Spännande matte med deckargåtor

En ständig utmaning för alla lärare är att skapa motivation bland eleverna. Ibland kräver det att man tänker i annorlunda banor. I den rykande färska Spanarboken, som vänder sig till elever i skolår 4, provar matematikern Lena Zetterqvist ett nytt grepp. Med hjälp av deckarberättelser presenterar hon en rad mysterier som eleverna ska lösa, däribland Stölden på museet, Samlarkorten och Tennismatcher.

Idén att kombinera skönlitteratur och matematik är tilltalande. Samtidigt som berättelserna engagerar och väcker nyfikenhet presenteras de matematiska begreppen i ett konkret sammanhang. Läroboken uppmuntrar också till samarbete och diskussion kring olika lösningar. På så sätt lär sig eleverna matematik, inte bara genom att räkna, utan också genom att läsa, samtala och lyssna. Pedagogiskt genomtänkt och, så vitt jag kan bedöma, skoj för eleverna. Precis så som det ska vara!

Spanarboken är utgiven av Liber och mer info finns på förlagets webb.

Veckans poptips: Testa textens läsbarhet

Ibland kan det vara svårt att bedöma hur lättläst en text är som man själv har skrivit. Då kan det behövas lite hjälp. Ett sätt är att beräkna textens så kallade läsbarhetsindex, LIX, där

LIX = genomsnittlig meningslängd + andel långa ord

Med ”långa ord” menas här ord som har fler än sex bokstäver. En text som har många långa ord och långa meningar får följaktligen ett högt LIX-värde (över 50). Risken är stor att en sådan text upplevs som tung och svårläst. Korta ord och meningar ger däremot ett lågt värde (under 30), vilket alltså kan tolkas som att texten är lättläst.

På http://www.lix.se/ kan man enkelt få fram ett LIX-värde på sin text. Även om inte LIX-värdet ger hela förklaringen, kan det ge en vink om hur våra texter uppfattas av andra.

Läs gärna mer om vad som bidrar till texters läsbarhet och hur olika LIX-värden kan tolkas på sid. 32–35 i Naturvetare skriver populärvetenskap.

Och nu: över till vädret

Är det någon mer än jag som har sett Vädret på teve och efteråt inte haft en aning om hur vädret ska bli? Visst låter det märkligt, men det kan finnas en förklaring.

Om flera budskap når oss samtidigt har vi svårt att ta till oss mer än ett. Fenomenet brukar kallas enkanalshypotesen. När vädret presenteras finns det tre olika saker som tävlar om vår uppmärksamhet: kartan med vädersymboler, väderpresentatörens röst och väderpresentatören som person. Så vilken av de tre ska man välja?

De flesta människor väljer, utan att tänka på det, att se framför att höra. Då återstår två val: kartan och personen. Rösten finns i bakgrunden. Den berättar visserligen om kartan, men det är bara en bråkdel av tiden som det handlar om något som jag vill veta, nämligen Skåne (eller var jag nu befinner mig för tillfället). Resten av tiden pratar den om något helt annat. Däremot stämmer rösten hela tiden med presentatörens gester, kroppsspråk och mimik. Man skulle kunna säga att rösten lurar mig att se på personen i stället för kartan.

Dessutom brukar väderpresentatörer ha fina kläder, vackra smycken och annat som lätt drar fokus från snöflingor och minusgrader. Plus att vi nog är så funtade att vi är mer intresserade av levande människor än av morgondagens väder. Och här skulle det vara på sin plats med en sammanfattande slutsats. Antingen får det bli att Vädret borde presenteras på ett annorlunda sätt, t.ex. med enbart karta och berättarröst. Eller också att Vädrets syfte egentligen inte har så mycket med väder att göra.

Englund vs. Ranelid – vilken strategi segrar?

De senaste dagarna har vi kunnat följa författarna Peter Englunds och Björn Ranelids munhuggande i media. Ranelid lär i TV4:s danstävlingsprogram Let’s Dance ha uppmanat Svenska Akademiens ledamöter att komma ut ur sina kammare och också ta sig en svängom. Englund svarade då på sin blogg att det för hans del inte kommer att ske, men att han välkomnar allt som håller Ranelid borta från skrivandet.

Dispyten, som är lika roande som tröttsam, blev snabbt förstasidesstoff i kvällstidningarna. Frågan är nu vem av kombattanterna som kommer att avgå med segern. Oavsett vad man tycker om deras respektive författarskap kan man fundera över vem av dem som är mest taktisk i sin retorik.

Att Ranelid söker uppmärksamhet vet vi sedan tidigare och det bekräftas också av hans senaste utspel. Hans strategi går ut på att provocera. Det är vi vana vid. Det som förvånar är däremot att Englund hugger på det utslängda betet. Och att han gör det genom att angripa Ranelids författarskap. Man kan fråga sig vad det är han vill uppnå.

Det står förstås var och en fritt att tycka vad den vill om andras böcker. Men att den ständige sekreteraren sågar en Akademi-pristagare vid fotknölarna är överraskande elakt. Just därför tycks attacken slå tillbaka på honom själv. Nu får Ranelid den plats i media som han så hett eftertraktar. Han blir ett offer som vinner folkets medlidande och sympati, medan Englund får stå där med skammen. Anfall är inte alltid bästa försvar. Och som historien har lärt oss: det är inte alltid den mest välförtjänte som går segrande ur striden.

Veckans poptips: Konsten att sätta punkt

Att en bra början är betydelsefull har vi redan konstaterat. Men att artikeln också behöver ett gott slut kan ibland vara värt att påminna sig om. En avslutning som bara rinner ut i sanden gör snart att hela artikeln har fallit i glömska. Därför krävs det något mer, något som knyter ihop säcken och sätter en tydlig punkt.

Vanliga sätt att avsluta en populärvetenskaplig artikel är att lyfta fram frågor som ännu återstår att besvara, eller att spekulera om hur nyvunna resultat kan komma till användning. Det som är intressant är då läsarens perspektiv. Alltså inte vad vi som forskare vill veta mer om, utan vad den enskilda människan eller samhället kan ha för nytta eller glädje av den nya kunskapen i framtiden.

För att avslutningen verkligen ska kännas som en del av artikeln och för att texten i övrigt ska hänga ihop behöver de olika delarna haka i varandra. Om texten är riktigt elegant krokar den framåt i början och återknyter i slutet. Exempelvis kan en fråga som ställs i inledningen besvaras i sista stycket. Början och slutet blir då varandras spegelbilder. Ett sådant slut ger en logisk inramning och hjälper artikeln att lättare bli ihågkommen.

Gott Nytt sms

Det sägs att det som utmärker en bra skådespelare är närvaro; vi kan känna att hon befinner sig just här, just nu. Men hur närvarande är vi själva egentligen i verkliga livet?

På jobbet kan en telefonsignal eller ett pling i datorn plötsligt få oss att försvinna: ”Vänta lite, jag ska bara …”. Den som har gjort sig besväret att besöka oss personligen får stå tillbaka, medan den som ringer eller mejlar får företräde.

I parken går barnvagnspappan med inåtvänd blick och pratar i sin mobil. I tankarna är han någon annanstans. Och mamman på bänken vid sandlådan är djupt försjunken i sitt knappande. Kanske chattar hon med någon. Kanske berättar hon på facebook att hon just nu har en härlig lekstund med världens goaste unge.

Nyårsafton närmar sig. Det brukar vara ett tillfälle att umgås med familj och vänner. Men vilka är det egentligen vi firar tolvslaget med? Är det med dem vi har i mobilens adresslista, eller firar vi med dem runtomkring oss – i häret och nuet?

Veckans poptips: Se upp för falska vänner

Något som många gånger konfunderar läsare mer än vad facktermer gör är vardagliga ord som i ett nytt sammanhang får en annan betydelse. Läsaren får en känsla av att känna igen ordet, men kan ändå inte riktigt tolka vad det betyder. En falsk vän har smugit sig in.

Som ämnesspecialist blir man lätt hemmablind och det är inte alltid vi reflekterar över vad vi kunde och hur vi tänkte innan vi blev specialister. En nyttig övning kan därför vara att fundera över vad som är det första en icke-specialist som läser de ord vi använder skulle associera till.

vätskans komposition – sammansättning eller musikstycke?
utbilda immunceller – producera eller sätta i skola?
stamcellers fortbildning – utveckling eller vidareutbildning?
cellens uttryck av proteinet – tillverkning eller formulering?
cellen presenterar ett protein – visar eller introducerar?