Bland forskare, fördomar och förebilder

Varför blir man förvånad när en professor heter Toni, och varför heter alla mattanter Maj-Britt och Inga-Lill? Denna modiga och ganska oväntade fråga inledde paneldiskussionen på en av de gymnasieskolor vi besökte med det Fråga Lund-inspirerade skolprojektet Athena för ett antal år sedan. I panelen satt bland annat filosofen Toni Rönnow-Rasmussen, och det var alltså hans förnamn som gav upphov till funderingar. Språkvetaren Jan Einarsson tog sig an frågan och resonerade om hur våra föräldrars förebilder och ideal har påverkat dem i deras val, och hur våra namn därför speglar vår sociala bakgrund. När ett namn som är ovanligt i ett visst socialt sammanhang plötsligt dyker upp hajar vi till. Som när en professor exempelvis heter Toni. Eller Maj-Britt, för den delen. Det stämmer liksom inte riktigt med våra förväntningar. För en professor ska ju heta Per eller Carl, eller möjligen Eva.

För att inte tala om hur en forskare ska se ut. Han (för det är förstås en han) ska vara i övre medelåldern eller äldre, ha grått hår som inte varit i närheten av en frisör på länge, eventuellt skägg, glasögon modell flaskbottnar, vit labbrock, introvert och gärna en aning galen uppsyn, och som lämplig accessoar några bubblande och rykande provrör och kolvar i bakgrunden. Det är den bild av Forskaren som filmindustrin och skönlitteraturen omhuldar, men som inte har mycket med verkligheten att göra. I stället bekräftar den de vanföreställningar som finns om hur en forskare ska vara. Vilket jag som nydisputerad fick erfara när det begav sig. “Är du verkligen doktor? Du ser inte ut som en doktor!” Nä. För jag var ju kvinna, tjugoåtta år, med hennafärgat hår och dessutom gravid. Som om det hade med saken att göra.

Kan det möjligen vara så att de fördomar som finns om forskare påverkar ungdomars yrkesval? Kan det vara så att sjuttonåriga tjejer varken kan eller vill identifiera sig med en galen gubbtönt? Skulle det kunna hjälpa om skolelever får träffa riktiga forskare och se en glimt av vår verklighet? Absolut, vill jag mena. Och det var också det som var Athena-projektets kanske viktigaste tanke. När vi mötte gymnasieeleverna fick vi inte bara möjlighet att diskutera deras frågor. Vi kunde också visa att forskare är som folk är mest, alltså ganska olika. Och då blev det genast lättare för eleverna att hitta motivation i en personlig förebild, någon att känna samhörighet med. Någon som förutom forskningen till exempel har en hobby, småbarn, husdjur eller sambo. Eller heter Toni.