Alla har vi våra darlings att döda

För en genetiker är det den mest naturliga sak i världen att säga att en gen uttrycker ett protein. Det är så man uttrycker (!) sig kolleger emellan. Alla förstår vad som menas, och att det har med begreppet gene expression att göra – alltså hur olika gener i en cell slås på eller av när, till exempel, ett protein ska tillverkas. Och så länge vi skriver eller talar för specialister är allt gott och väl. Det är när vi vänder oss utanför den innersta kretsen som det blir lite klurigare. För vi kunde ju just se att ”uttryck” kan ha olika innebörd, och den som inte är invigd tänker troligen först på ordets mer allmänna betydelse. Och då blir det både abstrakt och obegripligt vad som avses när den där genen uttrycker någonting. Enklare hade förstås varit att säga att genen producerar ett protein.

Nu är det ju lätt att vara förnumstig och peka ut sådana tvetydiga ord som andra använder. Svårare är att upptäcka sina egna älsklingar, som man svänger sig med, ibland lite oreflekterat. Själv blev jag påmind om detta under en kurs, där deltagare från olika ämnen skulle hålla föredrag om sin forskning och ge varandra respons. Jag pratade förstås om hur språk och lärande hänger ihop, och hur studenter kan förstå sitt ämne bättre om de får skriva om det. Och då råkade jag säga att den populärvetenskapliga retoriken kan hjälpa studenterna att byta perspektiv, så att de ser sitt ämne från ett annat håll. Inget konstigt alls, väl? Eller?

Det där med retorik, som var så entydigt för mig själv, visade sig ge helt andra associationer bland åhörarna. En tyckte att retorik bara gäller när vi talar, inte när vi skriver. En annan tyckte att retorik handlar om att övertyga. Och inget av detta hade ju att göra med vad jag ville ha sagt. Min egen innebörd av retorik var helt enkelt det spåk som vi väljer. Men språket som jag själv valde gjorde att mitt budskap inte riktigt gick fram.