Portföljen som ögonöppnare och kompass

Vad lär man sig av att reflektera? Och vad är egentligen en reflektion? Det är några av de frågor som man kan få svar på i vår alldeles nytryckta projektrapport Kompetensportfölj för dokumentation, reflektion och progression.

Tillsammans med lärare inom olika ämnen har jag tittat närmare på hur portföljer kan användas i utbildningen. Med portfölj menar vi här ett elektroniskt verktyg där studenter kan samla sina olika arbeten under utbildningens gång, ett verktyg som projektet också har utvecklat. Men förutom att bara vara ett arkiv kan portföljen ge en överblick över allt som studenten lär sig. Det i sin tur hjälper studenten att se sin egen utveckling – och att upptäcka vad hen mer behöver lära.

Portföljen blir alltså ett redskap för reflektion. Det här gäller inte bara för studenter. I ett av delprojekten har vi också undersökt vad lärare kan få ut av att skriva en portfölj. I portföljen samlar de exempel från sin undervisning och beskriver hur, vad och varför de gör som de gör. Många av lärarna menar att detta blir tydligt för dem själva när de sätter ord på sina pedagogiska val och erfarenheter. De upptäcker kopplingar och mönster och får en klarare helhetsbild av sin undervisning, och av sig själva som lärare. Och det hjälper dem att tänka och diskutera om undervisning och lärande på ett mer professionellt sätt.

Så vad innebär det då att reflektera? Ja, reflektera kan man göra på olika sätt. En personlig reflektion kan betyda att man lite planlöst funderar över saker och ting sådär i största allmänhet. Men en akademisk reflektion, som det handlar om här, innebär något mer. Den har en riktning och ett mål. Den utgår ifrån personliga erfarenheter, söker kopplingar till teori och beprövad erfarenhet och leder till en tanke om förändring – hur ska jag göra nästa gång för att det ska bli (ännu) bättre?

En sådan medveten reflektion kan leda till utveckling i yrkesliv och studier, och också på ett personligt plan. Rapporten innehåller flera exempel att inspireras av. Och på omslaget symboliserar Raoul Wallenbergs portfölj den eftertanke som portföljer kan bära på vägen mot en förnuftigare värld.

Slutspurt och rivstart

Knappt har man hunnit blinka förrän julen svischat förbi och det nya året redan galopperat in i februari. Under tiden är det mycket som både har avslutats och satts igång.

Bland de avslutade projekten finns ”Portföljprojektet” om studenters och lärares kompetensportföljer. Under två år har vi tittat närmare på hur portföljmetoden kan användas för att ge överblick över prestationer och meriter, och hur arbetet med portföljen i sig kan leda till lärande och utveckling. Snart kommer rapporten från tryckeriet och så klart ska den få ett eget inlägg här i bloggen!

  

Ett annat (nästan) avslutat projekt är en forskningsartikel som (i stort sett) har blivit antagen för publicering. Den fick uppmuntrande tillrop från tidskriftens BÅDA granskare – bara en sådan sak! En del förslag på förbättringar hade de förstås också och nu är en ny version (nästan) klar att skickas in. (En annan artikel, hos en annan tidskrift, blev däremot refuserad efter fem månaders betänketid. Redaktionen hade helt enkelt inte lyckats hitta granskare som matchade artikelns exotiska tema om naturvetarstudenters skrivande. Håhå jaja. Men det är bara på det igen: ny tidskrift, ny väntan.)

Årets första högskolepedagogiska introduktionskurs har både hunnit börja och sluta, och det är härligt att se att våra yngre lärare och doktorander är så pedagogiskt intresserade! Alla tjugotre deltagarna utvecklade egna undervisningsmoment under kursens gång och diskuterade också sina erfarenheter med varandra. Engagemanget var stort och det bådar gott för den akademiska lärarkårens tillväxt!

Våren är ansökningarnas tid och i år är jag med och söker pengar för forskningsprojekt om forskningskommunikation. Det känns som att allt fler börjar inse poängen med att kommunicera forskning även utanför akademin. Så kanske blåser vindarna åt vårt håll denna gång. Har vi tur kan det bli början på ett spännande nationellt och internationellt samarbete!

En annan satsning som står för dörren är en lärarutbildning i biologi och kemi i Lund. De senaste åren har vi målmedvetet byggt upp en didaktisk kompetens vid fakulteten – en viktig förutsättning för att kunna utbilda lärare. Nu ska vi ta steget och ansöka om examensrätt för ämneslärare. För självklart vill vi vara med och bidra till ännu bättre lärande och undervisning i framtidens skola! Ingen uppgift kan vara viktigare. Jag är glad att vara del i denna process och ser fram emot att samordna arbetet med ansökan framöver.

Vid sidan av de akademiska bestyren händer det också kul saker. I höstas berättade jag att jag skrivit förlagskontrakt för en ny barnbok. Jag har den senaste tiden bollat idéer med min illustratör, Anna Södergård, om hur bokens karaktärer ska se ut. De två huvudkaraktärerna har båda charmerande personlighetsdrag och integritet, kan man säga. Så ni förstår hur noga det är med den bildliga gestaltningen! Och med Anna känner jag mig inte bara överens, utan också helt trygg med att resultatet blir alldeles, alldeles strålande. Fortsättning följer!

Pedagogisk verksamhet är vetenskaplig verksamhet

Är det inte väldigt konstigt att man skiljer mellan pedagogisk och vetenskaplig verksamhet inom akademin? Som om inte pedagogiken skulle vara vetenskaplig, kanske?

Det här kan man förstås avfärda som en olycklig, och inte så genomtänkt formulering. Men den tar sig ibland konkreta uttryck i den akademiska vardagen. För det händer att vi som arbetar med pedagogisk utveckling möts av löst tyckande om hur lärande och undervisning ska gå till. Och det tyckandet kan mycket väl komma från dem som aldrig skulle drömma om att göra lika fluffiga påståenden inom sitt forskningsämne. Deras argument liksom bara plockas ur tomma intet, eller ur deras egen begränsade erfarenhet. Ingen förankring i pedagogisk eller didaktisk teori. Nada. Bara ett fuktat finger i luften.

Det kan vara rätt svårt att bemöta den typen av argument på ett konstruktivt sätt. Situationen blir ungefär lika absurd som när man diskuterar evolution med en kreationist. Vetenskapligt grundade slutsatser viftas bort till förmån för ... ja, vadå? Något som grundar sig i en känsla, och inte i systematiska studier med vetenskaplig metod. För det är metoden som är skillnaden mellan tro och vetenskap. Gudar och hypoteser må båda ha en befogad plats, men de kan varken bevisa eller förkasta varandra.

Det är därför det blir så löjeväckande när pedagogik framställs som om den var en religion. Något man väljer att tro på eller inte, oavsett vad teorin och den beprövade erfarenheten säger. Det som stämmer med ens egen feeling tar man till sig. Allt annat blir till rännilar på den feta fjäderdräkten hos en gås, en högljutt kacklande. Det är då vän av ordning nästan tappar tålamodet, men behärskar sig och inte skriker att pedagogik VISST är vetenskap. Det är då hon längtar alldeles förfärligt till Mårtens afton.

Flera fördelar med metaforer

Metaforer är en bra hjälp när man ska förklara komplicerade företeelser. Det vet varenda lärare. Men det är inte bara när vi själva ska förklara som metaforer kan komma till nytta. De kan också utnyttjas på andra sätt i undervisningen.

Om elever får förklara fenomen och begrepp genom att använda metaforer kan vi som lärare också få en uppfattning om deras förståelse. Extra tydligt blir det när eleven konstruerar metaforer själv. Det är ju svårt att hitta en träffsäker metafor om man själv inte riktigt har begripit. Elevens val av metafor ger på så sätt en diagnos av förståelsen.

Dessutom kan själva konstruerandet av metaforer bidra till en bättre förståelse. När eleven med språkets hjälp skapar en konkret bild av det abstrakta, kopplas det ämnesmässiga ihop med det vardagliga. Då måste eleven aktivt välja, och välja bort, olika tänkbara alternativ som passar mer eller mindre bra som bild av det som ska förklaras. Och den processen – när eleven provar sig fram, tänker efter och värderar de olika varianterna – kan vara en väg till en djupare förståelse av ämnet.

Att arbeta med språket i skolans alla ämnen kan alltså bidra, inte bara till bättre läs- och skrivfärdigheter, utan också till en ökad ämnesförståelse. Inom ramen för Skolverkets satsning Läslyftet finns två fortbildningsmoduler som särskilt riktar sig till NO-lärare. Genom att läsa, reflektera och utbyta erfarenheter med kolleger kan de här tillsammans utveckla sin undervisning.

Mitt bidrag till Läslyftet har rubriken Skriva och förklara – en väg till ökad förståelse. Liksom modulernas övriga delar innehåller det både teoretiska och praktiska moment om hur elever kan träna på att förklara, bland annat med hjälp av metaforer. Tillsammans innehåller de två modulerna en rad artiklar och övningar som kan inspirera till ett språkutvecklande arbetssätt som också främjar det naturvetenskapliga lärandet.