Blå blåsor håller tången stången

Just nu läser jag en avhandling som lyckas pricka in min absoluta favoritkombination: lärande, språk och naturvetenskap. Det är Pia Nygård Larsson från Malmö högskola som belyser hur viktigt språket är för att skolelever ska kunna förstå biologi på djupet. Hon visar hur svårt det kan vara för elever med svenska som andraspråk både att utveckla och att ge uttryck för sin ämnesförståelse. Elevernas förmåga att formulera sig avspeglas tydligt i deras betyg. För att få ett högt betyg bör man vara svenskfödd och helst också flicka. Avhandlingen heter Biologiämnets texter – Text, språk och lärande i en språkligt heterogen gymnasieklass.

Några slående exempel visar hur språket kan leda till felaktiga associationer. Rapphönan har till exempel inte fått sitt namn för att den rappar, utan för att den är rapp. Att rapp här betyder snabb är inte helt självklart, visar det sig. Likaså vållar namnet blåstång en del bekymmer. Någon elev tolkar namnet som ”blå-stång”. Andra har problem med att koppla leden ”blås” och ”tång” till något begripligt. Är det verbet blåsa eller något annat? Är det verktyget tång eller något annat? Substantivet blåsa är kanske inte något som alla är bekanta med. Inte heller tång i botanisk bemärkelse.

Exemplen visar tydligt hur missförstånd kan uppstå. Och om det blir fel från början kan det vara svårt att senare se de samband som är nödvändiga för en djupare förståelse. Pia Nygård Larsson poängterar därför hur viktigt det är att arbeta med språket även i den naturvetenskapliga undervisningen. Genom att skriva och samtala fördjupar eleven sin ämnesförståelse. Förutsättningar skapas genom en medveten undervisning. Behöver det påpekas att läraren har en nyckelroll?