Populärvetenskaplig
verksamhet värderas inte särskilt högt som akademisk merit – det är det
vetenskapliga skrivandet som i första hand premieras. Det får till följd att det är den vetenskapliga genren som nästan uteslutande tränas, redan under
utbildningen, åtminstone inom det naturvetenskapliga området.
Ändå har vi sett
att en av de viktigaste förmågorna i arbetslivet är att kunna kommunicera och
samarbeta över ämnes- och yrkesgränser. Vi har också kunnat se att en varierad
kommunikationsträning bidrar till studenternas egen förståelse. De som får
skriva populärvetenskapligt om sitt ämne upptäcker ofta nya perspektiv som gör
det lättare att se helheten och förstå de olika detaljernas betydelse i ett
större sammanhang.
Och det är inte
bara studenter som har glädje av att skriva populärvetenskapligt. Under en kurs
i våras lät vi forskare från olika ämnen vid Lunds universitet utveckla sitt
populärvetenskapliga skrivande. Här är effekten precis densamma. Lektorer
och professorer menar att skrivandet hjälper dem att konkretisera tankar,
renodla resonemang och upptäcka döda vinklar inom den egna forskningen. En
effekt som alltså inte är att förakta.
Den så
kallade tredje uppgiften, att kommunicera forskning med det omgivande
samhället, betraktas ibland som en plikt vi inte kommer ifrån. Ett slags
välgörenhetsbidrag till det demokratiska samhället. Men det går att vända på
resonemanget och se det hela från en annan vinkel. Populärvetenskap behöver
inte bara vara en uppoffring för forskaren. Den betalar sig faktiskt ofta genom
de oväntade insikter och nya perspektiv som den bjuder på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar