Språkpolisens nya kläder

Alla har vi väl stött på dem någon gång, de självutnämnda experterna som har till livsuppgift att leta fel och korrigera andras språk. Jag tänker förstås på språkpoliserna. Missförstå mig rätt, jag har alls inget emot vältalighet och korrekta texter. Tvärtom. Det är bara det att språk handlar om så mycket mer än stavfel, särskrivningar och olämpliga ordval. Även om sådana kan vara nog så irriterande är det inte alltid de som är det största problemet (vi ska återkomma till detta i ett eget inlägg om studenters texter längre fram). Ändå är det oftast detaljerna som den typiske språkpolisen snöar in på. Troligen för att det är småfelen som är lättast att upptäcka. De mer komplexa bristerna är svårare att se, och också att sätta ord på – de kräver helt enkelt lite mer av sin kritiker.

Så vad ska man då slå ner på om man vill gnälla på en mer övergripande nivå? Låt oss ta partesmodellen till hjälp och, för att göra det hela mer konkret, illustrera den med fyra påklädningsexempel.

Först ut är personen med aftonklänning i lagården, pyjamas på bussen eller badbyxor i skidspåret. Inget fel på plagget i sig – helt, rent och välsittande – men ändå tokfel i sammanhanget. Vi kan jämföra med skribenten som väljer ett vetenskapligt språk i en kärleksroman, och som inte tar hänsyn till vem läsaren är, eller när, var och varför texten ska läsas.

Nästa exempel är en person iklädd endast fem koftor och tre par strumpor (nej, jag vet, ingen vacker syn). Fortfarande inget fel på plaggen som sådana, men lite byxor/kjol, underkläder och skor skulle inte skada. På samma sätt kan det se ut i en mindre lyckad populärvetenskaplig artikel. Texten är full av vetenskapliga koftor, men den säger inget om vad läsaren och samhället kan ha för glädje av dem, eller vilken nytta kunskapen kan ge i framtiden.

I det tredje exemplet kan vi tänka oss någon med stövel på huvudet, vantar på fötterna, skjorta runt höfterna och byxor runt halsen. Delarna finns där, men i fel ordning. Texten saknar logisk följd och det är svårt att se hur bitarna hänger ihop. Som en deckare som börjar med lösningen, eller en populärvetenskaplig ingress utan poäng.

Slutligen kommer exempel nummer fyra. Sammanhanget är rätt, innehållet och strukturen likaså, men ... allt är inte perfekt på detaljnivå. Det finns ett veck på byxan eller en liten fläck på skjortan. Då mobiliserar den språkliga insatsstyrkan. De tre första exemplen får gladeligen passera, medan det fjärde åker i finkan. Och så kan vi ju inte ha det, när vi lever i en demokrati. Ett rimligt krav är därför: kritik enligt hela partesmodellen.

Och glöm för all del inte att den kritik som gör störst nytta är den positiva.