Varför ska naturvetare skriva?

För många naturvetare är skrivandet ett nödvändigt ont, något man gör allra sist när en undersökning är klar. Man skriver ihop. Ett alternativ är att se det som att man skriver fram sina resultat och slutsatser. På det sättet blir skrivandet en tankeprocess där argument och motargument växer fram – lite som att skribenten förhandlar med sig själv.

Utbildningsforskarna Carl Bereiter och Marlene Scardamalia har beskrivit den här processen med en modell där två ”rum” möts, ett ämnesrum och ett språkrum. När vi skriver om ett ämne sätter vi ord på begrepp, fenomen och samband. Vi använder språket för att klargöra vad saker och ting inom ämnet betyder och hur de förhåller sig till varandra. Samtidigt använder vi språket för att reflektera över det vi kommer fram till, vilket i sin tur skapar mening och öppnar för nya sätt att se på ämnet. Det är genom den här processen, där ämneskunskap och språkliga uttryck frotteras med varandra i våra tankar, som en djupare förståelse kan växa fram – en förståelse som inte bara omfattar ämnet, utan också språket och vetenskapen. Utbytet mellan det ämnesmässiga och det språkliga rummet hjälper oss alltså att förstå ämnets delar och helhet, olika sätt att förklara och övertyga, och inte minst, vad vetenskapen som sådan innebär. Och det, skulle jag påstå, är tillräckligt goda argument för att skriva.