Forskare, våga skriva för att bli läst!

På gårdagens webbinarium ”Forskare, skriv för att bli läst!” riktades fokus mot problemet att många akademiska texter är tråkigt skrivna och otillgängliga för andra än den närmaste forskarkretsen. Men måste det vara så? Och hur kan vi skapa mer levande och engagerande texter? Med dessa frågor som utgångspunkt inledde Jenny Helin från Internationella Handelshögskolan i Jönköping och Högskolan på Gotland.

Mitt eget bidrag tog avstamp i det populärvetenskapliga skrivandet och hur det både kan leda till nya insikter och göra oss till bättre och mer medvetna skribenter. Men också hur man som forskare kan uppleva det att lämna det trygga vetenskapliga skrivandet och kasta sig ut i det okända. Möta en ny målgrupp, lämna referenserna därhän och våga spekulera en smula – utan vare sig byxhängslen eller livrem. För vad ska kollegerna säga när jag träder fram i rampljuset och gör mig själv till ambassadör för en hel disciplin? Jag kanske hellre borde veta hut och hålla tyst. Inte inbilla mig att jag är något, så länge det finns äldre professorer som vet bäst och kan mest.

Kanske är det just detta som bjuder det största motståndet, att ikläda sig rollen som auktoritet. Att våga ta ut svängarna, generalisera och spekulera – även om andra forskare ser och hör. Så då kan det ju vara på sin plats att fundera över hur vi kan ingjuta mod i våra yngre kolleger och studenter. För om vi alla vågar bli lite mer populära kan vi också belönas med roligare läsning och nya, friska infallsvinklar. Vore inte det en vinst att våga för?

Om du missade webbinariet, eller vill se det igen, finns det i sin helhet här. 

Populärvetenskap - en god investering för forskaren

Populärvetenskaplig verksamhet värderas inte särskilt högt som akademisk merit – det är det vetenskapliga skrivandet som i första hand premieras. Det får till följd att det är den vetenskapliga genren som nästan uteslutande tränas, redan under utbildningen, åtminstone inom det naturvetenskapliga området.

Ändå har vi sett att en av de viktigaste förmågorna i arbetslivet är att kunna kommunicera och samarbeta över ämnes- och yrkesgränser. Vi har också kunnat se att en varierad kommunikationsträning bidrar till studenternas egen förståelse. De som får skriva populärvetenskapligt om sitt ämne upptäcker ofta nya perspektiv som gör det lättare att se helheten och förstå de olika detaljernas betydelse i ett större sammanhang.

Och det är inte bara studenter som har glädje av att skriva populärvetenskapligt. Under en kurs i våras lät vi forskare från olika ämnen vid Lunds universitet utveckla sitt populärvetenskapliga skrivande. Här är effekten precis densamma. Lektorer och professorer menar att skrivandet hjälper dem att konkretisera tankar, renodla resonemang och upptäcka döda vinklar inom den egna forskningen. En effekt som alltså inte är att förakta.

Den så kallade tredje uppgiften, att kommunicera forskning med det omgivande samhället, betraktas ibland som en plikt vi inte kommer ifrån. Ett slags välgörenhetsbidrag till det demokratiska samhället. Men det går att vända på resonemanget och se det hela från en annan vinkel. Populärvetenskap behöver inte bara vara en uppoffring för forskaren. Den betalar sig faktiskt ofta genom de oväntade insikter och nya perspektiv som den bjuder på.

Mer om detta, akademiska texter och forskningsspridning kommer det att handla på webbinariet ”Forskare, skriv för att bli läst!” den 25 september. Du har väl inte glömt att anmäla dig?

Välkommen på webbinarium!

Den 25 september, klockan 14.00–15.00, arrangeras ett webbaserat seminarium under rubriken ”Forskare, skriv för att bli läst!”. Seminariet hålls i ett virtuellt mötesrum på webben och är öppet för alla som intresserar sig för spridning och nyttiggörande av forskning.

Vi är två talare som inleder med tankar kring akademiska texter, skrivprocessen och kommunicering av forskning:

- Varför ser traditionella akademiska texter ut som de gör?

- Hur kan man skriva mer läsarvänligt?

- Varför är populärvetenskaplig text inte meriterande?

- Vad kan man som forskare tjäna på att skriva populärvetenskapligt?

- Vilken roll spelar texter för spridning av forskning?

Som deltagare har du sedan möjlighet att ställa frågor, interagera och dela med dig av länkar via en chatt.

Läs mer om seminariet, hur det går till och hur du anmäler dig på

http://www.esbri.se/webbinarium/index.asp

Varmt välkommen!

Den magiska portföljen

Känner du dig lite låg? Tvivlar på din kompetens? Undrar varför någon skulle vilja anställa dig? Då kan lösningen vara att skriva en portfölj – en genre som de senaste åren har vunnit mark. Och som har dubbla syften.

Inom den akademiska världen kan lärare använda portföljskrivandet för att redovisa sina meriter, t.ex. inför en ansökan. Exempel på god undervisning presenteras och motiveras, och knyts ihop med hjälp av ett mer teoretiskt och reflekterande resonemang. På motsvarande sätt kan studenter samla sina alster i en portfölj, gärna också med en personlig reflexion över den egna utvecklingen.

Det mest uppenbara syftet är att visa vad man hittills har presterat, och övertyga en tänkbar arbetsgivare om att man faktiskt har de förmågor som man påstår. Ett annat syfte, som blir lite av en bonuseffekt, är att man genom att skriva en portfölj själv blir medveten om sina förmågor. Och dessutom upptäcker hur de ingår i en större helhet. För hur märkligt det än låter är det inte alltid vi ser vad vi kan förrän vi sätter det på pränt.

Det är inte ovanligt att studenter efter flera års studier blir fartblinda och tror att alla andra runtomkring kan precis lika mycket. Inte medvetet förstås, utan mer som ett resultat av att de kanske inte har funderat så mycket över hur mycket de egentligen har lärt sig. Och då är det ju inte lätt att tala om för någon annan vad man är bra på. Till exempel vid en anställningsintervju.

För läraren kan det också vara nyttigt att stanna upp och tänka igenom varför man undervisar som man gör. Varför har jag valt den här metoden? Varför fungerar den i studentgruppen X men inte i Y? Vad hände med studenternas lärande när jag gjorde si i stället för så? Genom att resonera med sig själv, diskutera med kolleger och ta hjälp av pedagogisk litteratur kan man söka svar på frågorna. Och genom att sätta ord på vad man sysslar med i klassrummet kan man bättre förstå vad som utmärker god undervisning. För det räcker inte att vara en skicklig lärare. Den skickliga läraren måste också veta varför hon är skicklig. Annars är det svårt att vara riktigt professionell. God undervisning bygger på medvetna och väl motiverade val. Inget hokus pokus alls. Däremot kan det tyckas som magi att det behövs en portfölj för att den ska bli synlig. 

Finns det ett liv efter labbrapporten?

I den naturvetenskapliga undervisningen ingår oftast laborationen som en självklar del. Mindre självklart är kanske vad vi egentligen vill uppnå. Är det själva resultatet? Det praktiska handlaget? Vill vi träna den vetenskapliga metoden? Visa hur teorin fungerar i praktiken? Eller är det rent av en kombination? Det är inte alltid vi lärare gör klart för oss själva – och än mindre för våra elever – vad det är som är syftet. För laborationerna har alltid funnits där, nästan som en självständig organism. Utförts efter ett givet recept, utan att bli ifrågasatta. Och då är det inte heller lätt att veta vad som bör ske före, under och efter laborationen för att det hela ska leda till en ökad förståelse av ämnet.

Vanligtvis föregås laborationen av någon form av både praktiska och teoretiska förberedelser. Under själva utförandet görs observationer, mätningar och analyser. Metoder tillämpas och i bästa fall förs anteckningar under arbetets gång. Efteråt sammanställs och bearbetas mätdata och inte sällan redovisas resultaten i en labbrapport som följer en förutbestämd mall.

Men hallå! Är det någon mer än jag som någon gång har misslyckats med en labb? Fått oförklarliga resultat, eller till och med undrat vad hela härligheten har med verkligheten att göra? Och vad händer då? Oftast inte mycket. För när labbrapporten är klar och godkänd är det dags att gå vidare. Till nästa kapitel. Och nästa labb. När man hellre hade velat stanna upp ett ögonblick och reflektera. Prata med de andra om det vi egentligen undrar. Varför det här angår mig. Och resten av mänskligheten. De stora frågorna. Som det så sällan finns tid över för. Eller som vi inte tar oss tid till.

Att ägna en stund åt samtal i klassrummet, efter laborationen, känns som en lyx. Något som vi måste stjäla oss till. Nästan som om det var förbjudet. Något som inte riktigt hör naturvetenskapen till. Och var den villfarelsen kommer ifrån vet jag inte. För inget kan vara tokigare. Samtal och reflexion berikar och gynnar lärandet. I alla ämnen. Även naturvetenskap. Om vi bara håller det i minnet kan laborationen – och de tankar, idéer och nya frågor som den väcker – få ett liv som varar längre än till labbrapporten. 

En pil är en pil är en annan pil

Att språket är en nyckel till förståelse är de flesta överens om. Åtminstone var vi som träffades på konferensen Mötesplats Ämne och Språk på Malmö högskola i förra veckan rörande eniga.

Men det finns också tillfällen då språket i sig kan vara ett hinder. Som när samma sak har olika betydelser. Till exempel en pil. Och då menar jag inte att ordet pil kan betyda antingen ett träd eller något som pekar. Nej, det kan vara klurigare än så. För språk behöver inte bara vara ord, det kan vara bilder och symboler också. Och pilen som symbol betyder inte alltid samma sak – något som ämnesdidaktikern Clas Olander från Göteborgs universitet uppmärksammade.

Inom fysiken brukar pilen stå för en kraft, alltså något som påverkar ett föremål i en viss riktning. Exempel på sådana krafter är gravitation och friktion. Inom kemin, däremot, visar pilen vad som händer vid en kemisk reaktion. Som när vätgas och syrgas reagerar och bildar vatten. Och inom biologin kan pilen ha ännu fler betydelser. Till exempel kan den symbolisera händelser i ett kretslopp – vatten som avdunstar från en sjö eller faller ned som regn – eller i en näringskedja där ett djur äter ett annat som i sin tur äter en växt.

Komplicerat? Inte nödvändigtvis. Men de som odlar myten att naturvetenskap är något extra svårt lär nog få vatten på sin kvarn.

Dagens boktips: Retorik för naturvetare

Om jag hade varit en känd, färgstark och bekräftelsetörstande författare hade jag nog sagt såhär om min nya bok:

Det här är första gången någonsin som en naturvetare och en retoriker skriver en högskolepedagogisk bok. Den är helt unik, ni har aldrig sett något liknande. Det är bara vi som kan göra något sådant, ingen annan i hela världen har ens kommit i närheten av detta. Oj oj oj. Herregud.

Troligen hade jag också satt utropstecken efter varje mening. För säkerhets skull. Och kanske i skär panik lagt till ett ”att simma från stranden språk till stranden biologi i havet pedagogik”.

Men nu nöjer jag mig med att tipsa om Sara Santessons och min Retorik för naturvetare – skrivande som fördjupar lärandet. Och berätta att den kan användas både av den som vill utveckla sitt eget populärvetenskapliga skrivande och den som vill låta sina studenter skriva sig till en bättre ämnesförståelse. Jag lovar också att inte återanvända mina redan publicerade texter i andra sammanhang. Exempelvis i melodifestivalen.

För den intresserade finns mer att läsa om boken på Studentlitteraturs webbsida.