Tro och vetande som didaktisk utmaning

Det är inte varje dag en evolutionsgenetiker blir inbjuden till religionsvetenskaplig konferens. Men plötsligt hände det. Temat var didaktik och i centrum stod lärarutbildning i religionskunskap. Min roll var att komma med inspel från en annorlunda ämnesdidaktisk horisont. Och nog måste väl naturvetenskap ha varit det mest annorlunda arrangörerna kunde tänka sig.

Även om religionsvetenskap och naturvetenskap skiljer sig på många sätt, upptäckte vi att ämnenas didaktik har mycket gemensamt. Inom båda brottas man med elevernas ointresse. Eller rättare sagt: intresse finns, både av existentiella frågor och sådant som rör naturvetenskap. Problemet är bara att det intressanta ofta drunknar i detaljer som inte har mycket med elevernas verklighet att göra. Den didaktiska utmaningen är alltså, i båda fallen, att hitta en koppling mellan kursplanernas mål och det som intresserar eleverna.

På samma sätt finns det inom båda ämnena ett glapp mellan lärarutbildning och skola. De ämneskunskaper som lärarstudenter får i sin egen utbildning ligger på en helt annan nivå än den som de själva ska undervisa på. Ämnet måste översättas från vetenskapligt ämne till skolämne. Och där, har det visat sig, är den nyblivna läraren många gånger hänvisad till sig själv. Ämnesdidaktiken har inte mycket plats inom lärarutbildningen, och det gäller både för religionskunskap och naturvetenskapliga ämnen.

Inom religionsundervisningen, fick jag lära mig, är ett problem att den har fokus på faktakunskaper, till exempel de symboler, handlingar och sedvänjor som är typiska för enskilda religioner. Däremot lyfts ämnet sällan från detaljer till en mer övergripande nivå. En tanke som framfördes på konferensen var att låta religiositet som generell företeelse få större utrymme. Och att det skulle göra det lättare att knyta an till elevernas egna funderingar, vilket troligen skulle öka deras intresse och motivation. En högst rimlig tanke, tycks det som.

Om man inte nöjer sig med detta kan man gå ännu ett steg längre. Och fundera över hur religionskunskap och naturvetenskap skulle kunna mötas. För vad sägs om att låta elever jämföra religionens och vetenskapens skilda syften och metoder. Diskutera varför gudar inte låter sig bevisas med vetenskaplig metod, och varför religiösa argument inte biter på vetenskapen. Och resonera om att religion och vetenskap kan existera parallellt, men att de måste hållas isär. Kanske skulle elever med en religiös övertygelse då lättare kunna ta till sig evolutionsteorin, utan att hamna i konflikt med sin tro. Kanske skulle icke-troende också bättre kunna förstå de troende, och inte avfärda dem som mindre vetande. Slaget skulle inte längre behöva stå mellan tro och vetenskap. I stället skulle målet bli gemensamt: en ömsesidig förståelse, och kanske till och med en lite bättre värld. Möjligheten är lockande, liksom den didaktiska utmaningen.

Susanne Pelger – en skandaldrottning?

Någon sa att om man söker ett namn på Google är det första som kommer upp den personens blogg, om hon har någon. När min blogg var ett faktum var jag förstås tvungen att prova. Men icke. Det som i stället kom överst var rubriken A scientific scandal, som ledde vidare till en artikel. Jag blev inte ett dugg förvånad. Tvärtom var det högst väntat, när man som jag har gett sig in i den evolutionsbiologiska leken. Låt mig ta det från början.

För ett antal år sedan skrev jag tillsammans med gode vännen och kollegan, zoologen Dan-E. Nilsson, en artikel om ögats evolution. Vårt arbete gick i korthet ut på att beräkna hur lång tid som krävs för att med små, successiva förändringar utveckla ett fullgott linsöga från en primitiv, ljuskänslig fläck. Beräkningarna gav vid handen att en sådan process inte skulle behöva ta mer än 500.000 år i anspråk, en relativt kort tid sett ur ett evolutionärt perspektiv. Resultatet var högst rimligt, med tanke på att det i naturen faktiskt finns en mängd olika ögontyper, som troligen har utvecklats parallellt och oberoende av varandra.

Artikeln, som alltså gav starkt stöd åt Darwins evolutionsteori, togs emot med stora famnen av forskarsamhället och citerades flitigt. Smickrande, javisst. Men det fanns också de som såg rött. De som uppfattade artikeln som ett hot mot deras egen världsbild, där allting har skapats på sex dagar och där ingen evolution har skett sedan dess. Upprörda personer hörde av sig och avfyrade kritik mot vårt arbete. Och det märkliga var att det som ifrågasattes var den vetenskapliga metoden. Det ena argumentet var mer hårresande än det andra och det var tydligt att våra kritiker inte hade förstått artikelns innehåll. Många hade säkert inte ens läst den utan bara gått på hörsägen.

Vid några få tillfällen gav vi svar på tal. Jag tror inte att det fick våra belackare att ändra uppfattning. Och såhär i efterhand har jag förstått varför den bästa taktiken egentligen är att tiga ihjäl kritiken. I sin bok Skapelsekonspirationen förklarar biologiläraren och före detta Livets Ord-medlemmen Per Kornhall varför: Oavsett vem som avgår med segern i en debatt blir det automatiskt 1–0 till bortalaget. För motståndaren blir en duell mot riktiga forskare ett sätt att komma fram i rampljuset, och därmed ett erkännande och en triumf i sig. Och det är ju knappast något vi vill bidra till!

Att vår artikel ses som en skandal av somliga har jag inga som helst problem med, så länge kritiken inte är vetenskapligt grundad. Och om jag själv är skandaldrottning eller hederlig forskningsarbetare, det ligger i betraktarens öga. Från mitt eget perspektiv är dock bilden klar.