Partesmodellen – fyra nyanser av språk

I de tidigare inläggen har vi sett exempel på några enkla övningar som tränar förmågan att kommunicera (hisspresentation, populärvetenskaplig inledning och referat). Dessa kan man sedan bygga vidare på, med lite mer avancerade övningar, så att den skriftliga och muntliga förmågan successivt ökar. Men innan vi tittar på fler exempel ska vi stanna upp en stund och se hur man kan gå tillväga, mer generellt, när man skriver en text. Det finns nämligen ett universalverktyg för skribenter, och det fungerar lika bra för blogginlägg och kärleksromaner som för bruksanvisningar och vetenskapliga artiklar. Låt mig presentera ... (trumvirvel) ... partesmodellen!

När vi skapar en text med hjälp av partesmodellen gör vi det i fyra steg, som följer efter varandra i tur och ordning:

För det första måste vi göra klart för oss själva vem som ska läsa texten och varför. Riktar den sig till specialister, den breda allmänheten eller kanske en viss ålderskategori eller grupp med något gemensamt intresse? Ska den skrivas för läsare som söker fakta, bildning, spänning eller förströelse? Ska den läsas vid skrivbordet eller i soffhörnan? Inte förrän dessa frågor har fått svar kan vi gå vidare.

Det andra steget går ut på att välja vilket innehåll texten ska ha. Det valet görs med läsaren i åtanke. En text om genetik bör rimligtvis få olika innehåll om den riktar sig till hunduppfödare, skolelever eller forskare i ämnet. Många av de detaljer som intresserar forskaren är förmodligen både obegripliga och tröttsamma för en genomsnittlig kennelägare. Här behöver vi i stället ge praktiska exempel som knyter an till en vardag med valpar, stamtavlor och DNA-test. När vi så har valt vad texten ska innehålla är vi redo för nästa steg.

I partesmodellens tredje steg bestäms dispositionen – hur texten ska börja, hur den ska sluta och i vilken ordning de olika delarna ska komma däremellan. Till exempel följer vetenskapliga artiklar ofta den så kallade IMRAD-dispositionen, medan en sådan struktur är mindre lyckad om artikeln är populärvetenskaplig. Då krävs i stället en lockande inledning som griper tag i läsaren och visar varför ämnet är relevant för individen och samhället. När textens disposition är klar har vi nått fram till det fjärde steget.

Det sista som återstår är att anpassa språket på detaljnivå. För detaljerna är bara en av de delar som gör språket. Med partesmodellen blir detaljerna en logisk konsekvens av de mer övergripande val som vi gör i vår text. Därmed minskar också risken att vi kör fast i formuleringar redan i början. Och, som vi snart ska se, är partesmodellen inte bara användbar för skribenter (och talare). Den är också ett utmärkt redskap när vi ger respons. Mer om detta inom kort.