Dags att ge ut din bok!

Sommaren är här och semestern har börjat. I år blir min ledighet extra lång, och en del av den ska jag ägna åt skrivande. Inte det vanliga, akademiska skrivandet, utan det mer fantasifulla, fria. Inte en referens så långt ögat når, inga mallar och inga redaktörer. Bara hittepå, just som jag själv vill ha det. För jag skriver för mitt eget nöjes skull – och för dem som vill läsa. Det är det skrivande som leder in i andra världar, som jag själv skapar och formar. Och jag är långt ifrån ensam. Inte mindre än var tredje lär visst ruva på ett bokmanus. Kanske är du rentav en av dem? Och kanske tiden nu är mogen att låta ditt manus få bli något mer? Det var precis vad jag bestämde mig för förra sommaren: mitt manus Alvas önskehund skulle bli en riktig bok!

I stället för att lägga tid och ork på att krusa de stora förlagen – det är ju bara ett par manus av tusen som antas där – så startade jag helt enkelt eget och gav ut boken själv. Förstås är det mycket att tänka på. Men om man verkligen vill, och har lite handlingskraft, då är det inte alls någon omöjlig uppgift.

Så varför inte damma av ditt manus, och lägga sista handen vid det? Kanske ta emot några goda råd från erfarna författare, till exempel Stephen King i Att skriva: en hantverkares memoarer, eller Kim M. Kimselius i Att skriva med glädje. Och när du känner dig nöjd och redo, då finns tips om själva utgivningen i Förverkliga din bokdröm, av Joanna Björkqvist och Kristina Svensson, och Lyckas med bokutgivning av Lars Rambe, Sölve Dahlgren och Ann Ljungberg. Bra stöd kan man också få genom föreningen Egenutgivarna. Där byter vi erfarenheter med varandra, och det finns alltid någon som har bra svar på praktiska frågor.

Nu finns alltså inga ursäkter längre, det är bara att sätta igång! För sommaren är som gjord för att prova något nytt. Vad det kan leda till vet man aldrig på förhand. Det enda vi vet är att det som man ångrar brukar vara det som aldrig blev av.

Lycka till!

Bokslut och framåtblick

När terminen snurrar på som bäst känns det ibland som att man trampar vatten och inte kommer någon vart. Då är det svårt att se vad man faktiskt uträttar. Tid för reflektion är ju sällan något vi prioriterar. Alldeles för sällan, skulle jag vilja säga. För det är just när man blickar bakåt och summerar, som man får syn på i vilken riktning man ska fortsätta framåt. Och när är väl ett bättre tillfälle för eftertanke än tiden mellan skinka och champagne?

För min egen del har året som gått varit rikt på händelser som, sett såhär i backspegeln, alla på något sätt hänger ihop. Det har varit undervisning och handledning, forskning och konferenser, allt med den gemensamma nämnaren tanke och språk: hur man kan skriva för att lära, samtala för att förstå, hur kommunikation kan vara både ett mål och ett medel när vi undervisar. Detta – att språket kan vara en väg till förståelse – är också temat för två intressanta didaktikprojekt som jag just nu har förmånen att handleda, det ena inom matematik och det andra inom molekylärbiologi. Mer om dem på det nya året!

Speciellt roligt är det att kunna förverkliga den modell för kommunikationsträning som Sara Santesson och jag presenterar i vår bok Retorik för naturvetare – skrivande som fördjupar lärandet. Genom storsatsningen KomNU, som jag har nämnt tidigare, utvecklar den naturvetenskapliga fakultetens lärare en rad kommunikationsövningar, som ska ge träning och progression genom utbildningen. Arbete pågår, engagemanget är stort och aktiviteten febril. Fortsatt rapportering följer framöver!

Och förutom de pedagogiska och vetenskapliga sysslorna har jag, efter visst modsamlande, gett mig in på ett skönlitterärt stickspår. I höstas såg min barnbok, Alvas önskehund, dagens ljus, och glädjande nog har den uppmärksammats med positiva recensioner. Fast det som betyder mest är ändå det varma mottagandet bland mina unga läsare. Det värmer alldeles särskilt gott i författarhjärtat när de redan frågar efter del två.

Summeringen av året som gått riktar ljuset mot succéerna. Visst finns det också mer slätstrukna och kanske rentav misslyckade händelser som har inträffat. Men det är av framgångarna vi lär, om vi förstår varför de blev en framgång. Det är också de lyckade satsningarna som bör staka ut kursen för framtiden, för nästa år. Intresset för kommunikationsträning i utbildningen bara växer, och utvärderingar av olika slag visar att behovet är reellt, både i skola och högre utbildning. Studenters och elevers färdigheter, framför allt de skriftliga, behöver stärkas. Och samtidigt som det sker finns goda möjligheter att också stärka deras förståelse av ämnena. Det är denna tanke som genomsyrar KomNU – och under nästa år får vi se konkreta resultat. Fler fakulteter och lärosäten visar nu också intresse för en liknande insats. Det öppnar dörren för nya möjligheter som gör det extra spännande att ta steget in i 2014. Och vill det sig väl rymmer det nya året också ett hörn för kreativt skrivande. Kanske lyckas jag då också uppfylla mina hundtokiga läsares önskan om en fortsättning på boken om Alva.

Jag önskar er alla ett gott slut, tid för reflektion och ett riktigt gott nytt år!

Vilken vecka!

En olycka kommer sällan ensam, brukar man ju säga. Och ibland kan det vara precis tvärtom, att många roliga saker händer samtidigt. Det är just vad som har skett den här veckan.

Som jag berättade om i det förra inlägget, är KomNU-kursen igång för fullt, och häromdagen var det Fysiska institutionens tur. Uppslutningen var imponerande och antalet deltagare på kursen slog alla rekord. Härligt att så många lärare vill bli ännu bättre på att undervisa kommunikation!

En annan trevlig överraskning var den positiva recension av min barnbok Alvas önskehund som kom från Bibliotekstjänst. Såhär skriver Inger Lindberg, BTJ:

”Varmt och inkännande skildras tolvåriga Alvas vardagstillvaro med både oro, sorg och glädje. Med ett enkelt, tydligt och lättförståeligt språk, både till struktur och ordval, gör författaren vardagliga händelser levande och intressanta. /.../ Vare sig man är hundintresserad eller inte ger boken en trevlig och fin läsupplevelse om Alva och hennes liv ...”

Dessutom är det i morgon dags för ett besök på Magleholms Gård, där jag kommer att ha boksignering mellan kl. 13.30 och 15.30.

Och, som om det inte räckte med trevligheter, fick jag nyss det glädjande beskedet att en novelltävling utsett mitt bidrag till en av de vinnare som kommer att publiceras tillsammans i en antologi. Man kan lugnt säga att veckan har varit händelserik!

Författarens julafton

I går var det julafton. Då fick jag många paket. Fastän jag visste vad som fanns i dem var det med stor spänning jag började öppna. Inuti låg nämligen min barnboksdebut. Det är den fjärde bok jag har skrivit, eller okej, femte om man räknar min avhandling. Men detta är min första egenutgivna bok, som jag har skapat från ingenting alls, och sett växa fram ord för ord och mening för mening. Jag har brottats med layout och korrektur, InDesign och Photoshop, slitit mitt hår och varit nära att ge upp. Och för att vara helt ärlig: att skriva själva berättelsen var långt ifrån det svåraste. Det var det andra som trilskades. Som när provboken inte stämde med pdf:en. När tryckeriet plötsligt ville ha ett ”hardcoveromslag” med jättekonstiga mått, och jag hade trott att vi redan var klara med omslaget. Jag är inte layoutare, och inte typograf. Det ska gudarna veta, och det blev jag brutalt påmind om. Men jag lärde mig mycket under resans gång. Och när jag öppnar kartongerna och packar upp, bok efter bok och bläddrar, ja då är känslan nästan overklig. Berättelsen som tog form i min fantasi finns där nu, svart på vitt.

Stolt som en nybliven mor vill jag förstås visa upp den, Alvas önskehund, med sitt fina omslag av Emilia Nilsson. Och den som till äventyrs vill veta mer är välkommen att besöka bokens webbsida på hundtokig.se.

Skönlitterära tankar i vetenskapens värld

Av de skatter jag tog med mig hem från årets Bokmässa är nog Kim M. Kimselius Att skriva med glädje den jag känner varmast för. Inte bara för att jag fick boken signerad, och dessutom en trevlig pratstund med författaren, utan också för att den verkligen väcker glädjen att skriva. Kim M. Kimselius, som har ett imponerande antal ungdomsböcker på sin publikationslista, delar generöst med sig av sina erfarenheter och tips, och det är inte utan att man blir inspirerad! Just det kreativa skrivandet har nog en lockelse för många och hon visar hur författaren på ett systematiskt sätt kan kanalisera sina idéer och sätta dem på pränt. Men det som hon kanske inte själv tänkte på när hon skrev boken är att den inte bara handlar om skönlitterärt skrivande. Många av råden kan lika gärna tillämpas på andra genrer, till exempel den populärvetenskapliga, eller varför inte den vetenskapliga?

Med det sagt känner jag att här behövs exempel. Jag kommer därför att varva några av Kimselius råd med studentcitat från ett material som jag just håller på att analysera. Studenterna, som alla har gjort ett examensarbete i biologi, har fått skriva en populärvetenskaplig artikel om sitt projekt – innan de skrev sin vetenskapliga rapport. De har också fått reflektera över hur erfarenheten från det populärvetenskapliga skrivandet kom till användning när de skrev rapporten. Här är ett axplock av hur de tänker.

Student 1: Man skall försöka göra läsandet intressant, även om det är en vetenskaplig rapport. Till exempel tycker jag att det är viktigt med en titel som väcker lite nyfikenhet, även om det är en vetenskaplig rapport.

Kimselius: Skrivglädje för mig är när jag berättar något jag tycker är roligt att läsa, antingen det är en dikt, en novell eller en hel bok. Skrivglädje är när du skriver direkt från ditt hjärta, om något du brinner för, ord du har inom dig som bara måste komma ut.

Student 2: Kanske ska introduktion och diskussion skrivas i lite tätare anslutning till varandra? Eller åtminstone få lite mer uppmärksamhet och tid lagt på sig.

Kimselius: För att vara säker på att mina böcker slutar bra brukar jag skriva slutet först! Eller i alla fall i början av mitt skrivande av den nya boken. Om jag har slutet klart för mig då vet jag vart berättelsen är på väg, då blir även hela berättelsen lättare att skriva.

Student 3: Det populärvetenskapliga skrivandet påminde mig konstant om personen som skall läsa mitt arbete. Mitt skrivande blev mer öppet och jag blev mer mån om att göra arbetet lättförståeligt.

Kimselius: Skriv nu en saga som glimmar, glittrar och fängslar. Skriv den så att alla vill läsa just din saga.

Skillnaden mellan det skönlitterära och det vetenskapliga skrivandet kanske i själva verket är mindre än vi tror. Även om genrernas texter skiljer sig åt, finns det ändå mycket i själva skrivprocessen som är lika. Och även om insikten om skillnaderna hjälper oss att bli bättre skribenter, kanske vi är än mer hjälpta av att kunna se likheterna.