Så lär sig teknologer kommunicera

För en civilingenjör räcker det inte att vara bra på teknik. Det gäller också att kunna kommunicera sin kunskap, precis som inom alla yrken. Därför har Lunds Tekniska Högskola satsat på att göra teknologer bättre på att skriva och tala. Under ett år har jag, tillsammans med Sara Santesson, lett projektet Kommunikation i teknisk utbildning (ett systerprojekt till KomNU, Kommunikation i naturvetenskaplig utbildning). Och nu syns resultatet: teknologerna blir verkligen bättre på kommunikation när de får träna på ett systematiskt sätt!

Alla LTH-lärare som har medverkat summerar och utvärderar hur muntliga och skriftliga övningar har vävts in i ämneskurserna. I flera fall poängterar de att övningarna inte bara har förbättrat teknologernas förmåga att kommunicera, utan också har gett dem en ökad förståelse av ämnet. Andra positiva bieffekter är ett ökat engagemang och ansvar bland studenterna. Fler håller deadline och texterna blir bättre, och det i sin tur sparar lärarresurser när läraren slipper ägna sig åt att påminna och att rätta undermåliga texter. En intressant iakttagelse är också att kvinnor visar särskilt stort intresse för kommunikationsövningarna. Kanske kan ett ökat inslag av kommunikation rentav göra tekniska utbildningar mer attraktiva för kvinnor?

Alla erfarenheter från projektet finns samlade i rapporten Så utvecklas teknologers kommunikativakompetens – LTH-lärares erfarenheter av kommunikationsundervisning. Vi hoppas att den ska vara till inspiration för fler!

Finfina recensioner firas med julerbjudande

När jag kom hem i dag låg ett nytt nummer av tidningen Airedaleterriern i brevlådan. Det är alltid trevligt att läsa om vad som har hänt och vad som är på gång i vår rasklubb. Och i dag fick jag en extra trevlig överraskning när jag började bläddra. Det visade sig att min senaste barnbok, Alvas valpsommar (där airedaleterrier förstås spelar en central roll!) blev lovordad i en recension. Det var tioåriga Signes mamma som recenserade för sin dotters räkning. Signe tyckte att boken var mysig och menar att alla som gillar hundar, kärlek och lite spänning kommer att älska den! Vilken underbar recension! Och håll med om att det är en härlig bild på Signe som läser med sin hund!

 Genast skyndade jag mig att göra en löpsedel på Bokinfo.se (det är där förlagen kan visa upp sina recensioner för bokhandeln). Och när jag googlade runt lite upptäckte jag ännu en finfin recension – av min första bok, Alvas önskehund – som jag konstigt nog hade missat. Det var bokbloggaren Boktokig som skrev såhär:

”I Alvas önskehund kan många barn känna igen sig. Både de som längtar efter en hund och de som har hund. Jag minns själv hur det var att längta efter hund och det har författaren fångat fint. Det är också roligt att författaren skriver om agility. Det kan ju inspirera de barn som inte prövat det, att göra det med sina hundar. Jag tror det är en sak som barnen kommer älska att läsa om. Det skulle jag ha gjort.”

Bara att logga in på Bokinfo igen, alltså!

Och för att fira de finfina recensionerna säljer jag böckerna om Alva till förlagspris, 95 kronor, under hela december – signerade om så önskas. Så nu är julklappen räddad till alla hundtokiga personer ca 8–12 år ☺

Är du intresserad, hugg tag i mig på stan, eller mejla din beställning till susannepelger@gmail.com!

Omtankens tid är nu

Höstmörkret kryper allt närmare och snart är vi inne i advent, omtankens och givmildhetens tid. I sociala medier belönas en man just nu med många ”likes” för sin generositet. Han har hjälpt en äldre kvinna som inte kunde betala för sig i mataffären. Tack vare mannen som sköt till det som saknades slapp hon lämna tillbaka några av de varor hon skulle köpa. Det var vackert gjort, och samtidigt ganska självklart, är vi nog många som tycker. Mannen är långt ifrån ensam, även om den goda gärningen framställs som unik i medierna.

Händelsen får mig att tänka på en novell, Omtankar i advent, som jag skrev för två år sedan. I den berättelsen är situationen densamma. Skillnaden är att min huvudperson avstår från att hjälpa, trots att hon kan. Alla gör vi våra val, och alla har vi våra skäl. Det kan också vara olika vad som får oss att agera. Några inspireras av föredömen, andra av de dåliga exemplen – ur fiktion eller verklighet. Men det spelar egentligen ingen roll, så länge den som kan också vill. Och så länge vi visar vår omtanke och medmänsklighet, i ord och handling. Året om.

Varför denna fixering vid vetenskapliga artiklar?

Det finns en rad skäl till att forskare bör skriva (och tala) om sin forskning på flera olika sätt och i olika sammanhang. De flesta är ganska självklara. Att forskning sprids även utanför universitet och högskolor är en fråga om demokrati. Det kan också leda till nya samarbeten med industrin, eller med forskare inom andra ämnen. Ytterligare ett sätt att sprida forskning på är att undervisa studenter – en av akademins främsta uppgifter. Och ett annat motiv är att man själv kan upptäcka nya infallsvinklar på sin forskning när man förklarar den för andra.

Allt detta talar för att forskare bör skriva om sin forskning för fler. Men hur många är det egentligen som aktivt sprider sin forskning utanför den egna kretsen?

Vad svaret än blir vågar jag nog påstå att de forskarna är alltför få. Och det finns bara ett enda skäl till att det är så. Det beror inte på att det är svårare att skriva populärvetenskapligt än vetenskapligt. Forskare är inga dumskallar – kan man lära sig skriva på det ena sättet kan man lära sig det andra. Det enda som behövs är träning. Det är inte heller så att populärvetenskapligt skrivande tar längre tid än det vetenskapliga. Alla vet vi hur oändligt lång tid det kan ta att få en vetenskaplig artikel publicerad innan alla granskare har sagt sitt. Nej, den enda anledningen till att de flesta prioriterar det vetenskapliga skrivandet är att det är det som är mest meriterande.

De negativa effekterna av sådan ensidig publicering uppmärksammades i veckan av Vetenskapsrådets nättidning Curie i artikeln Ett hav av olästa forskartexter (där jag är en av de forskare som blir intervjuad). Artikelns poäng är att forskare lägger sanslöst mycket arbete på att skriva sådant som läses av ytterst få. Ibland så få att de knappt finns. Och allt detta för att vi envist håller fast vid ett meriteringssystem som varken gagnar forskare eller samhälle.

Om vi vill värna demokratin, öka utbildningskvaliteten och skapa samverkan med resten av samhället, ja då borde väl ändå det smartaste sättet vara att uppvärdera det populärvetenskapliga och pedagogiska skrivandet. Låt oss hoppas att en sådan förändring är på gång snart. Mycket snart.

Lördag hela veckan

De flesta veckor i en universitetslärares vardag är fyllda av alldeles vanlig undervisning, administration, möten och ännu mer administration. Men så kommer den ibland, en sådan där vecka som är lite annorlunda och som ger guldkant och ny fart framåt. Den senaste veckan har varit just precis så.

Den började med en lördag (eller fredag kväll om man ska vara nogräknad). Karlshamn, där vi har familjens fritidsställe, invigde sina nya bibliotekslokaler mitt i stan och jag var där och berättade om mina barnböcker, Alvas önskehund och Alvas valpsommar. På lördagskvällen var det nya tag och jag signerade böcker för glatta livet på Lundins bokhandel på Kulturnatten. Mycket folk och härlig stämning! Karlshamn är verkligen en kulturstad och det var roligt att träffa alla hundtokiga läsare!

Efter helgen blev det lördag igen (typ). Måndag–tisdag jobbade jag med Skolverkets projekt Läslyftet med kolleger från Högskolan Kristianstad. Tillsammans arbetar vi fram ett fortbildningsmaterial för grundskolans NO-lärare så att språket ska få ett tydligare fokus i den naturorienterade undervisningen. Deadline närmar sig och den inspirerande miljön på Talldungens gårdshotell i Brösarp gjorde nog att vi blev extra produktiva!

I går var det dags för veckans mest annorlunda upplevelse. Då var det provfilmning inför den nya MOOC-kursen om akademiskt skrivande. Kursen ska bestå av ett antal videoklipp med föreläsningar och man kan lugnt säga att det inte kändes som en vanlig föreläsning att stå och prata in i en teleprompter.

Förutom att det alltid är mer eller mindre pinsamt att se sig själv på film var det en ganska surrealistisk situation att inte se sin publik. I en vanlig föreläsningssal kan man se studenterna nicka välvilligt när de förstår, eller rynka pannan när det blir obegripligt. Men sådan direkt respons får man leva utan som MOOC-lärare. I stället får man försöka fantisera fram en mottagare där på andra sidan teleprompterns gula text.

Som tur var fanns vår utmärkta coach, Julius Kvissberg, som stöd under filminspelningen. Under dagens pass fick vi många bra tips om hur man bäst agerar framför kameran. Här ser ni mig under övningen ”använd överdrivna gester när du talar”. Ja, ni vet ju det där om att det är först när vi lämnar vår bekvämlighetszon som vi utvecklas ...

Nu har vi nått fram till slutet av veckan och den här fredagsförmiddagen blev också lite utöver det vanliga. Jag blev just uppringd och intervjuad av Vetenskapsrådets nättidning Curie om varför vetenskapliga texter ser ut som de gör, hur de kan bli mer läsvärda och tillgängliga, och varifrån man som skribent får sin inspiration. Nästa vecka kommer artikeln att finnas ute på nätet.

Men i eftermiddag blir det i alla fall ett alldeles vanligt möte om högskolepedagogisk utveckling. Det känns tryggt och bekvämt. Och i morgon är det ju lördag igen.

Trevlig helg!