Tro och vetande som didaktisk utmaning

Det är inte varje dag en evolutionsgenetiker blir inbjuden till religionsvetenskaplig konferens. Men plötsligt hände det. Temat var didaktik och i centrum stod lärarutbildning i religionskunskap. Min roll var att komma med inspel från en annorlunda ämnesdidaktisk horisont. Och nog måste väl naturvetenskap ha varit det mest annorlunda arrangörerna kunde tänka sig.

Även om religionsvetenskap och naturvetenskap skiljer sig på många sätt, upptäckte vi att ämnenas didaktik har mycket gemensamt. Inom båda brottas man med elevernas ointresse. Eller rättare sagt: intresse finns, både av existentiella frågor och sådant som rör naturvetenskap. Problemet är bara att det intressanta ofta drunknar i detaljer som inte har mycket med elevernas verklighet att göra. Den didaktiska utmaningen är alltså, i båda fallen, att hitta en koppling mellan kursplanernas mål och det som intresserar eleverna.

På samma sätt finns det inom båda ämnena ett glapp mellan lärarutbildning och skola. De ämneskunskaper som lärarstudenter får i sin egen utbildning ligger på en helt annan nivå än den som de själva ska undervisa på. Ämnet måste översättas från vetenskapligt ämne till skolämne. Och där, har det visat sig, är den nyblivna läraren många gånger hänvisad till sig själv. Ämnesdidaktiken har inte mycket plats inom lärarutbildningen, och det gäller både för religionskunskap och naturvetenskapliga ämnen.

Inom religionsundervisningen, fick jag lära mig, är ett problem att den har fokus på faktakunskaper, till exempel de symboler, handlingar och sedvänjor som är typiska för enskilda religioner. Däremot lyfts ämnet sällan från detaljer till en mer övergripande nivå. En tanke som framfördes på konferensen var att låta religiositet som generell företeelse få större utrymme. Och att det skulle göra det lättare att knyta an till elevernas egna funderingar, vilket troligen skulle öka deras intresse och motivation. En högst rimlig tanke, tycks det som.

Om man inte nöjer sig med detta kan man gå ännu ett steg längre. Och fundera över hur religionskunskap och naturvetenskap skulle kunna mötas. För vad sägs om att låta elever jämföra religionens och vetenskapens skilda syften och metoder. Diskutera varför gudar inte låter sig bevisas med vetenskaplig metod, och varför religiösa argument inte biter på vetenskapen. Och resonera om att religion och vetenskap kan existera parallellt, men att de måste hållas isär. Kanske skulle elever med en religiös övertygelse då lättare kunna ta till sig evolutionsteorin, utan att hamna i konflikt med sin tro. Kanske skulle icke-troende också bättre kunna förstå de troende, och inte avfärda dem som mindre vetande. Slaget skulle inte längre behöva stå mellan tro och vetenskap. I stället skulle målet bli gemensamt: en ömsesidig förståelse, och kanske till och med en lite bättre värld. Möjligheten är lockande, liksom den didaktiska utmaningen.