fredag 25 april 2014

Skrivande – det nya svarta


Skrivande är hett just nu. Allt fler får upp ögonen för varför det är så viktigt för studenter att skriva. Och ska man vara ärlig, för det ska man ju, är det delvis UKÄ:s (Universitetskanslersämbetets) förtjänst. Säga vad man vill om det nya utvärderingssystemet – där examensarbetet har fått alltför stora proportioner när utbildningskvaliteten bedöms – men nog har det lett till att kvaliteten på studenters texter har hamnat i fokus. Ingen utbildare vill ju förlora examensrätten för att studenterna skriver för dåligt! Därmed har också diskussionen om hur skrivande bör tränas tagit fart. Det i sin tur har lett till att allt fler upptäcker hur skrivfärdighet och ämnesförståelse kan utvecklas tillsammans, och att detta är något som kan utnyttjas i än högre grad inom de flesta utbildningar.

På vår grannfakultet, Lunds tekniska högskola, riktas allt ljus på skrivande i det senaste numret av det pedagogiska nyhetsbladet Lärande i LTH. Flera artiklar belyser där varför skrivträning i utbildningen är viktig, vilka möjligheter och svårigheter det innebär för den enskilde läraren, och vem som tar ansvar för studenternas progression. Angelägna frågor som behöver diskuteras. Och ju fler som deltar i diskussionen, desto mer självklart blir det att skrivandet inte är en fristående färdighet, utan en integrerad del av utbildningen. Oavsett vilken utbildning och vilket ämne det handlar om.

fredag 11 april 2014

Dubbel vinst med responsgrupper


Vad är det som går och går och varar hela kvällen? Alla lärare har svaret på gåtan: tiden det tar att ge feedback på studenters texter. Samtidigt är ju responsen en av de viktigaste faktorerna för att skribenter ska utvecklas. En ekvation som helt enkelt inte går ihop. I alla fall inte om det är läraren själv som ska stå för responsen. Så för att studenterna ska få respons, utan att läraren arbetar ihjäl sig, behövs det en smartare lösning. En sådan lösning är så kallade responsgrupper där studenterna själva får ge varandra respons.

Jaha, ska nu studenterna göra lärarnas jobb också? tänker kanske någon. På sätt och vis, eftersom det sparar lärartid. Men det som främst motiverar metoden är att den har en tydlig pedagogisk poäng. Och det är också därför den förordas av forskare inom skrivutveckling. Förutom att responsgrupper frigör tid för läraren innebär de att studenter lär sig mer om skrivande, både genom att ge och få respons.

Inom varje responsgrupp, som till exempel består av fyra studenter, ger alla feedback på varandras texter. Det betyder att varje student får kommentarer från flera olika personer och inte bara från läraren. Varje student får också ge respons på flera andras texter. Det innebär att var och en behöver analysera och sätta ord på vad som är bra och vad som behöver förbättras i texterna, vilket ökar medvetenheten om vad som utmärker en välskriven text. De goda exemplen kan sedan läggas på minnet och användas som inspiration för det egna skrivandet i framtiden.

Men klarar verkligen studenterna att ge varandra kvalificerad respons? För detta krävs förstås ett par saker. Först och främst: kriterier. Studenterna måste veta vad det är som ska bedömas för att kunna ge vettiga kommentarer. De behöver också en analysmetod. Här fungerar partesmodellen alldeles utmärkt. Med hjälp av den kan responsen struktureras i olika steg så att textens alla nivåer kommenteras. Och slutligen behövs en del administration från lärarens håll, som lokalbokning, gruppindelning och schemaläggning. Men den insatsen är ju en västanfläkt jämfört med arbetsbesparingen i övrigt.

onsdag 2 april 2014

Partesmodellen – fyra nyanser av språk


I de tidigare inläggen har vi sett exempel på några enkla övningar som tränar förmågan att kommunicera (hisspresentation, populärvetenskaplig inledning och referat). Dessa kan man sedan bygga vidare på, med lite mer avancerade övningar, så att den skriftliga och muntliga förmågan successivt ökar. Men innan vi tittar på fler exempel ska vi stanna upp en stund och se hur man kan gå tillväga, mer generellt, när man skriver en text. Det finns nämligen ett universalverktyg för skribenter, och det fungerar lika bra för blogginlägg och kärleksromaner som för bruksanvisningar och vetenskapliga artiklar. Låt mig presentera ... (trumvirvel) ... partesmodellen!

När vi skapar en text med hjälp av partesmodellen gör vi det i fyra steg, som följer efter varandra i tur och ordning:

För det första måste vi göra klart för oss själva vem som ska läsa texten och varför. Riktar den sig till specialister, den breda allmänheten eller kanske en viss ålderskategori eller grupp med något gemensamt intresse? Ska den skrivas för läsare som söker fakta, bildning, spänning eller förströelse? Ska den läsas vid skrivbordet eller i soffhörnan? Inte förrän dessa frågor har fått svar kan vi gå vidare.

Det andra steget går ut på att välja vilket innehåll texten ska ha. Det valet görs med läsaren i åtanke. En text om genetik bör rimligtvis få olika innehåll om den riktar sig till hunduppfödare, skolelever eller forskare i ämnet. Många av de detaljer som intresserar forskaren är förmodligen både obegripliga och tröttsamma för en genomsnittlig kennelägare. Här behöver vi i stället ge praktiska exempel som knyter an till en vardag med valpar, stamtavlor och DNA-test. När vi så har valt vad texten ska innehålla är vi redo för nästa steg.

I partesmodellens tredje steg bestäms dispositionen – hur texten ska börja, hur den ska sluta och i vilken ordning de olika delarna ska komma däremellan. Till exempel följer vetenskapliga artiklar ofta den så kallade IMRAD-dispositionen, medan en sådan struktur är mindre lyckad om artikeln är populärvetenskaplig. Då krävs i stället en lockande inledning som griper tag i läsaren och visar varför ämnet är relevant för individen och samhället. När textens disposition är klar har vi nått fram till det fjärde steget.

Det sista som återstår är att anpassa språket på detaljnivå. För detaljerna är bara en av de delar som gör språket. Med partesmodellen blir detaljerna en logisk konsekvens av de mer övergripande val som vi gör i vår text. Därmed minskar också risken att vi kör fast i formuleringar redan i början. Och, som vi snart ska se, är partesmodellen inte bara användbar för skribenter (och talare). Den är också ett utmärkt redskap när vi ger respons. Mer om detta inom kort.