I dagarna
tre har högskolepedagogiken stått i strålkastarljuset på Malmö Live. Det är den
nationella konferensen NU2016 som i år har arrangerats av de södra lärosätena.
Mycket lägligt placerad i Skånes nya blivande universitetsstad – grattis
Malmökolleger till regeringens besked!
Konferensen
samlade rekordmånga deltagare, nästan sexhundra, som presenterat och diskuterat vad som är viktigt inom högre utbildning och hur vi
kan nå dithän. Teman som genomsyrade konferensen var delaktighet, demokrati och digitalisering, som ju också har en klar koppling till studenters skrivförmåga. Flera bidrag handlade därför just om hur man kan lyfta studenters skrivande. Många var det också som lyssnade på vår
presentation om hur vi, tillsammans med mer än hundra lärare inom tio
utbildningar, har gått tillväga för att höja nivån både på studenternas
skriftliga och muntliga färdigheter.
Men
samtidigt som konferensen bjöd på inspiration och givande möten skvallrade en
hel del diskussioner om att undervisning än i dag ses som en plikt och en andra
klassens uppgift inom akademin. Ofta kretsade publikens frågor kring hur mycket
tid den undervisning eller handledning som presenterades hade krävt, och om
läraren möjligtvis hade tagit några timmar av sin fritid. Nu är jag verkligen
ingen förespråkare av gratisarbete. Jag tycker tvärtom att lärare ska få betalt
för det de gör, och gärna belönas extra om de gör det bra. Men, jag kan inte
låta bli att jämföra de olika attityder som finns till undervisning och
forskning. För, hur många har hört någon ställa motsvarande fråga på en
forskningskonferens? "Hann du verkligen bli klar med hela analysen under din
fyrtiotimmars arbetsvecka? Skrev du ändå inte lite av den där artikeln på din
fritid?" Jämförelsen blir absurd. Och anledningen är, i vanlig ordning, att
pedagogisk verksamhet, år 2016, fortfarande värderas lägre, premieras mindre och
har lägre status än forskning.
Därför var
det särskilt upplyftande att höra Jens Dolins presentation om hur Köpenhamns
universitet arbetar med att uppvärdera pedagogiska insatser. Han berättade hur
de har skapat pedagogiska karriärvägar genom möjligheten att bli professor
med särskilda uppgifter inom utveckling av utbildning och undervisning. På så
sätt kan kvalificerade lärare få möjlighet att driva pedagogiska
utvecklingsprojekt inom sitt ämne och också samarbeta med ämnesdidaktiska
forskare. Samtidigt som de får ett akademiskt erkännande. Så visst finns det hopp - och en modell för svenska lärosäten att inspireras av!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar