Alla har vi väl stött på dem någon
gång, de självutnämnda experterna som har till livsuppgift att leta fel och korrigera
andras språk. Jag tänker förstås på språkpoliserna. Missförstå mig rätt, jag
har alls inget emot vältalighet och korrekta texter. Tvärtom. Det är bara det
att språk handlar om så mycket mer än stavfel, särskrivningar och olämpliga
ordval. Även om sådana kan vara nog så irriterande är det inte alltid de som är
det största problemet (vi ska återkomma till detta i ett eget inlägg om
studenters texter längre fram). Ändå är det oftast detaljerna som den typiske
språkpolisen snöar in på. Troligen för att det är småfelen som är lättast att
upptäcka. De mer komplexa bristerna är svårare att se, och också att sätta ord
på – de kräver helt enkelt lite mer av sin kritiker.
Så vad ska man då slå ner på om man
vill gnälla på en mer övergripande nivå? Låt oss ta partesmodellen till hjälp
och, för att göra det hela mer konkret, illustrera den med fyra påklädningsexempel.
Först ut är personen med aftonklänning
i lagården, pyjamas på bussen eller badbyxor i skidspåret. Inget fel på plagget
i sig – helt, rent och välsittande – men ändå tokfel i sammanhanget. Vi kan
jämföra med skribenten som väljer ett vetenskapligt språk i en kärleksroman,
och som inte tar hänsyn till vem läsaren är, eller när, var och varför texten
ska läsas.
Nästa exempel är en person iklädd
endast fem koftor och tre par strumpor (nej, jag vet, ingen vacker syn).
Fortfarande inget fel på plaggen som sådana, men lite byxor/kjol, underkläder
och skor skulle inte skada. På samma sätt kan det se ut i en mindre lyckad
populärvetenskaplig artikel. Texten är full av vetenskapliga koftor, men den säger
inget om vad läsaren och samhället kan ha för glädje av dem, eller vilken nytta
kunskapen kan ge i framtiden.
I det tredje exemplet kan vi tänka
oss någon med stövel på huvudet, vantar på fötterna, skjorta runt höfterna och
byxor runt halsen. Delarna finns där, men i fel ordning. Texten saknar logisk
följd och det är svårt att se hur bitarna hänger ihop. Som en deckare som
börjar med lösningen, eller en populärvetenskaplig ingress utan poäng.
Slutligen kommer exempel nummer fyra.
Sammanhanget är rätt, innehållet och strukturen likaså, men ... allt är inte
perfekt på detaljnivå. Det finns ett veck på byxan eller en liten fläck på skjortan.
Då mobiliserar den språkliga insatsstyrkan. De tre första exemplen får gladeligen
passera, medan det fjärde åker i finkan. Och så kan vi ju inte ha det, när vi
lever i en demokrati. Ett rimligt krav är därför: kritik enligt hela partesmodellen.
Och glöm för all del inte att den
kritik som gör störst nytta är den positiva.
ha, ha, det här gillar jag!
SvaraRaderaKul att höra, Eva!
Radera