Vetenskapssamhället i skolan – skolan i vetenskapssamhället

Nu har det kommit, beskedet från Vetenskapsrådet, och till vår stora glädje blev det utdelning till den forskarskola vi hade ansökt om! Temat är Vetenskapssamhället i skolan – skolan i vetenskapssamhället, och vi som kommer att driva den är Lunds universitet i samarbete med högskolorna i Halmstad, Kristianstad och Malmö. 

Forskarskolan ska ta emot tolv verksamma förskollärare och lärare – i grund- och gymnasieskola – som på halvtid vill ägna sig åt forskning under några år, med siktet inställt på en licexamen i naturvetenskapens didaktik. Deras forskningsprojekt ska lära oss mer om hur naturvetenskaplig kommunikation i olika sammanhang och miljöer kan stödja, eller hindra, elevers intresse och förståelse. Det vi vill uppnå är att utveckla former för lärande och undervisning, där kommunikation och naturvetenskaplig allmänbildning står i centrum. På så sätt hoppas vi bättre kunna ta vara på ungdomars naturvetenskapliga intresse och skapa motivation för fortsatta studier.

Det är med stor entusiasm vi sätter igång med planeringen. Och det är med spänning vi ser fram emot nästa höst när vi kan välkomna våra nya licentiander!

Till samhällsnyttiga humanisters försvar

Knappt har sommarlovet börjat förrän Svenskt Näringsliv lanserar sitt häpnadsväckande förslag: humanister och konstvetare bör bara få halva studiemedlet. Motiveringen lyder att dessa studier mer kan betraktas som hobbyverksamhet än något som bidrar till samhällsnyttan. Intressant utspel. Mycket intressant. Framför allt kan man undra hur en sådan här idé har lyckats passera igenom en hel organisation och mynna ut i ett officiellt uttalande. På fullt allvar.

Men vänta nu! Jag är väl inte humanist? Jag tillhör väl den andra sidan? Naturvetarna, de samhällsnyttiga. De som utforskar rymden, stoppar miljöförstöringen och löser cancerns gåta. Kanske det, om man väljer att se världen i svart och vitt. Fast i verkligheten är det hela en aning mer komplext. För vad skulle hända om det inte fanns några humanister, de som är så bra på att identifiera problem som vi andra inte ser? Hur skulle det se ut om ingen tog itu med de etiska frågorna eller såg det historiska perspektivet? Och hur skulle vi klara oss utan konstvetare? Om inte konsten fanns, vem skulle då utmana vår syn på verkligheten, ifrågasätta och få oss att tänka annorlunda? Jag frågar bara vem.

Det sägs ibland att det är större att tänka rätt än att tänka fritt. Men vem kan avgöra vad som är rätt? Och vem avgör vad som är samhällsnyttigt? Är det så att Svenskt Näringsliv ser användbarhet och bildning som två motpoler, som gott och ont, vitt och svart? Tanken är förstås fri, om än befängd. Om vi inte förstår att se hur användbarhet och bildning kompletterar varandra, och hur olika perspektiv tillsammans kan bidra till samhällsnyttan, ja då har vi missat något fundamentalt. Fast så illa kan jag aldrig tro att det är ställt. Snarare är det nog bara Svenskt Näringsliv som drabbats av tillfälligt solsting och som, så snart det gått över, säkert kommer på bättre tankar. För halverade studiemedel åt humanister skulle inte vara ett dugg nyttigt, varken för det svenska näringslivet eller för resten av vårt svenska samhälle.

Vad är bildning?

Begreppet bildning har på senare tid börjat dyka upp allt oftare i den högskolepedagogiska debatten. Det lyfts fram som ett av de övergripande målen inom högre utbildning, vanligtvis som en motvikt och ett komplement till det mer handfasta målet anställningsbarhet eller användbarhet. Det är inte alldeles glasklart vad bildning står för. Därför vill jag resonera lite kring ordets innebörd och ge min syn på vad det kan betyda.

För att en person ska betraktas som bildad är det rimligt att tänka sig att hennes kunskaper är både breda och djupa. Ytliga faktakunskaper av typen frågesport – När dog Karl XII? Vem målade Guernica? Hur många ben har en spindel? – kan vara ett mått på hur allmänorienterad eller allmänbildad personen är. Många rätt visar att man kan lite om mycket, men är inte någon garanti för att man också är bildad. Å andra sidan är inte snäv expertkunskap heller något som automatiskt innebär bildning. Så hur mycket bredd och hur mycket djup krävs det då? Och finns det ämnesområden som ger högre bildningspoäng än andra?

För att börja med fråga nummer två är jag rädd för att svaret på den kan vara ja. Det finns en del ämneskunskaper som gärna betraktas som lite finare än andra. För, handen på hjärtat, visst smäller det högre att kunna citera Shakespeare än att kunna grundämnena i periodiska systemet? Och visst imponerar det oftast mer att kunna namnet på olika musikverk än på olika skalbaggar? Min känsla säger mig att de naturvetenskapliga kunskaperna, i likhet med de teknikvetenskapliga, generellt sett står lite lägre i rang än kunskaper i de sköna konsterna, humaniora och i viss mån även medicin. Det förekommer till och med att personer koketterar med sina bristfälliga naturvetenskapliga kunskaper, i ett fåfängt försök att framstå som bildade. Inte vet jag om det går hem hos de breda folkmassorna. Jag kan bara konstatera att det omvända skulle vara helt otänkbart: ”Haha, nej jag begriper mig verkligen inte på poesi, så’nt får andra syssla med.” Men även om kunskaper inom olika ämnen värderas olika är jag inte säker på att detta värde har så mycket med bildning att göra.

Om vi återvänder till fråga ett, hur breda och hur djupa kunskaper bildning kräver, tror jag att vi börjar närma oss kärnan. Idealet skulle vara en renässansmänniska som Leonardo da Vinci, framstående inom flera vetenskapliga och konstnärliga discipliner på samma gång. Ett sådant mål kan vara eftersträvansvärt, men är förstås orealistiskt i dagens utbildning, och för de flesta av oss handlar det snarare om att nå en bit på vägen. Utan djup är det svårt att få någon riktig kvalitet på kunskaperna, och utan bredd är det svårt att sätta in sina kunskaper i ett större sammanhang. Men det finns också något annat som behövs för att vi ska närma oss det som kallas bildning. Något som för många kan vara det verkligt svåra: att kunna uppskatta och känna ödmjukhet inför kunskaper inom andra områden än dem vi själva behärskar bäst. För bildning är inget självändamål. Det handlar inte om att imponera, utan i stället om att utvecklas som person. Och under den utvecklingen kan vi i bästa fall lära oss att upptäcka mönster och samband och väva ihop olika kunskapstrådar till en helhet. Kanske är det just den förmågan som är bildning.