Medan jag läste
en roman, jag tror det var av Alexander McCall Smith, tänkte jag för mig själv
att det var en väldigt bra översättning. Tills jag kom på att den var på
engelska. Jag vet inte varför jag fick för mig att den var på svenska. Däremot
vet jag andra som har haft precis samma upplevelse.
Det händer
mig också ibland att jag tror att folk pratar ett annat språk än de faktiskt
gör. Närmare bestämt när tyskar pratar engelska. Mer än en gång har jag då med
någon sorts automatik svarat på tyska. Det är som att örat lyssnar mer på
intonationen än på orden som sägs, och skickar fel signal till hjärnan.
Följden kanske inte blir någon katastrof, men det känns ju inte särskilt artigt
att bara byta språk sådär. Som om jag tyckte att min tyska var så mycket
bättre än tyskens engelska.
Fast jag får
väl ändå säga att jag ligger i lä när min svenskfödda vän S berättar vad hon
har varit med om. Hemma i Sverige möter hon sin engelska kollega, som alla
alltid pratar engelska med. Men vad händer? När kollegan inlett samtalet svarar
S på ... tyska. Helt otippat. Hon inser det först efteråt och då är det ju för
sent. Varken hon eller jag kan riktigt förstå vad som gick snett. Ibland lever
tydligen språket sitt eget liv. Och om någon kan förklara fenomenet lyssnar jag
gärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar