Laglös i vetenskapens limbo

När man arbetar tvärvetenskapligt får man tåla mycket. Förutom att producera publikationer ska man publicera så att det faller alla på läppen. En inte alldeles enkel uppgift när varje akademisk disciplin vilar tungt på sina traditioner. När traditionerna inte sällan kolliderar då de möts. Och när traditioner ibland förväxlas med kvalitet.

Detta var budskapet i ett av föredragen på den nationella högskolepedagogiska konferensen NU2012 härom veckan. De båda talarna, Eva Brodin och Helen Avery, hade i en studie kunnat se vad många doktorander upplever som svårt i tvärvetenskaplig forskning: att det saknas en gemensam grund och ett gemensamt språk, att formerna för publicering är oklara och att seniora forskares värderingar sällan uttalas klart. Resultatet är nedslående, men inte förvånande.

Varje ämne har sina normer för publicering. Valen och möjligheterna är många: Monografi eller artikel? Svenska eller engelska? En given disposition, som IMRAD, eller ej? Aktiv eller passiv form? Referenser med eller utan sidnummer? Gamla referenser (fint inom humaniora) eller nya (ett måste inom naturvetenskap)? Dessutom skiljer sig språket som sådant mellan ämnena – inte bara facktermerna utan också stilideal och retorik. Och retoriken i sin tur avslöjar att det finns olika syften med publicerandet: att sprida ny kunskap, eller att positionera sig inom sin disciplin.

Det vetenskapliga skrivandet är alltså kantat av mer eller mindre klart uttalade regler, som varje doktorand har att lära sig under resans gång. Allt under de etablerade forskarnas stränga kontroll. Och inte nog med det. Den som ger sig in i ett annat ämne möter helt andra regler. Lite som att det plötsligt blir vänstertrafik. Plus att alla ska stanna för grönt. Och mellan ämnena är det ingenmansland. Då blir det böter vare sig man kör mot rött eller grönt. Fast ingen riktigt förstår varför.

Ingen förstår nog heller poängen med att bygga murar som hindrar samarbete över ämnesgränserna. Om det nu inte är så simpelt som att revir ska bevakas. För de normer som gäller är inte av Gud givna; inte heller styrs de av naturlagar. De är resultatet av traditioner som under lång tid har vuxit sig starka och som vi sällan ifrågasätter. Men som Brodin och Avery så klokt påpekar måste vi först bli varse vilka normer som finns – om vi ska kunna enas om vilka som ger mening och vilka som bara är fernissa. Vi måste helt enkelt börja diskutera vad som är kvalitet i tvärvetenskaplig forskning. För frågan är ju inte om vi ska bedriva tvärvetenskaplig forskning, utan hur.