Pedagogisk verksamhet är vetenskaplig verksamhet

Är det inte väldigt konstigt att man skiljer mellan pedagogisk och vetenskaplig verksamhet inom akademin? Som om inte pedagogiken skulle vara vetenskaplig, kanske?

Det här kan man förstås avfärda som en olycklig, och inte så genomtänkt formulering. Men den tar sig ibland konkreta uttryck i den akademiska vardagen. För det händer att vi som arbetar med pedagogisk utveckling möts av löst tyckande om hur lärande och undervisning ska gå till. Och det tyckandet kan mycket väl komma från dem som aldrig skulle drömma om att göra lika fluffiga påståenden inom sitt forskningsämne. Deras argument liksom bara plockas ur tomma intet, eller ur deras egen begränsade erfarenhet. Ingen förankring i pedagogisk eller didaktisk teori. Nada. Bara ett fuktat finger i luften.

Det kan vara rätt svårt att bemöta den typen av argument på ett konstruktivt sätt. Situationen blir ungefär lika absurd som när man diskuterar evolution med en kreationist. Vetenskapligt grundade slutsatser viftas bort till förmån för ... ja, vadå? Något som grundar sig i en känsla, och inte i systematiska studier med vetenskaplig metod. För det är metoden som är skillnaden mellan tro och vetenskap. Gudar och hypoteser må båda ha en befogad plats, men de kan varken bevisa eller förkasta varandra.

Det är därför det blir så löjeväckande när pedagogik framställs som om den var en religion. Något man väljer att tro på eller inte, oavsett vad teorin och den beprövade erfarenheten säger. Det som stämmer med ens egen feeling tar man till sig. Allt annat blir till rännilar på den feta fjäderdräkten hos en gås, en högljutt kacklande. Det är då vän av ordning nästan tappar tålamodet, men behärskar sig och inte skriker att pedagogik VISST är vetenskap. Det är då hon längtar alldeles förfärligt till Mårtens afton.