Bittersöt eftersmak av NU2016

I dagarna tre har högskolepedagogiken stått i strålkastarljuset på Malmö Live. Det är den nationella konferensen NU2016 som i år har arrangerats av de södra lärosätena. Mycket lägligt placerad i Skånes nya blivande universitetsstad – grattis Malmökolleger till regeringens besked!

Konferensen samlade rekordmånga deltagare, nästan sexhundra, som presenterat och diskuterat vad som är viktigt inom högre utbildning och hur vi kan nå dithän. Teman som genomsyrade konferensen var delaktighet, demokrati och digitalisering, som ju också har en klar koppling till studenters skrivförmåga. Flera bidrag handlade därför just om hur man kan lyfta studenters skrivande. Många var det också som lyssnade på vår presentation om hur vi, tillsammans med mer än hundra lärare inom tio utbildningar, har gått tillväga för att höja nivån både på studenternas skriftliga och muntliga färdigheter. 

Men samtidigt som konferensen bjöd på inspiration och givande möten skvallrade en hel del diskussioner om att undervisning än i dag ses som en plikt och en andra klassens uppgift inom akademin. Ofta kretsade publikens frågor kring hur mycket tid den undervisning eller handledning som presenterades hade krävt, och om läraren möjligtvis hade tagit några timmar av sin fritid. Nu är jag verkligen ingen förespråkare av gratisarbete. Jag tycker tvärtom att lärare ska få betalt för det de gör, och gärna belönas extra om de gör det bra. Men, jag kan inte låta bli att jämföra de olika attityder som finns till undervisning och forskning. För, hur många har hört någon ställa motsvarande fråga på en forskningskonferens? "Hann du verkligen bli klar med hela analysen under din fyrtiotimmars arbetsvecka? Skrev du ändå inte lite av den där artikeln på din fritid?" Jämförelsen blir absurd. Och anledningen är, i vanlig ordning, att pedagogisk verksamhet, år 2016, fortfarande värderas lägre, premieras mindre och har lägre status än forskning.

Därför var det särskilt upplyftande att höra Jens Dolins presentation om hur Köpenhamns universitet arbetar med att uppvärdera pedagogiska insatser. Han berättade hur de har skapat pedagogiska karriärvägar genom möjligheten att bli professor med särskilda uppgifter inom utveckling av utbildning och undervisning. På så sätt kan kvalificerade lärare få möjlighet att driva pedagogiska utvecklingsprojekt inom sitt ämne och också samarbeta med ämnesdidaktiska forskare. Samtidigt som de får ett akademiskt erkännande. Så visst finns det hopp - och en modell för svenska lärosäten att inspireras av!

Varför denna fixering vid vetenskapliga artiklar?

Det finns en rad skäl till att forskare bör skriva (och tala) om sin forskning på flera olika sätt och i olika sammanhang. De flesta är ganska självklara. Att forskning sprids även utanför universitet och högskolor är en fråga om demokrati. Det kan också leda till nya samarbeten med industrin, eller med forskare inom andra ämnen. Ytterligare ett sätt att sprida forskning på är att undervisa studenter – en av akademins främsta uppgifter. Och ett annat motiv är att man själv kan upptäcka nya infallsvinklar på sin forskning när man förklarar den för andra.

Allt detta talar för att forskare bör skriva om sin forskning för fler. Men hur många är det egentligen som aktivt sprider sin forskning utanför den egna kretsen?

Vad svaret än blir vågar jag nog påstå att de forskarna är alltför få. Och det finns bara ett enda skäl till att det är så. Det beror inte på att det är svårare att skriva populärvetenskapligt än vetenskapligt. Forskare är inga dumskallar – kan man lära sig skriva på det ena sättet kan man lära sig det andra. Det enda som behövs är träning. Det är inte heller så att populärvetenskapligt skrivande tar längre tid än det vetenskapliga. Alla vet vi hur oändligt lång tid det kan ta att få en vetenskaplig artikel publicerad innan alla granskare har sagt sitt. Nej, den enda anledningen till att de flesta prioriterar det vetenskapliga skrivandet är att det är det som är mest meriterande.

De negativa effekterna av sådan ensidig publicering uppmärksammades i veckan av Vetenskapsrådets nättidning Curie i artikeln Ett hav av olästa forskartexter (där jag är en av de forskare som blir intervjuad). Artikelns poäng är att forskare lägger sanslöst mycket arbete på att skriva sådant som läses av ytterst få. Ibland så få att de knappt finns. Och allt detta för att vi envist håller fast vid ett meriteringssystem som varken gagnar forskare eller samhälle.

Om vi vill värna demokratin, öka utbildningskvaliteten och skapa samverkan med resten av samhället, ja då borde väl ändå det smartaste sättet vara att uppvärdera det populärvetenskapliga och pedagogiska skrivandet. Låt oss hoppas att en sådan förändring är på gång snart. Mycket snart.

Ut med språket – och forskningen

Ingen har väl undgått den senaste tidens larmrapporter om svenska skolelevers och studenters allt sämre studieresultat. Debattens vågor går höga och lärare vittnar om hur illa det är ställt, inte minst med läsförståelse och skrivfärdighet, på alla nivåer i utbildningssystemet. Det är inte heller ovanligt att högre utbildningar får ”bristande kvalitet” i Universitetskanslersämbetets utvärderingar, just på grund av att studenternas förmåga att kommunicera fallerar.

Samtidigt som denna försämring sker, pågår runt om i världen forskning om hur vi lär oss kommunicera – hur vi blir goda skribenter och talare, och hur samtal och skrivande dessutom kan bidra till vår förståelse. Men varför används då inte denna forskning i klassrummet?

Svaret får vi i en artikel av biologen och skrivdidaktikern Julie Reynolds och hennes kolleger, här med mina kommentarer inom parentes. 

1) Skrivdidaktisk forskning publiceras i facktidskrifter om språk och lärande (för det är den typen av publikationer som har högst status, och som därför ger bäst utdelning i forskarnas jakt på meriter). 

2) Lärare/forskare, i till exempel biologi, läser facktidskrifter inom sitt eget ämne (för det gäller att hålla sig à jour med forskningen inom just detta ämne). 

3) Lärare/forskare, i till exempel biologi, läser inte facktidskrifter om språk, och knappast heller om lärande (eftersom undervisning inte på långa vägar är lika meriterande som forskning). 

Slutsatsen är inte svår att dra: undervisning i ämnena, och forskning om skrivdidaktik, sker i parallella universum.

Okej, det var kanske ingen som blev förvånad. Men desto mer häpen blir man av att det här får fortgå, trots att förmågan att skriva, och kommunicera muntligt också för den delen, uppenbarligen anses ha betydelse – både i UKÄ:s utvärderingar och i studenternas framtida arbetsliv. Och trots att vi vid det här laget vet en hel del om hur skrivfärdigheter kan utvecklas effektivt. Så vad väntar vi på? Kanske på att det ska bli mer meriterande att undervisa, och att sprida forskningsresultat även utanför den egna ämneskretsen. Eller också struntar vi i det där med meritering och sätter igång direkt. Sagt och gjort, i några veckor framåt kommer det här i Naturvetarspråk att handla om skrivträning. Handfasta tips och konkreta övningar utlovas, för alla som undervisar om skrivande, eller som helt enkelt vill utvecklas själv.

Granskning och jäkelskap – Akt 2

Från april till början av juli gästbloggar jag på Vetenskapsrådets nättidning Curie. Följ gärna inläggen via länken!

Den vetenskapliga artikelns förbannelse

Från april till juni gästbloggar jag på Vetenskapsrådets nättidning Curie. Följ gärna inläggen via länken!