Lördag hela veckan

De flesta veckor i en universitetslärares vardag är fyllda av alldeles vanlig undervisning, administration, möten och ännu mer administration. Men så kommer den ibland, en sådan där vecka som är lite annorlunda och som ger guldkant och ny fart framåt. Den senaste veckan har varit just precis så.

Den började med en lördag (eller fredag kväll om man ska vara nogräknad). Karlshamn, där vi har familjens fritidsställe, invigde sina nya bibliotekslokaler mitt i stan och jag var där och berättade om mina barnböcker, Alvas önskehund och Alvas valpsommar. På lördagskvällen var det nya tag och jag signerade böcker för glatta livet på Lundins bokhandel på Kulturnatten. Mycket folk och härlig stämning! Karlshamn är verkligen en kulturstad och det var roligt att träffa alla hundtokiga läsare!

Efter helgen blev det lördag igen (typ). Måndag–tisdag jobbade jag med Skolverkets projekt Läslyftet med kolleger från Högskolan Kristianstad. Tillsammans arbetar vi fram ett fortbildningsmaterial för grundskolans NO-lärare så att språket ska få ett tydligare fokus i den naturorienterade undervisningen. Deadline närmar sig och den inspirerande miljön på Talldungens gårdshotell i Brösarp gjorde nog att vi blev extra produktiva!

I går var det dags för veckans mest annorlunda upplevelse. Då var det provfilmning inför den nya MOOC-kursen om akademiskt skrivande. Kursen ska bestå av ett antal videoklipp med föreläsningar och man kan lugnt säga att det inte kändes som en vanlig föreläsning att stå och prata in i en teleprompter.

Förutom att det alltid är mer eller mindre pinsamt att se sig själv på film var det en ganska surrealistisk situation att inte se sin publik. I en vanlig föreläsningssal kan man se studenterna nicka välvilligt när de förstår, eller rynka pannan när det blir obegripligt. Men sådan direkt respons får man leva utan som MOOC-lärare. I stället får man försöka fantisera fram en mottagare där på andra sidan teleprompterns gula text.

Som tur var fanns vår utmärkta coach, Julius Kvissberg, som stöd under filminspelningen. Under dagens pass fick vi många bra tips om hur man bäst agerar framför kameran. Här ser ni mig under övningen ”använd överdrivna gester när du talar”. Ja, ni vet ju det där om att det är först när vi lämnar vår bekvämlighetszon som vi utvecklas ...

Nu har vi nått fram till slutet av veckan och den här fredagsförmiddagen blev också lite utöver det vanliga. Jag blev just uppringd och intervjuad av Vetenskapsrådets nättidning Curie om varför vetenskapliga texter ser ut som de gör, hur de kan bli mer läsvärda och tillgängliga, och varifrån man som skribent får sin inspiration. Nästa vecka kommer artikeln att finnas ute på nätet.

Men i eftermiddag blir det i alla fall ett alldeles vanligt möte om högskolepedagogisk utveckling. Det känns tryggt och bekvämt. Och i morgon är det ju lördag igen.

Trevlig helg!

Idéer, möten och tandvärk på Bokmässan

Bokmässan är över för denna gång och den blev precis så full av intryck och möten som jag hade hoppats. Tillbaka hemma är jag ett antal kilo böcker rikare och full av idéer som väntar på att förverkligas.

Det var roligt att träffa alla som jag resten av året håller kontakt med mer på avstånd. Jag fick också en trevlig pratstund med Pia Hagmar, en av mina främsta förebilder bland barn- och ungdomsförfattare. Ett annat spännande möte hade jag med Helene Ehriander från Linnéuniversitetet som berättade om sin forskning om läshundar – hundar som tränas att lyssna uppmärksamt för att göra barn mer motiverade att läsa högt. Jag kan säga att det gav uppslag till nya, spännande forskningsprojekt. Kanske kan det leda till framtida samarbete?

Mitt eget framträdande överlevde jag trots en ohygglig tandvärk som lyckades tajma in sig till olämpligast möjliga tidpunkt. Det var mycket glädjande att så många ville komma och lyssna och roligt med alla intresserade som dröjde sig kvar efteråt. Ni som inte hade möjlighet att vara där kan ta del av programpunkten i efterhand här (om jag emellanåt verkar en aning disträ får jag skylla på den onda tanden).

Nu återstår bara att pusta ut efter hektiska mässdagar. Och det enda möte jag ser fram emot just nu är med min tandläkare i morgon.

Bokmässan närmar sig

I morgon bär det av till Göteborg och bokälskarnas årliga högtid. Det är dags att titta, känna, lyssna, mingla och trängas – och fylla kassarna med oemotståndlig läsning. Jag ser fram emot att träffa gamla och nya bekantskaper, dela idéer och utbyta erfarenheter.

I år blir det också extra spännande när jag själv ska framträda på scen. Det kommer att handla om populärvetenskapligt skrivande, vad det är för likhet mellan att skriva vetenskap och barnböcker, och hur man kan bli en bättre skribent.

Framförandet är i Lunds universitets monter, B06:62, på fredag kl. 11.00-11.20.

Är du också på Bok- och Biblioteksmässan? Titta gärna in och säg Hej :-)

Hela Lunds universitets program hittar du här.

E är temat för hösten

Knappt har höstterminen börjat förrän vi avslutar den ett år långa kursen Kommunikation i teknisk utbildning för lärarna på LTHs E-program (Elektroteknik). Precis som på de sju tidigare lärarkurser vi har hållit inom naturvetenskap och teknik har deltagarna utvecklat, genomfört och utvärderat skriftlig och muntlig träning i sina ämneskurser. Även denna gång drar vi slutsatsen att inte bara studenternas förmåga att skriva och tala om sitt ämne har stärkts. Kommunikationsträningen har också hjälpt dem att förstå ämnet bättre.

En annan spännande utmaning handlar om e-lärande. Det är det nya uppdrag som jag och min radarpartner Sara Santesson har fått av universitetet: att utveckla en storskalig, öppen, digital kurs, s.k. MOOC, om akademiskt skrivande. Just nu lär vi oss en massa nytt om hur man bygger en lyckad MOOC, hur man får plats med allt man vill säga i en sjuminutersföreläsning och vad man ska tänka på när föreläsningen filmas. En ny värld för oss som oftast står öga mot öga med studenterna. Vi grunnar också över hur vi kan få in det väl beprövade kursinnehållet i ett nytt format, utan att tumma på våra skrivdidaktiska principer. En utmaning, som sagt. Och någon gång i vår ska kursen vara klar för start.

Den tredje e-händelsen rör mina barnböcker. Efter visst pyssel och knåp har jag till slut lyckats göra e-böcker av både Alvas önskehund och Alvas valpsommar! Stolt som en airedaleterrier tittar jag in hos nätbokhandlarna och ser resultatet. Undrar just hur Alva och alla hundarna finner sig tillrätta i en padda! 

Boktips: Hunden som skäms – Myt eller sanning?

Sommaren är här och för många av oss innebär det förhoppningsvis lite extra tid för läsande. För er som liksom jag tycker att hunden är människans bästa vän har jag ett självklart lästips: Hunden som skäms – Myt eller sanning? av etologen Per Jensen.

Boken ger en spännande inblick i hundens själsliv. Bland annat får vi svar på om hundar kan räkna, hur många ord de kan lära sig och om de kan känna skam när de har varit olydiga. Vi får veta hur hunden var avgörande när vi en gång blev jordbrukare och började bygga upp den mänskliga civilisationen, och hur vår långa historia tillsammans har gjort oss så samspelta.

Författaren slår också hål på myter, som att vargar och därmed också hundar, skulle ha en auktoritär stil som valpfostrare, vilket i sin tur skulle tala för en ”hård” ledarstil när vi tränar våra hundar. I stället förklarar han varför träning som bygger på samarbete och ömsesidigt förtroende blir så mycket mer framgångsrik.

Förutom att boken ger inblick i hundens inre liv visar den hur man kan ta reda på hur hundar tänker. Per Jensen utgår ifrån vardagliga upplevelser med de egna hundarna och knyter an sina personliga erfarenheter till internationell forskning. På så sätt lyckas han göra läsaren nyfiken både på hundars beteende och forskningen i ämnet. Som hundintresserad läste jag boken med stor behållning. Som ägare till en airedaleterrier log jag dessutom särskilt åt resonemanget om olika hundrasers egenskaper och att dessa är ett genomsnitt av de enskilda individernas: ”En enskild labrador kan ändå vara hopplöst svårarbetad och just din airedaleterrier kanske är Sveriges mest samarbetsvilliga hund”. (Min egen Rufus nickade förstås instämmande.)

Till alla som har, har haft eller önskar sig en hund vill jag rekommendera Hunden som skäms. Och till alla andra. Detta är en bok som inte bara förmedlar kunskap, den är också en varm vänskapsförklaring till ett kärt husdjur. Jag tror till och med att den – med förnuft och känsla – skulle kunna omvända en aldrig så inbiten hundmotståndare. Kort och gott visar boken exempel på populärvetenskap när den är som bäst.

Drömkombon som blev verklighet

Om någon hade frågat mig i högstadiet vad jag ville bli när jag blev stor hade jag säkert inte svarat pedagogisk utvecklare. Inte heller forskare i genetik, eller i utbildningsvetenskap. Då hade jag ingen aning om att man kunde bli något sådant. I stället hade jag nog svarat veterinär, journalist, språklärare, idrottslärare, fysiklärare eller mattelärare (mycket slutade på lärare). Det var sådana yrken som jag och mina kompisar kände till.

På den tiden trodde jag också att man måste välja. Antingen naturvetenskap eller humaniora. Inte både och. Ändå visade det sig att allt det roligaste – natur, skrivande och undervisning – skulle gå att kombinera. Men det var inte förrän långt senare. Så under stor vånda tvingades jag välja det ena. Eller det andra.

På gymnasiet började jag på humanistisk linje, men bytte snart till naturvetenskaplig. Så rullade det på ett bra tag, med biologistudier, forskarutbildning och lärarutbildning, och undervisning och forskning på universitetet. Men intresset för skrivande fanns hela tiden där, och fick mig så småningom att söka samarbete med språkvetare. Jag ville förstå vad det är som gör bra texter bra, och hur studenter kan bli bättre på att skriva. Och snart såg jag också hur skrivandet kan vara ett sätt att tänka. Kombinationen naturvetenskap, språk och lärande hade blivit min nisch.

När det så var dags att få mina vetenskapliga meriter prövade fanns det återigen två valmöjligheter. Jag kunde ansöka om docentkompetens antingen i naturvetenskapens didaktik, som är ett naturvetenskapligt ämne, eller utbildningsvetenskap, som hör till de humanistiska. Jag bestämde mig för det senare, men undrade i mitt stilla sinne hur min ansökan skulle tas emot. Man kan ju aldrig vara säker på något här i världen, särskilt inte i den akademiska. Med min naturvetenskapliga bakgrund kanske jag skulle ses som en udda fågel.

Men i stället fick jag ett varmt mottagande, och välkomnades i veckan som docent vid Humanistiska fakulteten. Det gläder mig förstås mycket, inte bara att ha antagits som docent, utan också att det faktiskt är fullt möjligt att kombinera humaniora och naturvetenskap. Det hade jag aldrig kunnat drömma om i högstadiet.