Alla har vi våra darlings att döda

För en genetiker är det den mest naturliga sak i världen att säga att en gen uttrycker ett protein. Det är så man uttrycker (!) sig kolleger emellan. Alla förstår vad som menas, och att det har med begreppet gene expression att göra – alltså hur olika gener i en cell slås på eller av när, till exempel, ett protein ska tillverkas. Och så länge vi skriver eller talar för specialister är allt gott och väl. Det är när vi vänder oss utanför den innersta kretsen som det blir lite klurigare. För vi kunde ju just se att ”uttryck” kan ha olika innebörd, och den som inte är invigd tänker troligen först på ordets mer allmänna betydelse. Och då blir det både abstrakt och obegripligt vad som avses när den där genen uttrycker någonting. Enklare hade förstås varit att säga att genen producerar ett protein.

Nu är det ju lätt att vara förnumstig och peka ut sådana tvetydiga ord som andra använder. Svårare är att upptäcka sina egna älsklingar, som man svänger sig med, ibland lite oreflekterat. Själv blev jag påmind om detta under en kurs, där deltagare från olika ämnen skulle hålla föredrag om sin forskning och ge varandra respons. Jag pratade förstås om hur språk och lärande hänger ihop, och hur studenter kan förstå sitt ämne bättre om de får skriva om det. Och då råkade jag säga att den populärvetenskapliga retoriken kan hjälpa studenterna att byta perspektiv, så att de ser sitt ämne från ett annat håll. Inget konstigt alls, väl? Eller?

Det där med retorik, som var så entydigt för mig själv, visade sig ge helt andra associationer bland åhörarna. En tyckte att retorik bara gäller när vi talar, inte när vi skriver. En annan tyckte att retorik handlar om att övertyga. Och inget av detta hade ju att göra med vad jag ville ha sagt. Min egen innebörd av retorik var helt enkelt det spåk som vi väljer. Men språket som jag själv valde gjorde att mitt budskap inte riktigt gick fram. 

Inspirerande antologi om naturvetenskapens didaktik

Naturvetenskapen finns i olika skepnader i klassrum, läroböcker, styrdokument, forskningslabb och – i naturen. Naturvetenskapen kan vara konkret eller abstrakt, den kan vara språk, estetik eller hållbarhet, ibland också makt. Naturvetenskapen har många sidor, både för den som lär och den som undervisar, något som är påtagligt i den nyutkomna antologin Skola och naturvetenskap, med undertiteln politik, praktik och problematik i belysning av ämnesdidaktisk forskning.

Den forskning som presenteras i antologin spänner över olika ämnen, från generell naturvetenskap till mer avgränsade områden, till exempel syror och baser. Den sträcker sig också över olika nivåer, från de tidiga skolåren till lärarutbildningen. Bland mina egna favoriter finns Carl-Johan Rundgrens kapitel om språk och lärande i molekylärbiologi, där han lyfter fram konflikten mellan naturvetenskapligt språk och vardagsspråk. Han påpekar att naturvetenskapligt fackspråk, när det används av skolelever, inte alltid är ett kvitto på att eleven verkligen har förstått innebörden. I stället behöver eleven få använda ett mer vardagligt språk, och själv hitta metaforer och analogier för att tala och skriva sig till en naturvetenskaplig förståelse. Poängen är alltså att förståelsen gynnas om eleven först får bekanta sig med ämnesinnehållet med hjälp av vardagsspråk, innan den vetenskapliga terminologin förs in. 

Antologins båda redaktörer, Helge Strömdahl och Lena Tibell, är verksamma vid Linköpings universitet och den nationella forskarskolan i naturvetenskapernas, teknikens och matematikens didaktik. Övriga sjutton författare är alla doktorer från forskarskolan. Boken ger en utmärkt överblick över aktuell svensk forskning inom naturvetenskapsdidaktik, och i det avslutande kapitlet blickar redaktörerna framåt och pekar på angelägna områden som återstår att utforska. Deras syfte är att stimulera intresset för didaktisk forskning. Och nog lyckas de alltid. När man läser kan man inte bli annat än inspirerad!

När språket tjuvkopplar

Medan jag läste en roman, jag tror det var av Alexander McCall Smith, tänkte jag för mig själv att det var en väldigt bra översättning. Tills jag kom på att den var på engelska. Jag vet inte varför jag fick för mig att den var på svenska. Däremot vet jag andra som har haft precis samma upplevelse.

Det händer mig också ibland att jag tror att folk pratar ett annat språk än de faktiskt gör. Närmare bestämt när tyskar pratar engelska. Mer än en gång har jag då med någon sorts automatik svarat på tyska. Det är som att örat lyssnar mer på intonationen än på orden som sägs, och skickar fel signal till hjärnan. Följden kanske inte blir någon katastrof, men det känns ju inte särskilt artigt att bara byta språk sådär. Som om jag tyckte att min tyska var så mycket bättre än tyskens engelska.

Fast jag får väl ändå säga att jag ligger i lä när min svenskfödda vän S berättar vad hon har varit med om. Hemma i Sverige möter hon sin engelska kollega, som alla alltid pratar engelska med. Men vad händer? När kollegan inlett samtalet svarar S på ... tyska. Helt otippat. Hon inser det först efteråt och då är det ju för sent. Varken hon eller jag kan riktigt förstå vad som gick snett. Ibland lever tydligen språket sitt eget liv. Och om någon kan förklara fenomenet lyssnar jag gärna.

Tro och vetande som didaktisk utmaning

Det är inte varje dag en evolutionsgenetiker blir inbjuden till religionsvetenskaplig konferens. Men plötsligt hände det. Temat var didaktik och i centrum stod lärarutbildning i religionskunskap. Min roll var att komma med inspel från en annorlunda ämnesdidaktisk horisont. Och nog måste väl naturvetenskap ha varit det mest annorlunda arrangörerna kunde tänka sig.

Även om religionsvetenskap och naturvetenskap skiljer sig på många sätt, upptäckte vi att ämnenas didaktik har mycket gemensamt. Inom båda brottas man med elevernas ointresse. Eller rättare sagt: intresse finns, både av existentiella frågor och sådant som rör naturvetenskap. Problemet är bara att det intressanta ofta drunknar i detaljer som inte har mycket med elevernas verklighet att göra. Den didaktiska utmaningen är alltså, i båda fallen, att hitta en koppling mellan kursplanernas mål och det som intresserar eleverna.

På samma sätt finns det inom båda ämnena ett glapp mellan lärarutbildning och skola. De ämneskunskaper som lärarstudenter får i sin egen utbildning ligger på en helt annan nivå än den som de själva ska undervisa på. Ämnet måste översättas från vetenskapligt ämne till skolämne. Och där, har det visat sig, är den nyblivna läraren många gånger hänvisad till sig själv. Ämnesdidaktiken har inte mycket plats inom lärarutbildningen, och det gäller både för religionskunskap och naturvetenskapliga ämnen.

Inom religionsundervisningen, fick jag lära mig, är ett problem att den har fokus på faktakunskaper, till exempel de symboler, handlingar och sedvänjor som är typiska för enskilda religioner. Däremot lyfts ämnet sällan från detaljer till en mer övergripande nivå. En tanke som framfördes på konferensen var att låta religiositet som generell företeelse få större utrymme. Och att det skulle göra det lättare att knyta an till elevernas egna funderingar, vilket troligen skulle öka deras intresse och motivation. En högst rimlig tanke, tycks det som.

Om man inte nöjer sig med detta kan man gå ännu ett steg längre. Och fundera över hur religionskunskap och naturvetenskap skulle kunna mötas. För vad sägs om att låta elever jämföra religionens och vetenskapens skilda syften och metoder. Diskutera varför gudar inte låter sig bevisas med vetenskaplig metod, och varför religiösa argument inte biter på vetenskapen. Och resonera om att religion och vetenskap kan existera parallellt, men att de måste hållas isär. Kanske skulle elever med en religiös övertygelse då lättare kunna ta till sig evolutionsteorin, utan att hamna i konflikt med sin tro. Kanske skulle icke-troende också bättre kunna förstå de troende, och inte avfärda dem som mindre vetande. Slaget skulle inte längre behöva stå mellan tro och vetenskap. I stället skulle målet bli gemensamt: en ömsesidig förståelse, och kanske till och med en lite bättre värld. Möjligheten är lockande, liksom den didaktiska utmaningen.