Någon sa att om man söker ett namn på Google är det första som kommer upp den personens blogg, om hon har någon. När min blogg var ett faktum var jag förstås tvungen att prova. Men icke. Det som i stället kom överst var rubriken A scientific scandal, som ledde vidare till en artikel. Jag blev inte ett dugg förvånad. Tvärtom var det högst väntat, när man som jag har gett sig in i den evolutionsbiologiska leken. Låt mig ta det från början.
För ett antal år sedan skrev jag tillsammans med gode vännen och kollegan, zoologen Dan-E. Nilsson, en artikel om ögats evolution. Vårt arbete gick i korthet ut på att beräkna hur lång tid som krävs för att med små, successiva förändringar utveckla ett fullgott linsöga från en primitiv, ljuskänslig fläck. Beräkningarna gav vid handen att en sådan process inte skulle behöva ta mer än 500.000 år i anspråk, en relativt kort tid sett ur ett evolutionärt perspektiv. Resultatet var högst rimligt, med tanke på att det i naturen faktiskt finns en mängd olika ögontyper, som troligen har utvecklats parallellt och oberoende av varandra.
Artikeln, som alltså gav starkt stöd åt Darwins evolutionsteori, togs emot med stora famnen av forskarsamhället och citerades flitigt. Smickrande, javisst. Men det fanns också de som såg rött. De som uppfattade artikeln som ett hot mot deras egen världsbild, där allting har skapats på sex dagar och där ingen evolution har skett sedan dess. Upprörda personer hörde av sig och avfyrade kritik mot vårt arbete. Och det märkliga var att det som ifrågasattes var den vetenskapliga metoden. Det ena argumentet var mer hårresande än det andra och det var tydligt att våra kritiker inte hade förstått artikelns innehåll. Många hade säkert inte ens läst den utan bara gått på hörsägen.
Vid några få tillfällen gav vi svar på tal. Jag tror inte att det fick våra belackare att ändra uppfattning. Och såhär i efterhand har jag förstått varför den bästa taktiken egentligen är att tiga ihjäl kritiken. I sin bok Skapelsekonspirationen förklarar biologiläraren och före detta Livets Ord-medlemmen Per Kornhall varför: Oavsett vem som avgår med segern i en debatt blir det automatiskt 1–0 till bortalaget. För motståndaren blir en duell mot riktiga forskare ett sätt att komma fram i rampljuset, och därmed ett erkännande och en triumf i sig. Och det är ju knappast något vi vill bidra till!
Att vår artikel ses som en skandal av somliga har jag inga som helst problem med, så länge kritiken inte är vetenskapligt grundad. Och om jag själv är skandaldrottning eller hederlig forskningsarbetare, det ligger i betraktarens öga. Från mitt eget perspektiv är dock bilden klar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar