Oj vad tiden
går! Jag inser att jag har misskött min blogg gravt och inte skrivit på
jättelänge. Men det finns en anledning, eller två. Minst. I stället har jag
skrivit filmmanus till vår kommande MOOC om Akademiskt skrivande. Jag har också
skrivit, redigerat och korrekturläst manus till min tredje barnbok om hundtokiga
Alva, Alvas värsta dag. Så nu när boken är hos tryckeriet och MOOC:en görs klar
hos filmteamet får jag lite andrum. Och då passar jag på att fundera över vad
det är för likhet mellan att skriva en barnbok och manus till en MOOC. För
likheter finns det, tro mig!
En sak som
är säker är att båda skiljer sig rätt mycket från en akademisk text. Språket är
ledigt och ska vara lättillgängligt och talspråkslikt. När vi filmar
föreläsningar till kursen läser jag mitt manus direkt från telepromptern. Det jag
säger blir ordagrant så som det står i manuset. Då duger det inte att läsa upp
en styltig skriftspråkstext. I stället gäller det att lyssna in hur jag brukar
prata, till exempel när jag håller en vanlig föreläsning. Och exakt så måste
jag också skriva mina manus. Med lite så och ju och liksom.
Det sättet
att skriva är väldigt likt hur jag skriver i mina barnböcker. Särskilt i
dialogen mellan Alva och hennes kompisar. Det måste låta som det verkligen gör
när tolv-trettonåringar pratar med varandra – om hundar, kärlek och bekymmer.
Och det är det som är halva nöjet med att skriva. Jag överraskas ständigt av
vad mina karaktärer har att säga. Ibland skrattar jag till och med högt åt
deras repliker medan jag skriver dem. Jag vet inte vad det säger om mig som
person. Men så länge både läsarna och jag har kul ser jag ingen större anledning till
oro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar