Drömkombon som blev verklighet

Om någon hade frågat mig i högstadiet vad jag ville bli när jag blev stor hade jag säkert inte svarat pedagogisk utvecklare. Inte heller forskare i genetik, eller i utbildningsvetenskap. Då hade jag ingen aning om att man kunde bli något sådant. I stället hade jag nog svarat veterinär, journalist, språklärare, idrottslärare, fysiklärare eller mattelärare (mycket slutade på lärare). Det var sådana yrken som jag och mina kompisar kände till.

På den tiden trodde jag också att man måste välja. Antingen naturvetenskap eller humaniora. Inte både och. Ändå visade det sig att allt det roligaste – natur, skrivande och undervisning – skulle gå att kombinera. Men det var inte förrän långt senare. Så under stor vånda tvingades jag välja det ena. Eller det andra.

På gymnasiet började jag på humanistisk linje, men bytte snart till naturvetenskaplig. Så rullade det på ett bra tag, med biologistudier, forskarutbildning och lärarutbildning, och undervisning och forskning på universitetet. Men intresset för skrivande fanns hela tiden där, och fick mig så småningom att söka samarbete med språkvetare. Jag ville förstå vad det är som gör bra texter bra, och hur studenter kan bli bättre på att skriva. Och snart såg jag också hur skrivandet kan vara ett sätt att tänka. Kombinationen naturvetenskap, språk och lärande hade blivit min nisch.

När det så var dags att få mina vetenskapliga meriter prövade fanns det återigen två valmöjligheter. Jag kunde ansöka om docentkompetens antingen i naturvetenskapens didaktik, som är ett naturvetenskapligt ämne, eller utbildningsvetenskap, som hör till de humanistiska. Jag bestämde mig för det senare, men undrade i mitt stilla sinne hur min ansökan skulle tas emot. Man kan ju aldrig vara säker på något här i världen, särskilt inte i den akademiska. Med min naturvetenskapliga bakgrund kanske jag skulle ses som en udda fågel.

Men i stället fick jag ett varmt mottagande, och välkomnades i veckan som docent vid Humanistiska fakulteten. Det gläder mig förstås mycket, inte bara att ha antagits som docent, utan också att det faktiskt är fullt möjligt att kombinera humaniora och naturvetenskap. Det hade jag aldrig kunnat drömma om i högstadiet.