Välkommen på webbinarium!

Den 25 september, klockan 14.00–15.00, arrangeras ett webbaserat seminarium under rubriken ”Forskare, skriv för att bli läst!”. Seminariet hålls i ett virtuellt mötesrum på webben och är öppet för alla som intresserar sig för spridning och nyttiggörande av forskning.

Vi är två talare som inleder med tankar kring akademiska texter, skrivprocessen och kommunicering av forskning:

- Varför ser traditionella akademiska texter ut som de gör?

- Hur kan man skriva mer läsarvänligt?

- Varför är populärvetenskaplig text inte meriterande?

- Vad kan man som forskare tjäna på att skriva populärvetenskapligt?

- Vilken roll spelar texter för spridning av forskning?

Som deltagare har du sedan möjlighet att ställa frågor, interagera och dela med dig av länkar via en chatt.

Läs mer om seminariet, hur det går till och hur du anmäler dig på

http://www.esbri.se/webbinarium/index.asp

Varmt välkommen!

Den magiska portföljen

Känner du dig lite låg? Tvivlar på din kompetens? Undrar varför någon skulle vilja anställa dig? Då kan lösningen vara att skriva en portfölj – en genre som de senaste åren har vunnit mark. Och som har dubbla syften.

Inom den akademiska världen kan lärare använda portföljskrivandet för att redovisa sina meriter, t.ex. inför en ansökan. Exempel på god undervisning presenteras och motiveras, och knyts ihop med hjälp av ett mer teoretiskt och reflekterande resonemang. På motsvarande sätt kan studenter samla sina alster i en portfölj, gärna också med en personlig reflexion över den egna utvecklingen.

Det mest uppenbara syftet är att visa vad man hittills har presterat, och övertyga en tänkbar arbetsgivare om att man faktiskt har de förmågor som man påstår. Ett annat syfte, som blir lite av en bonuseffekt, är att man genom att skriva en portfölj själv blir medveten om sina förmågor. Och dessutom upptäcker hur de ingår i en större helhet. För hur märkligt det än låter är det inte alltid vi ser vad vi kan förrän vi sätter det på pränt.

Det är inte ovanligt att studenter efter flera års studier blir fartblinda och tror att alla andra runtomkring kan precis lika mycket. Inte medvetet förstås, utan mer som ett resultat av att de kanske inte har funderat så mycket över hur mycket de egentligen har lärt sig. Och då är det ju inte lätt att tala om för någon annan vad man är bra på. Till exempel vid en anställningsintervju.

För läraren kan det också vara nyttigt att stanna upp och tänka igenom varför man undervisar som man gör. Varför har jag valt den här metoden? Varför fungerar den i studentgruppen X men inte i Y? Vad hände med studenternas lärande när jag gjorde si i stället för så? Genom att resonera med sig själv, diskutera med kolleger och ta hjälp av pedagogisk litteratur kan man söka svar på frågorna. Och genom att sätta ord på vad man sysslar med i klassrummet kan man bättre förstå vad som utmärker god undervisning. För det räcker inte att vara en skicklig lärare. Den skickliga läraren måste också veta varför hon är skicklig. Annars är det svårt att vara riktigt professionell. God undervisning bygger på medvetna och väl motiverade val. Inget hokus pokus alls. Däremot kan det tyckas som magi att det behövs en portfölj för att den ska bli synlig. 

Finns det ett liv efter labbrapporten?

I den naturvetenskapliga undervisningen ingår oftast laborationen som en självklar del. Mindre självklart är kanske vad vi egentligen vill uppnå. Är det själva resultatet? Det praktiska handlaget? Vill vi träna den vetenskapliga metoden? Visa hur teorin fungerar i praktiken? Eller är det rent av en kombination? Det är inte alltid vi lärare gör klart för oss själva – och än mindre för våra elever – vad det är som är syftet. För laborationerna har alltid funnits där, nästan som en självständig organism. Utförts efter ett givet recept, utan att bli ifrågasatta. Och då är det inte heller lätt att veta vad som bör ske före, under och efter laborationen för att det hela ska leda till en ökad förståelse av ämnet.

Vanligtvis föregås laborationen av någon form av både praktiska och teoretiska förberedelser. Under själva utförandet görs observationer, mätningar och analyser. Metoder tillämpas och i bästa fall förs anteckningar under arbetets gång. Efteråt sammanställs och bearbetas mätdata och inte sällan redovisas resultaten i en labbrapport som följer en förutbestämd mall.

Men hallå! Är det någon mer än jag som någon gång har misslyckats med en labb? Fått oförklarliga resultat, eller till och med undrat vad hela härligheten har med verkligheten att göra? Och vad händer då? Oftast inte mycket. För när labbrapporten är klar och godkänd är det dags att gå vidare. Till nästa kapitel. Och nästa labb. När man hellre hade velat stanna upp ett ögonblick och reflektera. Prata med de andra om det vi egentligen undrar. Varför det här angår mig. Och resten av mänskligheten. De stora frågorna. Som det så sällan finns tid över för. Eller som vi inte tar oss tid till.

Att ägna en stund åt samtal i klassrummet, efter laborationen, känns som en lyx. Något som vi måste stjäla oss till. Nästan som om det var förbjudet. Något som inte riktigt hör naturvetenskapen till. Och var den villfarelsen kommer ifrån vet jag inte. För inget kan vara tokigare. Samtal och reflexion berikar och gynnar lärandet. I alla ämnen. Även naturvetenskap. Om vi bara håller det i minnet kan laborationen – och de tankar, idéer och nya frågor som den väcker – få ett liv som varar längre än till labbrapporten. 

En pil är en pil är en annan pil

Att språket är en nyckel till förståelse är de flesta överens om. Åtminstone var vi som träffades på konferensen Mötesplats Ämne och Språk på Malmö högskola i förra veckan rörande eniga.

Men det finns också tillfällen då språket i sig kan vara ett hinder. Som när samma sak har olika betydelser. Till exempel en pil. Och då menar jag inte att ordet pil kan betyda antingen ett träd eller något som pekar. Nej, det kan vara klurigare än så. För språk behöver inte bara vara ord, det kan vara bilder och symboler också. Och pilen som symbol betyder inte alltid samma sak – något som ämnesdidaktikern Clas Olander från Göteborgs universitet uppmärksammade.

Inom fysiken brukar pilen stå för en kraft, alltså något som påverkar ett föremål i en viss riktning. Exempel på sådana krafter är gravitation och friktion. Inom kemin, däremot, visar pilen vad som händer vid en kemisk reaktion. Som när vätgas och syrgas reagerar och bildar vatten. Och inom biologin kan pilen ha ännu fler betydelser. Till exempel kan den symbolisera händelser i ett kretslopp – vatten som avdunstar från en sjö eller faller ned som regn – eller i en näringskedja där ett djur äter ett annat som i sin tur äter en växt.

Komplicerat? Inte nödvändigtvis. Men de som odlar myten att naturvetenskap är något extra svårt lär nog få vatten på sin kvarn.

Dagens boktips: Retorik för naturvetare

Om jag hade varit en känd, färgstark och bekräftelsetörstande författare hade jag nog sagt såhär om min nya bok:

Det här är första gången någonsin som en naturvetare och en retoriker skriver en högskolepedagogisk bok. Den är helt unik, ni har aldrig sett något liknande. Det är bara vi som kan göra något sådant, ingen annan i hela världen har ens kommit i närheten av detta. Oj oj oj. Herregud.

Troligen hade jag också satt utropstecken efter varje mening. För säkerhets skull. Och kanske i skär panik lagt till ett ”att simma från stranden språk till stranden biologi i havet pedagogik”.

Men nu nöjer jag mig med att tipsa om Sara Santessons och min Retorik för naturvetare – skrivande som fördjupar lärandet. Och berätta att den kan användas både av den som vill utveckla sitt eget populärvetenskapliga skrivande och den som vill låta sina studenter skriva sig till en bättre ämnesförståelse. Jag lovar också att inte återanvända mina redan publicerade texter i andra sammanhang. Exempelvis i melodifestivalen.

För den intresserade finns mer att läsa om boken på Studentlitteraturs webbsida.

Blå blåsor håller tången stången

Just nu läser jag en avhandling som lyckas pricka in min absoluta favoritkombination: lärande, språk och naturvetenskap. Det är Pia Nygård Larsson från Malmö högskola som belyser hur viktigt språket är för att skolelever ska kunna förstå biologi på djupet. Hon visar hur svårt det kan vara för elever med svenska som andraspråk både att utveckla och att ge uttryck för sin ämnesförståelse. Elevernas förmåga att formulera sig avspeglas tydligt i deras betyg. För att få ett högt betyg bör man vara svenskfödd och helst också flicka. Avhandlingen heter Biologiämnets texter – Text, språk och lärande i en språkligt heterogen gymnasieklass.

Några slående exempel visar hur språket kan leda till felaktiga associationer. Rapphönan har till exempel inte fått sitt namn för att den rappar, utan för att den är rapp. Att rapp här betyder snabb är inte helt självklart, visar det sig. Likaså vållar namnet blåstång en del bekymmer. Någon elev tolkar namnet som ”blå-stång”. Andra har problem med att koppla leden ”blås” och ”tång” till något begripligt. Är det verbet blåsa eller något annat? Är det verktyget tång eller något annat? Substantivet blåsa är kanske inte något som alla är bekanta med. Inte heller tång i botanisk bemärkelse.

Exemplen visar tydligt hur missförstånd kan uppstå. Och om det blir fel från början kan det vara svårt att senare se de samband som är nödvändiga för en djupare förståelse. Pia Nygård Larsson poängterar därför hur viktigt det är att arbeta med språket även i den naturvetenskapliga undervisningen. Genom att skriva och samtala fördjupar eleven sin ämnesförståelse. Förutsättningar skapas genom en medveten undervisning. Behöver det påpekas att läraren har en nyckelroll?

Den som skriver får se

Att skriva är att samtala med sig själv, sägs det. Och ibland får man oväntade svar. I synnerhet när man skriver populärvetenskapligt. Till exempel kan man få reda på vad det egentligen är man sysslar med. Det låter kanske märkligt, men precis så kan det vara. Fråga den student som under tjugo veckor ägnade sig åt sitt examensarbete, utan att riktigt förstå vad det gick ut på. Men som fick en aha-upplevelse genom att skriva populärvetenskapligt om det. Eller fråga dem som, från att ha haft ett snävt forskarperspektiv, med ens upptäckte att deras projekt är en del av något större. Inte bara inom ämnet, utan också – för många ganska otippat – ur ett samhällsperspektiv. Plötsligt uppenbarar sig historiska, ekonomiska och etiska aspekter, mönster tonar fram, bitar faller på plats och bilden blir klar. Kort sagt, helheten blir synlig. När man skriver om sitt ämne för någon som inte är lika insatt.

Men, skulle det då inte vara en bra idé att … Jo, just precis! Om våra studenter får skriva lite mer populärvetenskapligt blir de inte bara bättre på själva skrivandet och förklarandet. På köpet ökar de sin egen förståelse av ämnet. Det är slutsatsen jag har kunnat dra i en undersökning om biologistudenters populärvetenskapliga skrivande. Och för dig som vill, finns mer att läsa i en rykande färsk artikel i tidskriften Högre Utbildning:

Populärvetenskapligt skrivande vidgar perspektivet och ökar förståelsen