onsdag 15 juni 2011

Positiv respons åt hundar och studenter

Vad är det för likhet mellan en hund och en student? Frågan kan kanske tyckas provocerande, särskilt för dem som till äventyrs inte är hundvänner. Men för mig som gillar båda kategorierna, och som gärna letar efter samband, är det den mest naturliga fråga i världen. Behöver jag ge någon ledtråd? Svaret har förstås med lärande att göra.

Vare sig det handlar om studenters eller hundars utbildning finns det en faktor som är avgörande för utvecklingen: respons. Den som håller på att lära sig något behöver få återkoppling på det den gör. För hunden kan responsen vara en vältajmad köttbulle. För studenten handlar det mer om rätt ord i rätt tid, men grundprincipen är densamma. Låt oss utgå ifrån exemplet med hunden.

Det finns i princip två skolor för hur hundträning går till, den ”mjuka” och den ”hårda”. Den mjuka skolan bygger på positiv respons, att man förstärker ett önskat beteende genom att belöna det. Om hunden sätter sig vid rätt tillfälle belönas den alltså genast med en godsak. Om den gör fel nonchalerar man beteendet och gör ett nytt försök. Den hårda bygger på negativ respons, och i stället för att belöna ett önskat beteende korrigerar men ett felaktigt. Hunden får alltså bara veta när den gör fel. Hundexperterna menar att det är svårt att kombinera den mjuka och den hårda metoden – man måste välja och sedan vara konsekvent.

Som ägare av en airedaleterrier (den fria viljan personifierad) kan det ligga nära till hands att välja den hårda metoden. Och nog gjorde jag vissa halvhjärtade försök på vår första lydnadskurs när Rufus var i den värsta slyngelåldern. Men, ack vad jag bedrog mig! Det fungerade inte alls, trots den nitiska tränarens stränga instruktioner (och trots att hon var konsekvent, responsen till hundägarna var också negativ). I stället blev resultatet en ledsen och oförstående terrier. Och pedagogen i mig, som hela tiden handlat under tyst protest, utbrast till sist ”Vad var det jag sa!”.

Medan min erfarenhet som hundförare är ganska begränsad, har jag varit med en lite längre tid som lärare, och också hunnit fundera en del över vad som utmärker god undervisning. Jag är därför beredd att hålla med om det som står i böckerna, att studenter är beroende av respons för sitt lärande, och att responsen i huvudsak ska vara positiv. Dessutom ska den vara konkret. Det räcker inte att tala om att uppsatsen var bra. Studenten måste också få veta vad det var som var bra och varför. Den negativa kritiken, däremot, är inte särskilt viktig. Får studenten bara träna tillräckligt många gånger så fylls förrådet på med goda exempel, som kan varieras och återanvändas. Bristerna slipas bort av sig själva efter hand.

Vi måste också komma ihåg att lärandet är en process och att den kräver sin tid. Det finns inga quick fix-metoder – lika lite i universitetsundervisningen som i lydnadsträningen. Och varför inte ägna den tiden åt att se positivt på tillvaron, när det nu också är det som har visat sig mest gynnsamt för lärandet?