fredag 8 april 2011

Fri kurslitteratur – ett problem för författaren?

För några dagar sedan uppmärksammade Sydsvenskan att inskannad kurslitteratur sprids via en sajt med just namnet Fri kurslitteratur. Sedan var debatten i full gång. De flesta studenter som yttrar sig tycker, inte särskilt förvånande, att det är bra att kunna minska sina utgifter på det här sättet. Många tillhör säkert fildelargenerationen och är vana vid att det är så det går till – må det vara lagligt eller olagligt. Men vad anser egentligen de som har upphovsrätt till verken?

Jag som själv har skrivit två böcker, och för tillfället skriver på en tredje, kan räkna mig till kategorin författare. Så hur upprörd, kränkt och drabbad känner jag mig? Tja, jag har ju själv varit student och minns att kurslitteratur kan vara dyr. Och att det finns andra saker man också vill spendera sina slantar på. Jag har alltså en viss förståelse. Men royaltyn då? Känner jag mig inte snuvad på den? Låt mig avslöja en sak: man blir inte rik på att skriva läroböcker. I alla fall inte på svenska. Det är alldeles sant. Till och med så sant att det inte riktigt är värt besväret med det pappersarbete som krävs för att få ut pengarna som lön. Därför står min royalty kvar någonstans på ett konto. Tror jag.

Så vad är då läroboksförfattarens drivkraft? Ett ädelt och idealistiskt svar skulle vara att man skriver för studenternas skull. För att man vill sprida kunskap och bidra till att göra världen bättre och klokare. Men det är bara en del av sanningen. Det finns andra, mer egoistiska skäl. Ett är att skrivandet som sådant faktiskt berikar författaren själv. Genom skrivandet kommer man åt tankar som man annars inte skulle ha tänkt, och upptäcker samband som tidigare har varit dolda. Det är svårt att mäta värdet av en sådan upplevelse i royalty. Ett annat skäl är att en publikation är en akademisk merit. Fast valet att skriva just läroböcker är inte särskilt strategiskt, de har betydligt sämre utväxling än vetenskapliga artiklar i det akademiska cv:t.

I debatten om fri kurslitteratur föreslås att författarna ska avlönas av staten och att böckerna ska vara gratis. Sympatisk tanke men knappast genomförbar. Jag vet inte hur snabbt andra skriver böcker, men jag gissar att några månader för en genomsnittlig bok är ett absolut minimum för de flesta. För en genomsnittlig universitetslärare skulle det motsvara åtminstone ett par hundra tusen i lönekostnad. Sannolikt är det inte många kursböcker vars upplaga kan motivera en sådan budget. Och, som sagt, troligen är det för de flesta författare inte heller den ekonomiska frågan som är den viktigaste.

Nej, anpassningen till fildelande studenter måste nog ske på annat sätt. För, laglig eller ej, företeelsen är här för att stanna. Naivt vore det att tro något annat. I takt med att de redan små ekonomiska incitamenten minskar, behöver läroboksförfattandet uppvärderas som merit. Forskning har länge vägt tyngre än undervisning i akademiska sammanhang, och det avspeglas även bland publikationer. Trots att det i de flesta fall ligger mångdubbelt mer arbete bakom en lärobok än en forskningsartikel är skillnaden i meritvärde oftast betydligt mindre. Detta, skulle jag vilja påstå, är en större nöt för akademin att knäcka än vad den kopierade kurslitteraturen är.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar