Forskar bäst som skrattar mest

I Lunds universitets strategiska plan hittar man, kanske lite oväntat, nyckelordet humor. Vid den första anblicken kan det tyckas som ett skämt. Men vid närmare eftertanke verkar det vara helt på sin plats. Jag återkommer strax till varför. Men först ska jag ge ett litet exempel från min egen doktorandtid (det kan nog betraktas som preskriberat vid det här laget).

En kulen höstkväll när jag väntade in några försök i labbet fick jag ett infall att möblera om bland bokstäverna på institutionens namnskyltar. Det var den gamla sortens skyltar, av svart sammet och med vita plastbokstäver intryckta i en skåra. Jag som alltid varit svag för Alfapet såg oanade möjligheter att fördriva tiden. Professorn, min handledare, fick heta Gnetboss. Korridorgrannen blev K. Myrfan. Andra döptes om till Vädring och Ankbladder.

Nästa morgon hördes spridda fniss från husets alla hörn och det dröjde inte länge förrän den skyldiga hade identifierats. Stämningen var uppsluppen och alla uppskattade tilltaget. Med ett undantag: Mannen Utan Humor. För hur kunde man bara komma på något så idiotiskt som att förvanska de högt ärade forskarkollegernas namn? Inte alls svårt, skulle jag säga. Fast min magkänsla hade fått mig att lämna ett visst namn i fred (jag ska erkänna att det tog emot – jag hade egentligen en riktig höjdare på lut). Ett bra val, visade det sig alltså i efterhand. För det här var inte bara Mannen Utan Humor, utan också Mannen Som Tar Sig Själv På Alldeles För Stort Allvar. Och det där hänger liksom ihop. För om man inte kan se på sig själv med distans har man nog också svårt att dra på munnen, både åt sig själv och eventuella namn som någon klåfingrig doktorand har micklat med. Kanske är det till och med så att man bara kan se saker och ting från en given synvinkel – den enda rätta.

Inte för att jag vill blåsa upp just den här händelsens betydelse till orimliga proportioner. Den är, som sagt, bara ett exempel i mängden. Men jag tror att humorn kan ge oss lite distans och att den faktiskt också hjälper oss att upptäcka nya perspektiv. Om vi har ett öppet sinne. För de bästa idéerna kommer inte när vi försöker tvinga fram dem. De dyker upp när vi lämnar den upptrampade stigen och välkomnar nya intryck. Och vem vet vilket håll de kommer ifrån. Kanske skulle man rentav kunna påstå att humorn är en väg till kreativitet. Som i sin tur är en förutsättning för framgångsrik forskning. Och det skulle ju betyda att ett gott skratt kan vara ett sätt att förlänga, inte bara livet, utan också den akademiska meritlistan. Det om något vill nog ett universitet värna om.

Veckans poptips: Helhet, detaljer eller mittemellan

För att en populärvetenskaplig artikel ska bli intressant för en lekman gäller det att man inte fastnar i detaljer. Exakta mätdata och metodredogörelser tråkar ut mer än de underhåller. I stället är det de mer övergripande slutsatserna som gör artikeln spännande. Det betyder att det kan vara nödvändigt att generalisera och att tänka i olika nivåer. Och att lyfta resonemanget från det specifika till det mer generella.

Om en studie t.ex. handlar om ”hur Skyros murödla överlever vid temperaturen X respektive Y” (Skyros är en grekisk ö) skulle frågan kunna vidgas till ”hur ödlor i största allmänhet överlever vid olika temperaturer” eller ”hur växelvarma djur påverkas av den globala uppvärmningen”. Här motsvarar de tre frågeställningarna olika s.k. epistemiska nivåer. Och håll i er, för nu klättrar vi upp till nästa nivå!

Generaliseringar har nämligen inte bara betydelse i populärvetenskapliga artiklar. Utan även i de vetenskapliga. Det är till och med så att ett av de viktigaste kriterierna för om en vetenskaplig artikel upplevs som välskriven är att argumenten växlar mellan olika grader av detaljer och helhet. Förmågan att generalisera är alltså generellt gångbar. Och för den som vill utveckla sin förmåga ger det populärvetenskapliga skrivandet utmärkt tillfälle till träning.

Ett lustfyllt lärande – eller inte

Har du också råkat ut för det någon gång? Att det som verkade rätt intressant från början blev urtrist när du väl satt där i klassrummet. När du fick svar på frågor du inte ställt, och dina egna frågor förblev obesvarade. När någon annan bestämde vad du ville veta. Och när det kändes som om ingenting hängde ihop. Välkommen i gänget, jag har också varit där, både på universitetet och tidigare. Men hur kunde det egentligen hända?

I en utbildning finns det för det mesta en lärare som leder lärandet. Det är oftast läraren som kan ämnet bäst, och som – när allt fungerar som det ska – också förstår sig på hur studenter lär sig ämnet på bästa sätt. Det är det som är didaktisk kompetens, att veta vilka strategier som leder till framgångsrikt lärande. Det är också det som är nyckeln till studenternas motivation. Utan den kan undervisningen gå i baklås. Som när studenten förvandlas från nyfiken aktör till passiv mottagare. När läraren är alltför uppfylld av sitt eget kunnande för att se om studenterna faktiskt lär sig någonting. Eller som när alltför stort fokus hamnar på detaljer och faktakunskap. Det blir så att säga svårt att se skogen för bara träd, svårt att se hur de olika delarna passar in i ett större sammanhang. Och ändå är det just sammanhang vi vill upptäcka när vi lär. För det är först när vi kan skymta helheten som det börjar bli intressant. Det är då vi närmar oss den efterlängtade aha-upplevelsen. Och det är då didaktiken fungerar som bäst.

Kognitionsforskaren Peter Gärdenfors skriver i sin bok Lusten att förstå att lärande handlar om att se mönster. Det är när vi lyckas sätta samman de olika pusselbitarna till något större som vi verkligen förstår. Det är också här vi kan behöva hjälp på traven. Av någon som förstår varför vi fastnar och hur vi ska komma vidare. Av en lärare som kan hjälpa oss upptäcka mönster, hjälpa oss se hur de enskilda bitarna bildar en helhet. Det är ofta just den kopplingen som är det svåra, och samtidigt den som gör lärandet lustfyllt. För det vet ju varenda unge att ett lagt pussel inte är något kul att få. Lika lite som en kartong med bitar som man inte lyckas sätta ihop.