Erfarenheten säger att en text blir mer läsvänlig om det som är känt kommer före det som är okänt. I exemplet här nedanför introduceras den nya termen MHC.
Exempel: Vargens immunförsvar styrs, precis som vårt, av en mängd gener. Ett av de genkomplex som ingår är MHC (major histocompatibility complex).
Om en term som inte redan har förklarats i stället kommer först i ett stycke eller en mening får läsaren lätt en känsla av att ha missat någon information.
Exempel: MHC (major histocompatibility complex) är ett genkomplex som består av gener involverade i immunförsvaret.
Principen att känt bör komma före okänt gäller inte bara för populärvetenskapliga texter, men den är särskilt viktig när inte läsaren är expert på ämnet!
fredag 27 augusti 2010
Nyhet: Veckans poptips
Många studenter tycker att det kan vara svårt att plötsligt börja skriva populärvetenskapligt, när de efter flera års vetenskapligt skrivande ställs inför uppgiften. De är ängsliga att släppa taget om det trygga artikelformatet med detaljerad metodbeskrivning och en massa referenser. De är också lite rädda för att förenkla för mycket och på så sätt framstå som oseriösa inför kurskamrater och lärare. När man äntligen blivit hyfsad på den vetenskapliga genren är det som att vara tillbaka på ruta ett igen!
Men det finns genvägar. Ett effektivt sätt att lära sig en ny genre är att snegla på andras texter och bygga upp en bank av exempel utifrån dessa, och sedan modifiera och återanvända dem när vi själva skriver.
Därför vill jag gärna dela med mig av guldkornen i min egen populärvetenskapliga exempelsamling.
Under ”Veckans poptips” (som samlas under en länk längst upp till höger) presenterar jag både goda och mindre bra exempel som jag kommenterar och resonerar kring. Många av de teman som tas upp är hämtade ur rapporten Naturvetare skriver populärvetenskap. Citaten är lånade från studenters texter. Tack till alla skribenter som har medgett citering – och på så sätt hjälper oss alla att bli bättre populärförfattare!
Men det finns genvägar. Ett effektivt sätt att lära sig en ny genre är att snegla på andras texter och bygga upp en bank av exempel utifrån dessa, och sedan modifiera och återanvända dem när vi själva skriver.
Därför vill jag gärna dela med mig av guldkornen i min egen populärvetenskapliga exempelsamling.
Under ”Veckans poptips” (som samlas under en länk längst upp till höger) presenterar jag både goda och mindre bra exempel som jag kommenterar och resonerar kring. Många av de teman som tas upp är hämtade ur rapporten Naturvetare skriver populärvetenskap. Citaten är lånade från studenters texter. Tack till alla skribenter som har medgett citering – och på så sätt hjälper oss alla att bli bättre populärförfattare!
torsdag 19 augusti 2010
Susanne Pelger – en skandaldrottning?
Någon sa att om man söker ett namn på Google är det första som kommer upp den personens blogg, om hon har någon. När min blogg var ett faktum var jag förstås tvungen att prova. Men icke. Det som i stället kom överst var rubriken A scientific scandal, som ledde vidare till en artikel. Jag blev inte ett dugg förvånad. Tvärtom var det högst väntat, när man som jag har gett sig in i den evolutionsbiologiska leken. Låt mig ta det från början.
För ett antal år sedan skrev jag tillsammans med gode vännen och kollegan, zoologen Dan-E. Nilsson, en artikel om ögats evolution. Vårt arbete gick i korthet ut på att beräkna hur lång tid som krävs för att med små, successiva förändringar utveckla ett fullgott linsöga från en primitiv, ljuskänslig fläck. Beräkningarna gav vid handen att en sådan process inte skulle behöva ta mer än 500.000 år i anspråk, en relativt kort tid sett ur ett evolutionärt perspektiv. Resultatet var högst rimligt, med tanke på att det i naturen faktiskt finns en mängd olika ögontyper, som troligen har utvecklats parallellt och oberoende av varandra.
Artikeln, som alltså gav starkt stöd åt Darwins evolutionsteori, togs emot med stora famnen av forskarsamhället och citerades flitigt. Smickrande, javisst. Men det fanns också de som såg rött. De som uppfattade artikeln som ett hot mot deras egen världsbild, där allting har skapats på sex dagar och där ingen evolution har skett sedan dess. Upprörda personer hörde av sig och avfyrade kritik mot vårt arbete. Och det märkliga var att det som ifrågasattes var den vetenskapliga metoden. Det ena argumentet var mer hårresande än det andra och det var tydligt att våra kritiker inte hade förstått artikelns innehåll. Många hade säkert inte ens läst den utan bara gått på hörsägen.
Vid några få tillfällen gav vi svar på tal. Jag tror inte att det fick våra belackare att ändra uppfattning. Och såhär i efterhand har jag förstått varför den bästa taktiken egentligen är att tiga ihjäl kritiken. I sin bok Skapelsekonspirationen förklarar biologiläraren och före detta Livets Ord-medlemmen Per Kornhall varför: Oavsett vem som avgår med segern i en debatt blir det automatiskt 1–0 till bortalaget. För motståndaren blir en duell mot riktiga forskare ett sätt att komma fram i rampljuset, och därmed ett erkännande och en triumf i sig. Och det är ju knappast något vi vill bidra till!
Att vår artikel ses som en skandal av somliga har jag inga som helst problem med, så länge kritiken inte är vetenskapligt grundad. Och om jag själv är skandaldrottning eller hederlig forskningsarbetare, det ligger i betraktarens öga. Från mitt eget perspektiv är dock bilden klar.
För ett antal år sedan skrev jag tillsammans med gode vännen och kollegan, zoologen Dan-E. Nilsson, en artikel om ögats evolution. Vårt arbete gick i korthet ut på att beräkna hur lång tid som krävs för att med små, successiva förändringar utveckla ett fullgott linsöga från en primitiv, ljuskänslig fläck. Beräkningarna gav vid handen att en sådan process inte skulle behöva ta mer än 500.000 år i anspråk, en relativt kort tid sett ur ett evolutionärt perspektiv. Resultatet var högst rimligt, med tanke på att det i naturen faktiskt finns en mängd olika ögontyper, som troligen har utvecklats parallellt och oberoende av varandra.
Artikeln, som alltså gav starkt stöd åt Darwins evolutionsteori, togs emot med stora famnen av forskarsamhället och citerades flitigt. Smickrande, javisst. Men det fanns också de som såg rött. De som uppfattade artikeln som ett hot mot deras egen världsbild, där allting har skapats på sex dagar och där ingen evolution har skett sedan dess. Upprörda personer hörde av sig och avfyrade kritik mot vårt arbete. Och det märkliga var att det som ifrågasattes var den vetenskapliga metoden. Det ena argumentet var mer hårresande än det andra och det var tydligt att våra kritiker inte hade förstått artikelns innehåll. Många hade säkert inte ens läst den utan bara gått på hörsägen.
Vid några få tillfällen gav vi svar på tal. Jag tror inte att det fick våra belackare att ändra uppfattning. Och såhär i efterhand har jag förstått varför den bästa taktiken egentligen är att tiga ihjäl kritiken. I sin bok Skapelsekonspirationen förklarar biologiläraren och före detta Livets Ord-medlemmen Per Kornhall varför: Oavsett vem som avgår med segern i en debatt blir det automatiskt 1–0 till bortalaget. För motståndaren blir en duell mot riktiga forskare ett sätt att komma fram i rampljuset, och därmed ett erkännande och en triumf i sig. Och det är ju knappast något vi vill bidra till!
Att vår artikel ses som en skandal av somliga har jag inga som helst problem med, så länge kritiken inte är vetenskapligt grundad. Och om jag själv är skandaldrottning eller hederlig forskningsarbetare, det ligger i betraktarens öga. Från mitt eget perspektiv är dock bilden klar.
fredag 13 augusti 2010
Hyllning till tvärvetenskapen
Det är inte ovanligt att det uppstår konflikter när personer, särskilt forskare, från olika ämneskulturer möts. Mycket beror det nog just på det faktum att de inte har mötts förut. Inom våra olika discipliner skolas vi in i olika sätt att lösa problem, vi använder olika metoder och talar olika språk. Inte konstigt att vi missförstår varandra och odlar fördomar: ”Det där är väl inte vetenskap! Går det verkligen att dra några slutsatser från ett sådant material?”
Ett lysande exempel är när ämnena naturvetenskap och pedagogik möts. Pedagogik, som ju sorterar under de samhällsvetenskapliga disciplinerna, skiljer sig en hel del från de naturvetenskapliga och därmed är det bäddat för kollision. Den typiske naturvetaren, som är van vid forskningsmaterial som man kan räkna på, ställer sig tveksam till de kvalitativa metoder som ofta används inom den pedagogiska forskningen. De betraktas gärna som ”flummiga”. Och det är klart att de gör, om man under hela sin utbildning, doktorandtid och forskargärning bara har stött på kvantitativa metoder!
Men även gamla hundar kan faktiskt lära sig sitta. Och naturvetare kan mycket väl lära sig använda nya verktyg. Det har jag sett med egna ögon på våra pedagogiska kurser. Jag har sett hur doktorander, och garvade forskare också för den delen, börjar erövra nya metoder och ett nytt språk som hjälper dem att lösa pedagogiska problem och utveckla sin undervisning på ett systematiskt sätt. Och de gör det med stor entusiasm.
Det är nog ingen orimlig tanke att en lika stor entusiasm går att väckas också för andra ämnesområden, bara tillfälle ges. Det finns många spännande kombinationer där de naturvetenskapliga ämnena kan ingå och det är nog bara fantasin som begränsar. Om vi redan under utbildningen uppmuntrar och skapar förutsättningar för sådana möten, så att studenter kan samverka över ämnesgränserna, tror jag att mycket skulle vara vunnet. För det är ju så det ser ut i arbetslivet utanför universiteten. Och inte vet jag, men det skulle ju kunna leda till fler ämnesöverskridande samarbeten även inom forskningen i framtiden. För visst är det så, att det är just vid dessa tillfällen som det mest intressanta och oförutsägbara uppstår?
Ett lysande exempel är när ämnena naturvetenskap och pedagogik möts. Pedagogik, som ju sorterar under de samhällsvetenskapliga disciplinerna, skiljer sig en hel del från de naturvetenskapliga och därmed är det bäddat för kollision. Den typiske naturvetaren, som är van vid forskningsmaterial som man kan räkna på, ställer sig tveksam till de kvalitativa metoder som ofta används inom den pedagogiska forskningen. De betraktas gärna som ”flummiga”. Och det är klart att de gör, om man under hela sin utbildning, doktorandtid och forskargärning bara har stött på kvantitativa metoder!
Men även gamla hundar kan faktiskt lära sig sitta. Och naturvetare kan mycket väl lära sig använda nya verktyg. Det har jag sett med egna ögon på våra pedagogiska kurser. Jag har sett hur doktorander, och garvade forskare också för den delen, börjar erövra nya metoder och ett nytt språk som hjälper dem att lösa pedagogiska problem och utveckla sin undervisning på ett systematiskt sätt. Och de gör det med stor entusiasm.
Det är nog ingen orimlig tanke att en lika stor entusiasm går att väckas också för andra ämnesområden, bara tillfälle ges. Det finns många spännande kombinationer där de naturvetenskapliga ämnena kan ingå och det är nog bara fantasin som begränsar. Om vi redan under utbildningen uppmuntrar och skapar förutsättningar för sådana möten, så att studenter kan samverka över ämnesgränserna, tror jag att mycket skulle vara vunnet. För det är ju så det ser ut i arbetslivet utanför universiteten. Och inte vet jag, men det skulle ju kunna leda till fler ämnesöverskridande samarbeten även inom forskningen i framtiden. För visst är det så, att det är just vid dessa tillfällen som det mest intressanta och oförutsägbara uppstår?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)