Omtankens tid är nu

Höstmörkret kryper allt närmare och snart är vi inne i advent, omtankens och givmildhetens tid. I sociala medier belönas en man just nu med många ”likes” för sin generositet. Han har hjälpt en äldre kvinna som inte kunde betala för sig i mataffären. Tack vare mannen som sköt till det som saknades slapp hon lämna tillbaka några av de varor hon skulle köpa. Det var vackert gjort, och samtidigt ganska självklart, är vi nog många som tycker. Mannen är långt ifrån ensam, även om den goda gärningen framställs som unik i medierna.

Händelsen får mig att tänka på en novell, Omtankar i advent, som jag skrev för två år sedan. I den berättelsen är situationen densamma. Skillnaden är att min huvudperson avstår från att hjälpa, trots att hon kan. Alla gör vi våra val, och alla har vi våra skäl. Det kan också vara olika vad som får oss att agera. Några inspireras av föredömen, andra av de dåliga exemplen – ur fiktion eller verklighet. Men det spelar egentligen ingen roll, så länge den som kan också vill. Och så länge vi visar vår omtanke och medmänsklighet, i ord och handling. Året om.

Varför denna fixering vid vetenskapliga artiklar?

Det finns en rad skäl till att forskare bör skriva (och tala) om sin forskning på flera olika sätt och i olika sammanhang. De flesta är ganska självklara. Att forskning sprids även utanför universitet och högskolor är en fråga om demokrati. Det kan också leda till nya samarbeten med industrin, eller med forskare inom andra ämnen. Ytterligare ett sätt att sprida forskning på är att undervisa studenter – en av akademins främsta uppgifter. Och ett annat motiv är att man själv kan upptäcka nya infallsvinklar på sin forskning när man förklarar den för andra.

Allt detta talar för att forskare bör skriva om sin forskning för fler. Men hur många är det egentligen som aktivt sprider sin forskning utanför den egna kretsen?

Vad svaret än blir vågar jag nog påstå att de forskarna är alltför få. Och det finns bara ett enda skäl till att det är så. Det beror inte på att det är svårare att skriva populärvetenskapligt än vetenskapligt. Forskare är inga dumskallar – kan man lära sig skriva på det ena sättet kan man lära sig det andra. Det enda som behövs är träning. Det är inte heller så att populärvetenskapligt skrivande tar längre tid än det vetenskapliga. Alla vet vi hur oändligt lång tid det kan ta att få en vetenskaplig artikel publicerad innan alla granskare har sagt sitt. Nej, den enda anledningen till att de flesta prioriterar det vetenskapliga skrivandet är att det är det som är mest meriterande.

De negativa effekterna av sådan ensidig publicering uppmärksammades i veckan av Vetenskapsrådets nättidning Curie i artikeln Ett hav av olästa forskartexter (där jag är en av de forskare som blir intervjuad). Artikelns poäng är att forskare lägger sanslöst mycket arbete på att skriva sådant som läses av ytterst få. Ibland så få att de knappt finns. Och allt detta för att vi envist håller fast vid ett meriteringssystem som varken gagnar forskare eller samhälle.

Om vi vill värna demokratin, öka utbildningskvaliteten och skapa samverkan med resten av samhället, ja då borde väl ändå det smartaste sättet vara att uppvärdera det populärvetenskapliga och pedagogiska skrivandet. Låt oss hoppas att en sådan förändring är på gång snart. Mycket snart.

Lördag hela veckan

De flesta veckor i en universitetslärares vardag är fyllda av alldeles vanlig undervisning, administration, möten och ännu mer administration. Men så kommer den ibland, en sådan där vecka som är lite annorlunda och som ger guldkant och ny fart framåt. Den senaste veckan har varit just precis så.

Den började med en lördag (eller fredag kväll om man ska vara nogräknad). Karlshamn, där vi har familjens fritidsställe, invigde sina nya bibliotekslokaler mitt i stan och jag var där och berättade om mina barnböcker, Alvas önskehund och Alvas valpsommar. På lördagskvällen var det nya tag och jag signerade böcker för glatta livet på Lundins bokhandel på Kulturnatten. Mycket folk och härlig stämning! Karlshamn är verkligen en kulturstad och det var roligt att träffa alla hundtokiga läsare!

Efter helgen blev det lördag igen (typ). Måndag–tisdag jobbade jag med Skolverkets projekt Läslyftet med kolleger från Högskolan Kristianstad. Tillsammans arbetar vi fram ett fortbildningsmaterial för grundskolans NO-lärare så att språket ska få ett tydligare fokus i den naturorienterade undervisningen. Deadline närmar sig och den inspirerande miljön på Talldungens gårdshotell i Brösarp gjorde nog att vi blev extra produktiva!

I går var det dags för veckans mest annorlunda upplevelse. Då var det provfilmning inför den nya MOOC-kursen om akademiskt skrivande. Kursen ska bestå av ett antal videoklipp med föreläsningar och man kan lugnt säga att det inte kändes som en vanlig föreläsning att stå och prata in i en teleprompter.

Förutom att det alltid är mer eller mindre pinsamt att se sig själv på film var det en ganska surrealistisk situation att inte se sin publik. I en vanlig föreläsningssal kan man se studenterna nicka välvilligt när de förstår, eller rynka pannan när det blir obegripligt. Men sådan direkt respons får man leva utan som MOOC-lärare. I stället får man försöka fantisera fram en mottagare där på andra sidan teleprompterns gula text.

Som tur var fanns vår utmärkta coach, Julius Kvissberg, som stöd under filminspelningen. Under dagens pass fick vi många bra tips om hur man bäst agerar framför kameran. Här ser ni mig under övningen ”använd överdrivna gester när du talar”. Ja, ni vet ju det där om att det är först när vi lämnar vår bekvämlighetszon som vi utvecklas ...

Nu har vi nått fram till slutet av veckan och den här fredagsförmiddagen blev också lite utöver det vanliga. Jag blev just uppringd och intervjuad av Vetenskapsrådets nättidning Curie om varför vetenskapliga texter ser ut som de gör, hur de kan bli mer läsvärda och tillgängliga, och varifrån man som skribent får sin inspiration. Nästa vecka kommer artikeln att finnas ute på nätet.

Men i eftermiddag blir det i alla fall ett alldeles vanligt möte om högskolepedagogisk utveckling. Det känns tryggt och bekvämt. Och i morgon är det ju lördag igen.

Trevlig helg!

Idéer, möten och tandvärk på Bokmässan

Bokmässan är över för denna gång och den blev precis så full av intryck och möten som jag hade hoppats. Tillbaka hemma är jag ett antal kilo böcker rikare och full av idéer som väntar på att förverkligas.

Det var roligt att träffa alla som jag resten av året håller kontakt med mer på avstånd. Jag fick också en trevlig pratstund med Pia Hagmar, en av mina främsta förebilder bland barn- och ungdomsförfattare. Ett annat spännande möte hade jag med Helene Ehriander från Linnéuniversitetet som berättade om sin forskning om läshundar – hundar som tränas att lyssna uppmärksamt för att göra barn mer motiverade att läsa högt. Jag kan säga att det gav uppslag till nya, spännande forskningsprojekt. Kanske kan det leda till framtida samarbete?

Mitt eget framträdande överlevde jag trots en ohygglig tandvärk som lyckades tajma in sig till olämpligast möjliga tidpunkt. Det var mycket glädjande att så många ville komma och lyssna och roligt med alla intresserade som dröjde sig kvar efteråt. Ni som inte hade möjlighet att vara där kan ta del av programpunkten i efterhand här (om jag emellanåt verkar en aning disträ får jag skylla på den onda tanden).

Nu återstår bara att pusta ut efter hektiska mässdagar. Och det enda möte jag ser fram emot just nu är med min tandläkare i morgon.

Bokmässan närmar sig

I morgon bär det av till Göteborg och bokälskarnas årliga högtid. Det är dags att titta, känna, lyssna, mingla och trängas – och fylla kassarna med oemotståndlig läsning. Jag ser fram emot att träffa gamla och nya bekantskaper, dela idéer och utbyta erfarenheter.

I år blir det också extra spännande när jag själv ska framträda på scen. Det kommer att handla om populärvetenskapligt skrivande, vad det är för likhet mellan att skriva vetenskap och barnböcker, och hur man kan bli en bättre skribent.

Framförandet är i Lunds universitets monter, B06:62, på fredag kl. 11.00-11.20.

Är du också på Bok- och Biblioteksmässan? Titta gärna in och säg Hej :-)

Hela Lunds universitets program hittar du här.

E är temat för hösten

Knappt har höstterminen börjat förrän vi avslutar den ett år långa kursen Kommunikation i teknisk utbildning för lärarna på LTHs E-program (Elektroteknik). Precis som på de sju tidigare lärarkurser vi har hållit inom naturvetenskap och teknik har deltagarna utvecklat, genomfört och utvärderat skriftlig och muntlig träning i sina ämneskurser. Även denna gång drar vi slutsatsen att inte bara studenternas förmåga att skriva och tala om sitt ämne har stärkts. Kommunikationsträningen har också hjälpt dem att förstå ämnet bättre.

En annan spännande utmaning handlar om e-lärande. Det är det nya uppdrag som jag och min radarpartner Sara Santesson har fått av universitetet: att utveckla en storskalig, öppen, digital kurs, s.k. MOOC, om akademiskt skrivande. Just nu lär vi oss en massa nytt om hur man bygger en lyckad MOOC, hur man får plats med allt man vill säga i en sjuminutersföreläsning och vad man ska tänka på när föreläsningen filmas. En ny värld för oss som oftast står öga mot öga med studenterna. Vi grunnar också över hur vi kan få in det väl beprövade kursinnehållet i ett nytt format, utan att tumma på våra skrivdidaktiska principer. En utmaning, som sagt. Och någon gång i vår ska kursen vara klar för start.

Den tredje e-händelsen rör mina barnböcker. Efter visst pyssel och knåp har jag till slut lyckats göra e-böcker av både Alvas önskehund och Alvas valpsommar! Stolt som en airedaleterrier tittar jag in hos nätbokhandlarna och ser resultatet. Undrar just hur Alva och alla hundarna finner sig tillrätta i en padda!