#Jagärlucia

Ingen kan väl ha missat veckans snackis: barnet som var klätt som lucia i en varuhusannons. Att barnet var en pojke med mörk hy väckte reaktioner hos rasister, men mångdubbelt fler motreaktioner hos majoriteten. Det visar att kärlek, förnuft och respekt segrar över hat, inskränkthet och respektlöshet. Rasisternas hatreaktioner visar också en klar brist på kunskap och bildning. Det avslöjar två kontrollfrågor:

Kan en pojke vara lucia?

Lunds första lucia kan mycket väl ha varit en man. Det visar en bild som har bevarats från 1875. Historiska efterforskningar talar också för att Sveriges allra första lucia var en dräng i Västergötland. Så varför skulle en pojke år 2016 inte kunna vara lucia?

Kan en mörk person vara lucia?

Som de flesta känner till kom den ursprungliga Lucia från Sicilien. Det verkar rimligt att anta att hon inte var blond. Så en mörk lucia, även 2016, är väl helt okej?

Med den mörka pojken i annonsen skulle man därmed kunna säga att cirkeln är sluten. Och den cirkeln kan få omsluta alla som vill vara lucia i vårt svenska samhälle, och alla andra också för den delen. För genom evolutionen och mänsklighetens historia har just mångfald visat sig vara ett framgångsrecept. Så varför skulle enfalden få segra nu?

Glad Lucia!

Ny bok, ny genre, nytt förlag

Ibland kommer idéer flygande, helt av sig själva. En historia kommer flaxande med tydliga karaktärer och ett budskap som jag gillar. Då är det bara fram med håven och fånga in. Sätta sig ner och knåpa. Vrida och vända några varv. Betrakta alltihop på lite avstånd. Låta det vila ett tag. Och sedan putsa tills det glänser.

Det var så det gick till när jag skrev min senaste bok: en barnbok för förskoleåldern. Man kan säga att det var en annorlunda skapelse, vitt skild från allt annat jag har skrivit. Förstås en milsvid kontrast mot mina forskningspublikationer och läroböcker, för att inte tala om den biologiska ordlista jag var med och skrev en gång. Men också rätt så olikt mina tidigare barnböcker, som vänder sig till lite äldre barn och berättas helt och hållet i text. Nu ska texten samverka med bilder, och det är det som gör det hela så spännande. På vart och ett av de tolv uppslagen ska text och bild komplettera varandra och tillsammans bära fram berättelsen. Budskapet ska finnas där utan att skrivas på näsan. Det som berättas sägs mellan raderna, i vakuumet mellan text och bild. Så totalt tvärtemot en vetenskaplig artikel, där varje logisk lucka måste täppas igen.

Så stod jag där med mitt manus och undrade var jag skulle göra av det. Skulle jag ge ut boken själv, som jag gjort med böckerna om hundtokiga Alva? Eller skulle jag skicka det till något förlag? Det var då jag fick ett tips av en bokhandlare, som sålt mina tidigare böcker med stor entusiasm. Han kände till en bra förläggare och ett trevligt förlag, som månar om sina författare och som inte har vuxit sig själv över huvudet. Det lät som om det kunde vara värt ett försök.

Manuset skickades iväg. Och redan efter två veckor kom ett mejl från förläggaren: ”Jag tycker mycket om ditt manus och vi vill gärna ge ut det.” Med tanke på att bara cirka två promille av alla insända bokmanus blir antagna kändes det nästan osannolikt – och samtidigt alldeles, alldeles underbart!

Efter det glada beskedet var det dags att hitta en illustratör (nej, jag ritar inte själv, för allas bästa!). Förlaget hade många bra att välja bland, men det fanns en som jag fastnade extra för. Hennes bilder skulle helt enkelt bli perfekta! Men ville hon ställa upp? Som tur var blev hon förtjust i manuset och tackade ja! Så nu är avtalet skrivet, med både förlag och illustratör.

Det ska verkligen bli kul att jobba fram en färdig bok tillsammans. Även om illustratören sitter i London och förläggaren i Göteborgstrakten, och vi ännu bara har mejlat, känns det som om vi redan har träffats. Och genom sociala medier känns den varma gemenskapen bland Idus-familjens författare och illustratörer. Den inspirerar till nya bokprojekt!

Pedagogisk verksamhet är vetenskaplig verksamhet

Är det inte väldigt konstigt att man skiljer mellan pedagogisk och vetenskaplig verksamhet inom akademin? Som om inte pedagogiken skulle vara vetenskaplig, kanske?

Det här kan man förstås avfärda som en olycklig, och inte så genomtänkt formulering. Men den tar sig ibland konkreta uttryck i den akademiska vardagen. För det händer att vi som arbetar med pedagogisk utveckling möts av löst tyckande om hur lärande och undervisning ska gå till. Och det tyckandet kan mycket väl komma från dem som aldrig skulle drömma om att göra lika fluffiga påståenden inom sitt forskningsämne. Deras argument liksom bara plockas ur tomma intet, eller ur deras egen begränsade erfarenhet. Ingen förankring i pedagogisk eller didaktisk teori. Nada. Bara ett fuktat finger i luften.

Det kan vara rätt svårt att bemöta den typen av argument på ett konstruktivt sätt. Situationen blir ungefär lika absurd som när man diskuterar evolution med en kreationist. Vetenskapligt grundade slutsatser viftas bort till förmån för ... ja, vadå? Något som grundar sig i en känsla, och inte i systematiska studier med vetenskaplig metod. För det är metoden som är skillnaden mellan tro och vetenskap. Gudar och hypoteser må båda ha en befogad plats, men de kan varken bevisa eller förkasta varandra.

Det är därför det blir så löjeväckande när pedagogik framställs som om den var en religion. Något man väljer att tro på eller inte, oavsett vad teorin och den beprövade erfarenheten säger. Det som stämmer med ens egen feeling tar man till sig. Allt annat blir till rännilar på den feta fjäderdräkten hos en gås, en högljutt kacklande. Det är då vän av ordning nästan tappar tålamodet, men behärskar sig och inte skriker att pedagogik VISST är vetenskap. Det är då hon längtar alldeles förfärligt till Mårtens afton.

Läs mindre, skriv bättre

Ett vanligt råd till den som vill bli bra på att skriva är att läsa mycket. Men stämmer det verkligen? Det tror inte jag. Och det jag vänder mig emot är ordet mycket. Varför det?

Jo, om man slukar texterna utan att tugga, då hinner man aldrig riktigt smaka på dem. För att förstå vad som gör en bra text bra behöver man stanna upp och känna in, tänka efter. Det räcker inte att gilla en text, tycka att en deckare är spännande eller att en roman är gripande eller underhållande. För att själv utvecklas som skribent krävs mer än så. Man behöver kunna sätta fingret på exakt vad i texten som får en att skratta, gråta, rysa av obehag eller vällust. Man måste kunna formulera varför dialogen känns trovärdig, vad det är som ger karaktärerna liv eller varför forskningsartikeln upplevs som gedigen och övertygande. Om man inte kan sätta ord på kvaliteterna i andras texter är det väldigt svårt att åstadkomma en bra text själv.

Så en mer framgångsrik strategi än att läsa mycket – om man vill bli en bättre skribent – är att läsa lagom, och med eftertanke. Läsa med alla sinnen, dröja kvar i känslan och göra den till en tanke. Försöka förstå vilka känslor orden väcker. För om man sväljer texten i ett helt stycke blir man visserligen mätt, men inte särskilt mycket klokare.