandet, de välter, med streckkoder åt alla håll. Fram med kortet, chippet inåt, trycka koden. Godkänt, fattas bara annat. Trehundra extra, kan vara bra att ha. Hon har ju slut på kontanter. Så ser hon den, bössan med symbolen, som står där vid kassan. Fast i sin kedja, knappt halvfull, pockande. Klart hon ska. När det finns de som behöver. Hon viker ena sedeln och pressar ner. Klart man ska när man kan. Och det känns ju så bra att hjälpa. Men känslan dröjer. Trots att hon var så givmild, gjorde gott, gottgjorde. Bössan står där, fortfarande lika uppfordrande. Överst ligger hennes gåva, som ett visset löv. Hon hoppas att den ska hjälpa någon, komma till glädje. Tänker att den kunde ha gjort nytta på närmare håll. Att hon kanske fått dela glädjen. Känna att hon gjorde skillnad. Och medan hon packar ned entrecôten undrar hon hur fröjdefull julen kommer att bli. För henne, och för honom. För dem hon aldrig kommer att möta.

* * *

Omtankar i advent är mitt bidrag i en kommande novellsamling på temat En bekantskap som berör. I väntan på utgivning bjuder jag på lite läsning och önskar er alla en fortsatt fin advent, med mycket värme, glädje och omtanke.