tisdag 29 mars 2011

Veckans poptips: Våga spekulera

Det krävs ett visst mod för att berätta om sin forskning på ett populärvetenskapligt sätt. Allra mest mod krävs det för att spekulera. Ändå är det ofta just det som läsaren eller lyssnaren vill att vi ska göra. För det är först då som forskningen blir riktigt intressant, när vi resonerar om de egna resultatens eventuella konsekvenser. Utan vare sig hängslen, livrem eller referenser.

Det krävs också mod för att ta ställning. När jag fortfarande undervisade i genetik införde jag ett kursmoment som jag kallade för Genteknik och gen-etik. Kursen var en påbyggnadskurs och studenterna var alltså inte direkt några nybörjare. Det var rimligt att förvänta sig att de, utifrån sina kunskaper, var beredda att diskutera etiska frågor som rörde deras eget ämne, och gärna också komma fram till en egen ståndpunkt. Ändå var det förbluffande många som tvekade. Med motiveringen: ”Men jag är ju naturvetare, jag ska väl vara objektiv och inte ha någon åsikt?” Nähä? Så vem ska då tolka, resonera, diskutera, reflektera, problematisera och rekommendera? Ska vi överlåta det till andra? Bara för att vi själva fegar ur?

Såklart att naturvetenskapliga undersökningar ska bygga på vetenskaplig metod. Men naturvetare har också ett ansvar för att det som forskningen leder fram till kommer samhället till gagn, att andra kan förstå vilka möjligheter och begränsningar den innebär. Antingen det handlar om genteknik eller något annat måste de som har de djupaste kunskaperna vara med och spekulera om framtida konsekvenser.

Så om jag själv skulle våga mig på lite spekulerande tror jag att fler naturvetarspekulationer kommer att göra forskningen mer spännande och forskarna lite mänskligare. Det i sin tur kan bidra till att intresset för naturvetenskap ökar och med det även studenttillströmningen. Det är inte otänkbart att mångfalden bland studenter då också kommer att öka och att det därmed blir en större bredd på naturvetare i samhället. Kanske det rentav leder till fler politiker med naturvetenskaplig bakgrund. Och det skulle då sannerligen inte skada. Tvärtom. Så visst kan det vara värt att våga.

tisdag 22 mars 2011

Läraren som ledare

Så är den till ända, andra säsongen av SVT:s Klass 9A. Som så många andra har jag med intresse följt den under några veckor. Förfasat mig när lektioner gått över styr, och känt förtröstan när elever och lärare så sakteliga börjat komma på rätt köl. Man kan fråga sig vad det var som gick fel från början.

Det är naturligtvis många faktorer som bidrar, men jag tror det finns en som är avgörande: bristen på ledarskap. Ledarskap hos rektorn, hos lärarna och hos eleverna själva. Problemet är att ledarskap inte har varit på modet inom skolan på ett bra tag. I stället är honnörsorden självständighet, kritiskt tänkande och eget ansvar. Som om det skulle finnas en motsättning. Men inget kan förstås vara tokigare. Att leda handlar inte om att tvinga, hämma eller bestraffa. Det handlar om att vara någon som eleverna vill följa, om att vara en förebild. För att bli självständig behöver eleven först lära sig att leda sig själv. Och, modernt eller ej, utan en lärare som sätter ramarna är det svårt.

I ljuset av detta är det intressant att just kombinationen lärarskap och ledarskap i år uppmärksammas med Lunds universitets pedagogiska pris. Pristagaren Elin Bommenel har länge och enträget arbetat med att lyfta fram lärarens roll som ledare. I sin egen undervisning lever hon som hon själv lär. Hon har också lett arbetet med antologin Osynligt och självklart?, som visar exempel på hur ledarskap kan utövas inom den högre utbildningen.

Kan uppmärksamheten på ledarskap i utbildningen vara ett tecken på att något håller på att hända? Att något osynligt håller på att bli synligt? Att något självklart kanske inte är så självklart egentligen? För om det inte längre är självklart blir det något att diskutera, utforska och försöka förstå. Något att lyfta fram i skola och i lärarutbildning. Om vi lyckas sätta ord på hur lärare kan utvecklas till goda ledare kommer mycket att vara vunnet. Inte bara för klass 9A, utan för hundratusentals svenska skolelever och studenter.

onsdag 16 mars 2011

Spännande matte med deckargåtor

En ständig utmaning för alla lärare är att skapa motivation bland eleverna. Ibland kräver det att man tänker i annorlunda banor. I den rykande färska Spanarboken, som vänder sig till elever i skolår 4, provar matematikern Lena Zetterqvist ett nytt grepp. Med hjälp av deckarberättelser presenterar hon en rad mysterier som eleverna ska lösa, däribland Stölden på museet, Samlarkorten och Tennismatcher.

Idén att kombinera skönlitteratur och matematik är tilltalande. Samtidigt som berättelserna engagerar och väcker nyfikenhet presenteras de matematiska begreppen i ett konkret sammanhang. Läroboken uppmuntrar också till samarbete och diskussion kring olika lösningar. På så sätt lär sig eleverna matematik, inte bara genom att räkna, utan också genom att läsa, samtala och lyssna. Pedagogiskt genomtänkt och, så vitt jag kan bedöma, skoj för eleverna. Precis så som det ska vara!

Spanarboken är utgiven av Liber och mer info finns på förlagets webb.