Naturvetarspråk - Susanne Pelger

Blå blåsor håller tången stången

2012-02-07T03:09:00.000-08:00

Just nuläser jag en avhandling som lyckas pricka in min absoluta favoritkombination:lärande, språk och naturvetenskap. Det är Pia Nygård Larsson från Malmöhögskola som belyser hur viktigt språket är för att skolelever ska kunna förståbiologi på djupet. Hon visar hur svårt det kan vara för elever med svenska somandraspråk både att utveckla och att ge uttryck för sin ämnesförståelse.Elevernas förmåga att formulera sig avspeglas tydligt i deras betyg. För att fåett högt betyg bör man vara svenskfödd och helst också flicka. Avhandlingenheter Biologiämnets texter – Text, språk och lärande i en språkligt heterogengymnasieklass.

Någraslående exempel visar hur språket kan leda till felaktiga associationer.Rapphönan har till exempel inte fått sitt namn för att den rappar, utan för attden är rapp. Att rapp här betyder snabb är inte helt självklart, visar det sig.Likaså vållar namnet blåstång en del bekymmer. Någon elev tolkar namnet som”blå-stång”. Andra har problem med att koppla leden ”blås” och ”tång” tillnågot begripligt. Är det verbet blåsa eller något annat? Är det verktyget tångeller något annat? Substantivet blåsa är kanske inte något som alla är bekantamed. Inte heller tång i botanisk bemärkelse.

Exemplen visar tydligt hur missförstånd kanuppstå. Och om det blir fel från början kan det vara svårt att senare se desamband som är nödvändiga för en djupare förståelse. Pia Nygård Larssonpoängterar därför hur viktigt det är att arbeta med språket även i dennaturvetenskapliga undervisningen. Genom att skriva och samtala fördjupareleven sin ämnesförståelse. Förutsättningar skapas genom en medvetenundervisning. Behöver detpåpekas att läraren har en nyckelroll?

Den som skriver får se

2011-12-20T09:20:00.000-08:00

Att skrivaär att samtala med sig själv, sägs det. Och ibland får man oväntade svar. Isynnerhet när man skriver populärvetenskapligt. Till exempel kan man få reda påvad det egentligen är man sysslar med. Det låter kanske märkligt, men precis såkan det vara. Fråga den student som under tjugo veckor ägnade sig åt sittexamensarbete, utan att riktigt förstå vad det gick ut på. Men som fick enaha-upplevelse genom att skriva populärvetenskapligt om det. Ellerfråga dem som, från att ha haft ett snävt forskarperspektiv, med ens upptäckte att deras projekt är en del av något större. Inte bara inom ämnet, utan också –för många ganska otippat – ur ett samhällsperspektiv. Plötsligt uppenbarar sighistoriska, ekonomiska och etiska aspekter, mönster tonar fram, bitar faller påplats och bilden blir klar. Kort sagt, helheten blir synlig. När manskriver om sitt ämne för någon som inte är lika insatt.

Men, skulledet då inte vara en bra idé att … Jo, just precis! Om våra studenter får skrivalite mer populärvetenskapligt blir deinte bara bättre på själva skrivandet och förklarandet. På köpetökar de sin egen förståelse av ämnet. Det är slutsatsen jag har kunnat dra i enundersökning om biologistudenters populärvetenskapliga skrivande. Och för digsom vill, finns mer att läsa i en rykande färsk artikel i tidskriften HögreUtbildning:

Populärvetenskapligt skrivande vidgar perspektivet och ökar förståelsen

Tänk positivt – en klyscha med substans

2011-11-22T06:38:00.001-08:00

I dagens tidning fanns en notis om att bloggaren Isabella Löwengrip, även känd som Blondinbella, kommer att sluta sitt uppdrag i TV4:s Efter tio. Jag som varken följer programmet eller hennes blogg borde kanske inte bekymra mig över nyheten. Men det gör jag. För den säger någonting om hur kommunikationen mellan människor kan se ut, och hur vi väljer att uttrycka oss när vi sänder ett budskap till någon annan.

Anledningen till att Isabella Löwengrip slutar är nämligen att hon under direktsändning tvingas följa tittarnas kommentarer om henne själv. Många kommentarer är allt annat än smickrande. Det är ganska lätt att föreställa sig hur det känns att få veta att man är ful, tjock, äcklig eller ser ut som en gris, samtidigt som man försöker sköta sitt jobb. Svårare att förstå är syftet hos den som skriver en sådan kommentar. Och vad det är TV4 vill uppnå.

Nu är det ju inte så att fenomenet negativa kommentarer är isolerat till just det här programmet, eller den här tevekanalen. Dessvärre. Det förekommer också i andra medier, och till och med i verkliga livet. Och det är här jag skulle vilja göra en koppling till akademisk kritik.

På en pedagogisk konferens för några veckor sedan ställde retorikern Anders Sigrell frågan om vilket som är lättast att ge: positiv eller negativ respons. I det hundrahövdade auditoriet av akademiska lärare tyckte samtliga att den negativa var lättast. En nyttig tankeställare. För visst är det så att de flesta av oss har närmre till ris än till ros både på seminariet och när vi rättar? Och det ligger ju helt i linje med vad vi har lärt oss. Att man ska tänka kritiskt. Annars är man en dålig akademiker.

Men är kritiskt tänkande och negativ kritik verkligen samma sak? Inte enligt min mening. Det kritiska tänkandet handlar om att identifiera vad som verkar rimligt och vad som verkar orimligt. Den negativa kritiken handlar om att motivera varför det orimliga är orimligt. Till exempel på grund av en ologisk, osammanhängande, obegriplig eller oventenskaplig argumentation. Och vi har ganska lätt för att sätta fingret på vad det är som brister. Positiv respons, å andra sidan, handlar om att peka på exakt vad som gör en argumentation övertygande. Det är betydligt svårare, eftersom vi inte är lika tränade att se saken från det hållet.

Och det är nu vi har kommit fram till själva poängen. För det finns en poäng med att söka efter det positiva i stället för det negativa! Om vi lär oss att se det som andra lyckas bra med, bygger vi samtidigt upp ett eget förråd av goda exempel. Som vi sedan kan återanvända i något annat sammanhang. På så sätt kan våra egna positiva kommentarer komma oss själva till nytta i slutändan. En smart strategi, alltså, för den som själv vill bli en aning klokare. Och mottagaren, som får bekräftat vad den har gjort bra, blir samtidigt uppmuntrad och motiverad att göra ännu bättre ifrån sig. I ljuset av det kan man verkligen grubbla över vad negativ kritik skulle ha för funktion.

Hur kul är fysik?

2011-10-21T08:20:00.000-07:00

Många femteklassare är intresserade av naturvetenskap. Utanatt de själva riktigt vet om det. Bland det som de vill veta mer om finnssådant som rör människan, men också det mer spektakulära som naturfenomen ochliv i rymden. Det kan man läsa i Skolverkets rapport Fler som kan – Hur kan vi underlättaför ungdomar att läsa naturvetenskap och teknik? Sedan händer någonting.Intresset svalnar, alltför få väljer naturvetenskapligt gymnasieprogram. Ännufärre väljer naturvetenskapliga och tekniska utbildningar på högre nivå.

När man tar reda på varför det är såhär får man veta att detfinns flera orsaker. En av dem är att NO-salen är sunkig, med svarta bänkar,gardiner på sned och unken lukt. En annan är att den NO som undervisas, framförallt fysiken och kemin, har väldigt lite att göra med elevernas egen verklighet.Den berör helt enkelt inte.

En förklaring som rapporten lyfter fram är attNO-undervisningen är alltför bunden till läroboken, och att många lärare självakan för lite om ämnet. Vilket leder till att det som undervisas är en massa(uråldriga och tråkiga) fakta som ska läras utantill. Utan att sättas in i ettstörre sammanhang. De stora, intressanta frågorna lämnas därhän. För det ärsvårt att vårda elevernas intresse, uppmuntra deras nyfikenhet och öppna dörrentill en ny värld, om man själv bara har en ytlig ämnesförståelse. I ställethamnar fokus lätt på pendlar, fjädrar och elektronbindningar. Och hur kul ärdet när man är fjorton? Om man inte kan koppla det till något större. Är det dåkonstigt att man ger upp? Trots att man var intresserad från början.

Men det slumrande intresset kan väckas till liv igen. Vi servarje år horder av skolungdomar köa till universitetets kemi-, biologi-, fysik-och lasershower i Lund. Och de jublar. Det finns de som ber om autografer ochsom pratar om showen i åratal efter. För till och med fysik kan vara kul – trodet eller ej. Men det förutsätter ämneskunniga lärare som kan knyta ihopdetaljerna med helheten. Och det är just där skon klämmer. Skickliga NO-lärareär en bristvara. Samtidigt är de nyckeln till den naturvetenskapliga ochtekniska utvecklingen. Slutsatsen kan knappast bli mer entydig: vi måste gelärarna en gedigen utbildning – och belöna dem efter förtjänst. Annars kan vinog se i stjärnorna efter både naturvetare, tekniker och kul fysik.

Tankar vid dödslinjen

2011-10-14T14:22:00.000-07:00

Så harden kommit, Dagen D. D som i deadline. Tiden har runnit ut, och där står honoch väntar, vår förläggare. En enda sak återstår. Att trycka på Skicka. Komallt på pränt? Blev allting sagt? Är något glömt? Tankarna virvlar i ettvakuum. Före deadline är det kaos, efter är det tomt. Då återstår bara väntan. Dåfinns ingen återvändo. Och till våren är den här. Tryckt och klar. Färdig attläsas, och recenseras. Boken som vi levt med och sett växa fram i nästan ettår. Boken som jag själv ville läsa för tjugo år sedan, men som inte fanns närjag bäst behövde den. Vår bok. Retorik för naturvetare – av Susanne Pelger ochSara Santesson. När våren kommer är den här.

Svart på vitt med Wordfeud

2011-09-28T09:18:00.000-07:00

Den senastetiden har jag ägnat kvällarna åt min nya hobby, Wordfeud. För dig somhändelsevis inte har stött på fenomenet kan jag berätta att det är en app därman kan spela Alfapet i mobilen. Det går alldeles utmärkt att ha flera duelleri gång samtidigt. Och det har man. Gärna på flera olika språk. För tillfälletpå svenska, engelska, franska och danska.

Eniakttagelse som jag har gjort är att framgången, inte särskilt oväntat,varierar med det valda språket. Jag lyckas till exempel betydligt oftare sättaihop långa ord på svenska än på engelska. Och oftare på engelska än på franska.Andelen långa ord verkar alltså vara något av en värdemätare på språkkänslan.På svenska kan jag liksom SE direkt om de sju bokstäverna kommer att kunna bliett ord. Även om jag från början inte alltid ser vilket. På engelska är denupplevelsen betydligt mer sällsynt. Och den slutsats jag drar är att minengelska språkkänsla (för att inte tala om den franska) inte är i närheten avden svenska. Om jag nu hade inbillat mig det.

Trots attjag nästan dagligen läser, skriver, pratar eller lyssnar på engelska kommer minkänsla för det engelska språkets nyanser aldrig att bli densamma som detsvenska. Men jag kan trösta mig med att vara i gott sällskap. Professionellaöversättare översätter bara till sitt eget språk. Inte från. Det språk som inteär vårt modersmål kommer alltid att stanna vid en blek kopia. I Wordfeud får videt svart på vitt. Men språket inte bara speglar tanken, utan formar den också.Så kanske leken med bokstäver kan få oss att utvecklas. Om vi blir bättre påatt bygga enstaka ord, kanske vi också kan bli bättre på att bygga hela språk.Det skulle, om inte annat, vara en god ursäkt för att fortsätta spela.

Undervisa, och du blir en bättre forskare

2011-08-26T03:07:00.000-07:00

Nu finns det vetenskapligt stöd för det som många lärare så länge haft på känn: den som inte bara forskar, utan också undervisar, blir en bättre forskare. I tidskriften Science publicerades i förra veckan en artikel som visar just detta. Artikelförfattarna har jämfört två grupper av doktorander i naturvetenskap, där den ena både forskar och undervisar och den andra enbart ägnar sig åt forskning. Det som studien kommer fram till är att de undervisande doktoranderna har utvecklat en avsevärt bättre förmåga att formulera hypoteser och designa experiment, något som i sin tur är avgörande för en naturvetenskaplig forskares skicklighet.

För oss som arbetar med utbildning är resultatet ytterst intressant. Visserligen är nog de flesta i dag överens om att akademiska lärare både bör undervisa och forska. Men huvudargumentet för detta brukar vara att lärarnas forskning höjer kvaliteten på undervisningen. Nu finns det alltså anledning att hävda även det omvända. Med andra ord är det dags att skrota begreppet undervisningsplikt och i stället börja prata om förmånen att få undervisa.

Till samhällsnyttiga humanisters försvar

2011-07-11T05:57:00.000-07:00

Knappt har sommarlovet börjat förrän Svenskt Näringsliv lanserar sitt häpnadsväckande förslag: humanister och konstvetare bör bara få halva studiemedlet. Motiveringen lyder att dessa studier mer kan betraktas som hobbyverksamhet än något som bidrar till samhällsnyttan. Intressant utspel. Mycket intressant. Framför allt kan man undra hur en sådan här idé har lyckats passera igenom en hel organisation och mynna ut i ett officiellt uttalande. På fullt allvar.

Men vänta nu! Jag är väl inte humanist? Jag tillhör väl den andra sidan? Naturvetarna, de samhällsnyttiga. De som utforskar rymden, stoppar miljöförstöringen och löser cancerns gåta. Kanske det, om man väljer att se världen i svart och vitt. Fast i verkligheten är det hela en aning mer komplext. För vad skulle hända om det inte fanns några humanister, de som är så bra på att identifiera problem som vi andra inte ser? Hur skulle det se ut om ingen tog itu med de etiska frågorna eller såg det historiska perspektivet? Och hur skulle vi klara oss utan konstvetare? Om inte konsten fanns, vem skulle då utmana vår syn på verkligheten, ifrågasätta och få oss att tänka annorlunda? Jag frågar bara vem.

Det sägs ibland att det är större att tänka rätt än att tänka fritt. Men vem kan avgöra vad som är rätt? Och vem avgör vad som är samhällsnyttigt? Är det så att Svenskt Näringsliv ser användbarhet och bildning som två motpoler, som gott och ont, vitt och svart? Tanken är förstås fri, om än befängd. Om vi inte förstår att se hur användbarhet och bildning kompletterar varandra, och hur olika perspektiv tillsammans kan bidra till samhällsnyttan, ja då har vi missat något fundamentalt. Fast så illa kan jag aldrig tro att det är ställt. Snarare är det nog bara Svenskt Näringsliv som drabbats av tillfälligt solsting och som, så snart det gått över, säkert kommer på bättre tankar. För halverade studiemedel åt humanister skulle inte vara ett dugg nyttigt, varken för det svenska näringslivet eller för resten av vårt svenska samhälle.

Positiv respons åt hundar och studenter

2011-06-15T09:21:00.000-07:00

Vad är det för likhet mellan en hund och en student? Frågan kan kanske tyckas provocerande, särskilt för dem som till äventyrs inte är hundvänner. Men för mig som gillar båda kategorierna, och som gärna letar efter samband, är det den mest naturliga fråga i världen. Behöver jag ge någon ledtråd? Svaret har förstås med lärande att göra.

Vare sig det handlar om studenters eller hundars utbildning finns det en faktor som är avgörande för utvecklingen: respons. Den som håller på att lära sig något behöver få återkoppling på det den gör. För hunden kan responsen vara en vältajmad köttbulle. För studenten handlar det mer om rätt ord i rätt tid, men grundprincipen är densamma. Låt oss utgå ifrån exemplet med hunden.

Det finns i princip två skolor för hur hundträning går till, den ”mjuka” och den ”hårda”. Den mjuka skolan bygger på positiv respons, att man förstärker ett önskat beteende genom att belöna det. Om hunden sätter sig vid rätt tillfälle belönas den alltså genast med en godsak. Om den gör fel nonchalerar man beteendet och gör ett nytt försök. Den hårda bygger på negativ respons, och i stället för att belöna ett önskat beteende korrigerar men ett felaktigt. Hunden får alltså bara veta när den gör fel. Hundexperterna menar att det är svårt att kombinera den mjuka och den hårda metoden – man måste välja och sedan vara konsekvent.

Som ägare av en airedaleterrier (den fria viljan personifierad) kan det ligga nära till hands att välja den hårda metoden. Och nog gjorde jag vissa halvhjärtade försök på vår första lydnadskurs när Rufus var i den värsta slyngelåldern. Men, ack vad jag bedrog mig! Det fungerade inte alls, trots den nitiska tränarens stränga instruktioner (och trots att hon var konsekvent, responsen till hundägarna var också negativ). I stället blev resultatet en ledsen och oförstående terrier. Och pedagogen i mig, som hela tiden handlat under tyst protest, utbrast till sist ”Vad var det jag sa!”.

Medan min erfarenhet som hundförare är ganska begränsad, har jag varit med en lite längre tid som lärare, och också hunnit fundera en del över vad som utmärker god undervisning. Jag är därför beredd att hålla med om det som står i böckerna, att studenter är beroende av respons för sitt lärande, och att responsen i huvudsak ska vara positiv. Dessutom ska den vara konkret. Det räcker inte att tala om att uppsatsen var bra. Studenten måste också få veta vad det var som var bra och varför. Den negativa kritiken, däremot, är inte särskilt viktig. Får studenten bara träna tillräckligt många gånger så fylls förrådet på med goda exempel, som kan varieras och återanvändas. Bristerna slipas bort av sig själva efter hand.

Vi måste också komma ihåg att lärandet är en process och att den kräver sin tid. Det finns inga quick fix-metoder – lika lite i universitetsundervisningen som i lydnadsträningen. Och varför inte ägna den tiden åt att se positivt på tillvaron, när det nu också är det som har visat sig mest gynnsamt för lärandet?

Forskar bäst som skrattar mest

2011-05-27T03:27:00.000-07:00

I Lunds universitets strategiska plan hittar man, kanske lite oväntat, nyckelordet humor. Vid den första anblicken kan det tyckas som ett skämt. Men vid närmare eftertanke verkar det vara helt på sin plats. Jag återkommer strax till varför. Men först ska jag ge ett litet exempel från min egen doktorandtid (det kan nog betraktas som preskriberat vid det här laget).

En kulen höstkväll när jag väntade in några försök i labbet fick jag ett infall att möblera om bland bokstäverna på institutionens namnskyltar. Det var den gamla sortens skyltar, av svart sammet och med vita plastbokstäver intryckta i en skåra. Jag som alltid varit svag för Alfapet såg oanade möjligheter att fördriva tiden. Professorn, min handledare, fick heta Gnetboss. Korridorgrannen blev K. Myrfan. Andra döptes om till Vädring och Ankbladder.

Nästa morgon hördes spridda fniss från husets alla hörn och det dröjde inte länge förrän den skyldiga hade identifierats. Stämningen var uppsluppen och alla uppskattade tilltaget. Med ett undantag: Mannen Utan Humor. För hur kunde man bara komma på något så idiotiskt som att förvanska de högt ärade forskarkollegernas namn? Inte alls svårt, skulle jag säga. Fast min magkänsla hade fått mig att lämna ett visst namn i fred (jag ska erkänna att det tog emot – jag hade egentligen en riktig höjdare på lut). Ett bra val, visade det sig alltså i efterhand. För det här var inte bara Mannen Utan Humor, utan också Mannen Som Tar Sig Själv På Alldeles För Stort Allvar. Och det där hänger liksom ihop. För om man inte kan se på sig själv med distans har man nog också svårt att dra på munnen, både åt sig själv och eventuella namn som någon klåfingrig doktorand har micklat med. Kanske är det till och med så att man bara kan se saker och ting från en given synvinkel – den enda rätta.

Inte för att jag vill blåsa upp just den här händelsens betydelse till orimliga proportioner. Den är, som sagt, bara ett exempel i mängden. Men jag tror att humorn kan ge oss lite distans och att den faktiskt också hjälper oss att upptäcka nya perspektiv. Om vi har ett öppet sinne. För de bästa idéerna kommer inte när vi försöker tvinga fram dem. De dyker upp när vi lämnar den upptrampade stigen och välkomnar nya intryck. Och vem vet vilket håll de kommer ifrån. Kanske skulle man rentav kunna påstå att humorn är en väg till kreativitet. Som i sin tur är en förutsättning för framgångsrik forskning. Och det skulle ju betyda att ett gott skratt kan vara ett sätt att förlänga, inte bara livet, utan också den akademiska meritlistan. Det om något vill nog ett universitet värna om.

Veckans poptips: Helhet, detaljer eller mittemellan

2011-05-17T08:06:00.000-07:00

För att en populärvetenskaplig artikel ska bli intressant för en lekman gäller det att man inte fastnar i detaljer. Exakta mätdata och metodredogörelser tråkar ut mer än de underhåller. I stället är det de mer övergripande slutsatserna som gör artikeln spännande. Det betyder att det kan vara nödvändigt att generalisera och att tänka i olika nivåer. Och att lyfta resonemanget från det specifika till det mer generella.

Om en studie t.ex. handlar om ”hur Skyros murödla överlever vid temperaturen X respektive Y” (Skyros är en grekisk ö) skulle frågan kunna vidgas till ”hur ödlor i största allmänhet överlever vid olika temperaturer” eller ”hur växelvarma djur påverkas av den globala uppvärmningen”. Här motsvarar de tre frågeställningarna olika s.k. epistemiska nivåer. Och håll i er, för nu klättrar vi upp till nästa nivå!

Generaliseringar har nämligen inte bara betydelse i populärvetenskapliga artiklar. Utan även i de vetenskapliga. Det är till och med så att ett av de viktigaste kriterierna för om en vetenskaplig artikel upplevs som välskriven är att argumenten växlar mellan olika grader av detaljer och helhet. Förmågan att generalisera är alltså generellt gångbar. Och för den som vill utveckla sin förmåga ger det populärvetenskapliga skrivandet utmärkt tillfälle till träning.

Ett lustfyllt lärande – eller inte

2011-05-10T08:04:00.000-07:00

Har du också råkat ut för det någon gång? Att det som verkade rätt intressant från början blev urtrist när du väl satt där i klassrummet. När du fick svar på frågor du inte ställt, och dina egna frågor förblev obesvarade. När någon annan bestämde vad du ville veta. Och när det kändes som om ingenting hängde ihop. Välkommen i gänget, jag har också varit där, både på universitetet och tidigare. Men hur kunde det egentligen hända?

I en utbildning finns det för det mesta en lärare som leder lärandet. Det är oftast läraren som kan ämnet bäst, och som – när allt fungerar som det ska – också förstår sig på hur studenter lär sig ämnet på bästa sätt. Det är det som är didaktisk kompetens, att veta vilka strategier som leder till framgångsrikt lärande. Det är också det som är nyckeln till studenternas motivation. Utan den kan undervisningen gå i baklås. Som när studenten förvandlas från nyfiken aktör till passiv mottagare. När läraren är alltför uppfylld av sitt eget kunnande för att se om studenterna faktiskt lär sig någonting. Eller som när alltför stort fokus hamnar på detaljer och faktakunskap. Det blir så att säga svårt att se skogen för bara träd, svårt att se hur de olika delarna passar in i ett större sammanhang. Och ändå är det just sammanhang vi vill upptäcka när vi lär. För det är först när vi kan skymta helheten som det börjar bli intressant. Det är då vi närmar oss den efterlängtade aha-upplevelsen. Och det är då didaktiken fungerar som bäst.

Kognitionsforskaren Peter Gärdenfors skriver i sin bok Lusten att förstå att lärande handlar om att se mönster. Det är när vi lyckas sätta samman de olika pusselbitarna till något större som vi verkligen förstår. Det är också här vi kan behöva hjälp på traven. Av någon som förstår varför vi fastnar och hur vi ska komma vidare. Av en lärare som kan hjälpa oss upptäcka mönster, hjälpa oss se hur de enskilda bitarna bildar en helhet. Det är ofta just den kopplingen som är det svåra, och samtidigt den som gör lärandet lustfyllt. För det vet ju varenda unge att ett lagt pussel inte är något kul att få. Lika lite som en kartong med bitar som man inte lyckas sätta ihop.

Fri kurslitteratur – ett problem för författaren?

2011-04-08T08:11:00.000-07:00

För några dagar sedan uppmärksammade Sydsvenskan att inskannad kurslitteratur sprids via en sajt med just namnet Fri kurslitteratur. Sedan var debatten i full gång. De flesta studenter som yttrar sig tycker, inte särskilt förvånande, att det är bra att kunna minska sina utgifter på det här sättet. Många tillhör säkert fildelargenerationen och är vana vid att det är så det går till – må det vara lagligt eller olagligt. Men vad anser egentligen de som har upphovsrätt till verken?

Jag som själv har skrivit två böcker, och för tillfället skriver på en tredje, kan räkna mig till kategorin författare. Så hur upprörd, kränkt och drabbad känner jag mig? Tja, jag har ju själv varit student och minns att kurslitteratur kan vara dyr. Och att det finns andra saker man också vill spendera sina slantar på. Jag har alltså en viss förståelse. Men royaltyn då? Känner jag mig inte snuvad på den? Låt mig avslöja en sak: man blir inte rik på att skriva läroböcker. I alla fall inte på svenska. Det är alldeles sant. Till och med så sant att det inte riktigt är värt besväret med det pappersarbete som krävs för att få ut pengarna som lön. Därför står min royalty kvar någonstans på ett konto. Tror jag.

Så vad är då läroboksförfattarens drivkraft? Ett ädelt och idealistiskt svar skulle vara att man skriver för studenternas skull. För att man vill sprida kunskap och bidra till att göra världen bättre och klokare. Men det är bara en del av sanningen. Det finns andra, mer egoistiska skäl. Ett är att skrivandet som sådant faktiskt berikar författaren själv. Genom skrivandet kommer man åt tankar som man annars inte skulle ha tänkt, och upptäcker samband som tidigare har varit dolda. Det är svårt att mäta värdet av en sådan upplevelse i royalty. Ett annat skäl är att en publikation är en akademisk merit. Fast valet att skriva just läroböcker är inte särskilt strategiskt, de har betydligt sämre utväxling än vetenskapliga artiklar i det akademiska cv:t.

I debatten om fri kurslitteratur föreslås att författarna ska avlönas av staten och att böckerna ska vara gratis. Sympatisk tanke men knappast genomförbar. Jag vet inte hur snabbt andra skriver böcker, men jag gissar att några månader för en genomsnittlig bok är ett absolut minimum för de flesta. För en genomsnittlig universitetslärare skulle det motsvara åtminstone ett par hundra tusen i lönekostnad. Sannolikt är det inte många kursböcker vars upplaga kan motivera en sådan budget. Och, som sagt, troligen är det för de flesta författare inte heller den ekonomiska frågan som är den viktigaste.

Nej, anpassningen till fildelande studenter måste nog ske på annat sätt. För, laglig eller ej, företeelsen är här för att stanna. Naivt vore det att tro något annat. I takt med att de redan små ekonomiska incitamenten minskar, behöver läroboksförfattandet uppvärderas som merit. Forskning har länge vägt tyngre än undervisning i akademiska sammanhang, och det avspeglas även bland publikationer. Trots att det i de flesta fall ligger mångdubbelt mer arbete bakom en lärobok än en forskningsartikel är skillnaden i meritvärde oftast betydligt mindre. Detta, skulle jag vilja påstå, är en större nöt för akademin att knäcka än vad den kopierade kurslitteraturen är.

Veckans poptips: Våga spekulera

2011-03-29T08:59:00.000-07:00

Det krävs ett visst mod för att berätta om sin forskning på ett populärvetenskapligt sätt. Allra mest mod krävs det för att spekulera. Ändå är det ofta just det som läsaren eller lyssnaren vill att vi ska göra. För det är först då som forskningen blir riktigt intressant, när vi resonerar om de egna resultatens eventuella konsekvenser. Utan vare sig hängslen, livrem eller referenser.

Det krävs också mod för att ta ställning. När jag fortfarande undervisade i genetik införde jag ett kursmoment som jag kallade för Genteknik och gen-etik. Kursen var en påbyggnadskurs och studenterna var alltså inte direkt några nybörjare. Det var rimligt att förvänta sig att de, utifrån sina kunskaper, var beredda att diskutera etiska frågor som rörde deras eget ämne, och gärna också komma fram till en egen ståndpunkt. Ändå var det förbluffande många som tvekade. Med motiveringen: ”Men jag är ju naturvetare, jag ska väl vara objektiv och inte ha någon åsikt?” Nähä? Så vem ska då tolka, resonera, diskutera, reflektera, problematisera och rekommendera? Ska vi överlåta det till andra? Bara för att vi själva fegar ur?

Såklart att naturvetenskapliga undersökningar ska bygga på vetenskaplig metod. Men naturvetare har också ett ansvar för att det som forskningen leder fram till kommer samhället till gagn, att andra kan förstå vilka möjligheter och begränsningar den innebär. Antingen det handlar om genteknik eller något annat måste de som har de djupaste kunskaperna vara med och spekulera om framtida konsekvenser.

Så om jag själv skulle våga mig på lite spekulerande tror jag att fler naturvetarspekulationer kommer att göra forskningen mer spännande och forskarna lite mänskligare. Det i sin tur kan bidra till att intresset för naturvetenskap ökar och med det även studenttillströmningen. Det är inte otänkbart att mångfalden bland studenter då också kommer att öka och att det därmed blir en större bredd på naturvetare i samhället. Kanske det rentav leder till fler politiker med naturvetenskaplig bakgrund. Och det skulle då sannerligen inte skada. Tvärtom. Så visst kan det vara värt att våga.

Läraren som ledare

2011-03-22T03:32:00.000-07:00

Så är den till ända, andra säsongen av SVT:s Klass 9A. Som så många andra har jag med intresse följt den under några veckor. Förfasat mig när lektioner gått över styr, och känt förtröstan när elever och lärare så sakteliga börjat komma på rätt köl. Man kan fråga sig vad det var som gick fel från början.

Det är naturligtvis många faktorer som bidrar, men jag tror det finns en som är avgörande: bristen på ledarskap. Ledarskap hos rektorn, hos lärarna och hos eleverna själva. Problemet är att ledarskap inte har varit på modet inom skolan på ett bra tag. I stället är honnörsorden självständighet, kritiskt tänkande och eget ansvar. Som om det skulle finnas en motsättning. Men inget kan förstås vara tokigare. Att leda handlar inte om att tvinga, hämma eller bestraffa. Det handlar om att vara någon som eleverna vill följa, om att vara en förebild. För att bli självständig behöver eleven först lära sig att leda sig själv. Och, modernt eller ej, utan en lärare som sätter ramarna är det svårt.

I ljuset av detta är det intressant att just kombinationen lärarskap och ledarskap i år uppmärksammas med Lunds universitets pedagogiska pris. Pristagaren Elin Bommenel har länge och enträget arbetat med att lyfta fram lärarens roll som ledare. I sin egen undervisning lever hon som hon själv lär. Hon har också lett arbetet med antologin Osynligt och självklart?, som visar exempel på hur ledarskap kan utövas inom den högre utbildningen.

Kan uppmärksamheten på ledarskap i utbildningen vara ett tecken på att något håller på att hända? Att något osynligt håller på att bli synligt? Att något självklart kanske inte är så självklart egentligen? För om det inte längre är självklart blir det något att diskutera, utforska och försöka förstå. Något att lyfta fram i skola och i lärarutbildning. Om vi lyckas sätta ord på hur lärare kan utvecklas till goda ledare kommer mycket att vara vunnet. Inte bara för klass 9A, utan för hundratusentals svenska skolelever och studenter.

Spännande matte med deckargåtor

2011-03-16T09:39:00.000-07:00

En ständig utmaning för alla lärare är att skapa motivation bland eleverna. Ibland kräver det att man tänker i annorlunda banor. I den rykande färska Spanarboken, som vänder sig till elever i skolår 4, provar matematikern Lena Zetterqvist ett nytt grepp. Med hjälp av deckarberättelser presenterar hon en rad mysterier som eleverna ska lösa, däribland Stölden på museet, Samlarkorten och Tennismatcher.

Idén att kombinera skönlitteratur och matematik är tilltalande. Samtidigt som berättelserna engagerar och väcker nyfikenhet presenteras de matematiska begreppen i ett konkret sammanhang. Läroboken uppmuntrar också till samarbete och diskussion kring olika lösningar. På så sätt lär sig eleverna matematik, inte bara genom att räkna, utan också genom att läsa, samtala och lyssna. Pedagogiskt genomtänkt och, så vitt jag kan bedöma, skoj för eleverna. Precis så som det ska vara!

Spanarboken är utgiven av Liber och mer info finns på förlagets webb.

Veckans poptips: Testa textens läsbarhet

2011-02-04T03:25:00.000-08:00

Ibland kan det vara svårt att bedöma hur lättläst en text är som man själv har skrivit. Då kan det behövas lite hjälp. Ett sätt är att beräkna textens så kallade läsbarhetsindex, LIX, där

LIX = genomsnittlig meningslängd + andel långa ord

Med ”långa ord” menas här ord som har fler än sex bokstäver. En text som har många långa ord och långa meningar får följaktligen ett högt LIX-värde (över 50). Risken är stor att en sådan text upplevs som tung och svårläst. Korta ord och meningar ger däremot ett lågt värde (under 30), vilket alltså kan tolkas som att texten är lättläst.

På http://www.lix.se/ kan man enkelt få fram ett LIX-värde på sin text. Även om inte LIX-värdet ger hela förklaringen, kan det ge en vink om hur våra texter uppfattas av andra.

Läs gärna mer om vad som bidrar till texters läsbarhet och hur olika LIX-värden kan tolkas på sid. 32–35 i Naturvetare skriver populärvetenskap.

Och nu: över till vädret

2011-01-22T08:38:00.000-08:00

Är det någon mer än jag som har sett Vädret på teve och efteråt inte haft en aning om hur vädret ska bli? Visst låter det märkligt, men det kan finnas en förklaring.

Om flera budskap når oss samtidigt har vi svårt att ta till oss mer än ett. Fenomenet brukar kallas enkanalshypotesen. När vädret presenteras finns det tre olika saker som tävlar om vår uppmärksamhet: kartan med vädersymboler, väderpresentatörens röst och väderpresentatören som person. Så vilken av de tre ska man välja?

De flesta människor väljer, utan att tänka på det, att se framför att höra. Då återstår två val: kartan och personen. Rösten finns i bakgrunden. Den berättar visserligen om kartan, men det är bara en bråkdel av tiden som det handlar om något som jag vill veta, nämligen Skåne (eller var jag nu befinner mig för tillfället). Resten av tiden pratar den om något helt annat. Däremot stämmer rösten hela tiden med presentatörens gester, kroppsspråk och mimik. Man skulle kunna säga att rösten lurar mig att se på personen i stället för kartan.

Dessutom brukar väderpresentatörer ha fina kläder, vackra smycken och annat som lätt drar fokus från snöflingor och minusgrader. Plus att vi nog är så funtade att vi är mer intresserade av levande människor än av morgondagens väder. Och här skulle det vara på sin plats med en sammanfattande slutsats. Antingen får det bli att Vädret borde presenteras på ett annorlunda sätt, t.ex. med enbart karta och berättarröst. Eller också att Vädrets syfte egentligen inte har så mycket med väder att göra.

Veckans poptips: Sambandsord – språkets superlim

2011-01-18T03:27:00.001-08:00

Vad är det egentligen som gör att ord blir till en text? En del av svaret är hur de meningar som orden bildar knyts till varandra. Att ordningsföljden bör vara logisk är ganska självklart. Men det handlar också om att logiken ska bli synlig. Är det t.ex. en motsättning eller en slutsats som ska förmedlas? Utan ledning från författaren kan det ibland vara svårt att genomskåda. Med hjälp av sambandsord kan vi göra det lite lättare för läsaren att förstå.

Till exempel signalerar ord som därför och eftersom en orsak, för det första, därefter och slutligen en följd, men, dock och däremot en motsättning, samt således och följaktligen en slutsats. Sambandsorden talar alltså om hur meningarna hör ihop, vilket samtidigt gör kopplingen mellan dem starkare. På så sätt blir orden inte bara en samling meningar, utan också en sammanhållen text.

Englund vs. Ranelid – vilken strategi segrar?

2011-01-11T02:07:00.000-08:00

De senaste dagarna har vi kunnat följa författarna Peter Englunds och Björn Ranelids munhuggande i media. Ranelid lär i TV4:s danstävlingsprogram Let’s Dance ha uppmanat Svenska Akademiens ledamöter att komma ut ur sina kammare och också ta sig en svängom. Englund svarade då på sin blogg att det för hans del inte kommer att ske, men att han välkomnar allt som håller Ranelid borta från skrivandet.

Dispyten, som är lika roande som tröttsam, blev snabbt förstasidesstoff i kvällstidningarna. Frågan är nu vem av kombattanterna som kommer att avgå med segern. Oavsett vad man tycker om deras respektive författarskap kan man fundera över vem av dem som är mest taktisk i sin retorik.

Att Ranelid söker uppmärksamhet vet vi sedan tidigare och det bekräftas också av hans senaste utspel. Hans strategi går ut på att provocera. Det är vi vana vid. Det som förvånar är däremot att Englund hugger på det utslängda betet. Och att han gör det genom att angripa Ranelids författarskap. Man kan fråga sig vad det är han vill uppnå.

Det står förstås var och en fritt att tycka vad den vill om andras böcker. Men att den ständige sekreteraren sågar en Akademi-pristagare vid fotknölarna är överraskande elakt. Just därför tycks attacken slå tillbaka på honom själv. Nu får Ranelid den plats i media som han så hett eftertraktar. Han blir ett offer som vinner folkets medlidande och sympati, medan Englund får stå där med skammen. Anfall är inte alltid bästa försvar. Och som historien har lärt oss: det är inte alltid den mest välförtjänte som går segrande ur striden.

Veckans poptips: Konsten att sätta punkt

2011-01-10T06:46:00.000-08:00

Att en bra början är betydelsefull har vi redan konstaterat. Men att artikeln också behöver ett gott slut kan ibland vara värt att påminna sig om. En avslutning som bara rinner ut i sanden gör snart att hela artikeln har fallit i glömska. Därför krävs det något mer, något som knyter ihop säcken och sätter en tydlig punkt.

Vanliga sätt att avsluta en populärvetenskaplig artikel är att lyfta fram frågor som ännu återstår att besvara, eller att spekulera om hur nyvunna resultat kan komma till användning. Det som är intressant är då läsarens perspektiv. Alltså inte vad vi som forskare vill veta mer om, utan vad den enskilda människan eller samhället kan ha för nytta eller glädje av den nya kunskapen i framtiden.

För att avslutningen verkligen ska kännas som en del av artikeln och för att texten i övrigt ska hänga ihop behöver de olika delarna haka i varandra. Om texten är riktigt elegant krokar den framåt i början och återknyter i slutet. Exempelvis kan en fråga som ställs i inledningen besvaras i sista stycket. Början och slutet blir då varandras spegelbilder. Ett sådant slut ger en logisk inramning och hjälper artikeln att lättare bli ihågkommen.

Gott Nytt sms

2010-12-28T02:13:00.000-08:00

Det sägs att det som utmärker en bra skådespelare är närvaro; vi kan känna att hon befinner sig just här, just nu. Men hur närvarande är vi själva egentligen i verkliga livet?

På jobbet kan en telefonsignal eller ett pling i datorn plötsligt få oss att försvinna: ”Vänta lite, jag ska bara …”. Den som har gjort sig besväret att besöka oss personligen får stå tillbaka, medan den som ringer eller mejlar får företräde.

I parken går barnvagnspappan med inåtvänd blick och pratar i sin mobil. I tankarna är han någon annanstans. Och mamman på bänken vid sandlådan är djupt försjunken i sitt knappande. Kanske chattar hon med någon. Kanske berättar hon på facebook att hon just nu har en härlig lekstund med världens goaste unge.

Nyårsafton närmar sig. Det brukar vara ett tillfälle att umgås med familj och vänner. Men vilka är det egentligen vi firar tolvslaget med? Är det med dem vi har i mobilens adresslista, eller firar vi med dem runtomkring oss – i häret och nuet?

Veckans poptips: Zooma ut och se hela bilden

2010-12-22T08:50:00.001-08:00

Som forskare är det lätt att bli hemmablind. Såklart att man själv sysslar med världens mest intressanta projekt! Konstigt då att inte alla andra inser det. Något som är lätt att glömma bort när vi ska berätta om vår forskning för utomstående.

Innan vi gör en djupdykning i, vad vi själva tycker är, spännande detaljer är det en god idé att vidga perspektivet en aning. Då syns det tydligare både hur detaljerna hänger ihop med varandra och vad de kan ha för betydelse i ett större sammanhang.

Ta exemplet med slåtterängen, där antalet olika växtarter har undersökts med ett antal års mellanrum. Huvudfrågan är vilka förändringar som har skett. Experten fokuserar på hur undersökningen har gått till, t.ex. hur stora och hur många provrutor som har undersökts, och intresserar sig för hur stort antalet arter per kvadratmeter är och vilka skillnader som kan observeras mellan olika rutor och tidpunkter. Men vad är det som gör resultatet intressant?

För att förstå det behöver en lekman hjälp med att zooma ut. Frågor som en oinvigd troligen ställer sig är: Vad är en slåtteräng? Varför vill vi ha många arter? Och vad kan hända om vi inte har det? Vad är det som gör att antalet arter kan förändras med tiden? Vad kan förändringarna betyda för mig som individ och för samhället? För experten själv är svaren så självklara att frågorna inte behöver ställas. Eller kanske ändå. Kanske kan det finnas nya infallsvinklar som vi upptäcker när vi ser vårt ämne med lekmannens ögon.

Veckans poptips: Se upp för falska vänner

2010-12-07T07:48:00.000-08:00

Något som många gånger konfunderar läsare mer än vad facktermer gör är vardagliga ord som i ett nytt sammanhang får en annan betydelse. Läsaren får en känsla av att känna igen ordet, men kan ändå inte riktigt tolka vad det betyder. En falsk vän har smugit sig in.

Som ämnesspecialist blir man lätt hemmablind och det är inte alltid vi reflekterar över vad vi kunde och hur vi tänkte innan vi blev specialister. En nyttig övning kan därför vara att fundera över vad som är det första en icke-specialist som läser de ord vi använder skulle associera till.

vätskans komposition – sammansättning eller musikstycke?
utbilda immunceller – producera eller sätta i skola?
stamcellers fortbildning – utveckling eller vidareutbildning?
cellens uttryck av proteinet – tillverkning eller formulering?
cellen presenterar ett protein – visar eller introducerar?

Veckans poptips: Ransonera fula förkortningar

2010-11-30T02:46:00.000-08:00

En del forskningsämnen är det nästintill omöjligt att skriva om utan att använda facktermer. Ofta är det inte något problem om termerna förklaras och används med urskillning. Något som däremot stör är om termerna får ta överhanden, särskilt om de även påverkar texten rent visuellt. Vissa termer gör helt enkelt texten ful, och det förhöjer förstås inte läsupplevelsen.

Termer som lätt kommer att dominera en text kan vara långa, otympliga benämningar, men det kan också vara förkortningar. Exempel på sådana förkortningar är benämningar på olika slags molekyler. Så hur gör man då om ens forskning kretsar kring just molekyler med besvärliga namn?

I en artikel som handlar om exempelvis dioxinet TCDD, proteinet ARNT och receptorn AHR, kan det vara klokt att ransonera benämningarna i texten. Ibland går det bra att beskriva en molekyl utan att ange dess namn. Vill man så kan man nämna namnet en gång, men därefter benämna molekylen mer allmänt, t.ex. dioxinet, proteinet eller receptorn.

Här nedanför finns ett utdrag ur en artikel där skribenten har bearbetat sin text, bl.a. genom att minska mängden förkortningar, för att göra den mer läsvänlig:

Före
Dioxin är en grupp giftiga kemikalier som vi människor får i oss genom bland annat mat och rök. Det mest välstuderade dioxinet kallas TCDD och det har visat sig att TCDD kan orsaka bland annat cancer. Det har visat sig att testiklarna är ett av det mest känsliga organen för TCDD. TCDD utövar sina effekter genom att binda till en receptor som kallas AHR. Denna receptor bildar ett komplex med ett protein som kallas för ARNT. Det har visat sig att AHR även associerar med AR och därför kan även AR påverkas negativt av TCDD. Som ett resultat av detta tros därför TCDD påverka reproduktionsförmågan hos män negativt.

Efter
Dioxin är en grupp giftiga kemikalier som vi människor får i oss genom bland annat mat och rök. Det mest välstuderade dioxinet kallas TCDD och detta dioxin kan orsaka bland annat cancer. Det har visat sig att testiklarna är ett av de mest känsliga organen för detta dioxin, som utövar sina effekter genom att binda till en receptor som kallas dioxinreceptor. Denna receptor bildar ett komplex med ett protein som kallas för ARNT. Dioxinreceptorn kan även interagera med androgenreceptorn och därför kan även androgenreceptorn påverkas negativt av dioxinet. Som ett resultat av detta tros därför detta dioxin påverka reproduktionsförmågan hos män negativt.

Olika ämnen, olika språk

2010-10-26T12:19:00.000-07:00

För någon vecka sedan var jag på den högskolepedagogiska konferensen NU2010 i Stockholm. En av höjdpunkterna för mig var en presentation av språkvetaren Mona Blåsjö, Stockholms universitet. Hon lyfte fram hur språket i studenters uppsatser speglar ämnets vetenskapsteoretiska karaktär. De två ämnena nationalekonomi och historia fick tjäna som exempel och visade på ett slående sätt hur både disposition och ordval, och i vissa fall även ordens innebörd skiljer sig åt i texterna.

Det är intressant att se att ett ämne som nationalekonomi, som vetenskapsteoretiskt ligger ganska nära matematik och naturvetenskap, har ett språk som är inriktat på ”ett problem och en lösning”, d.v.s. en logisk följd. Exempel på formuleringar som är vanliga i sådana texter är ”följaktligen får vi”, ”vi kan se att” och ”därmed”. Historieämnet å sin sida är i stället inriktat på att belysa olika perspektiv, vilket gör uttryck som ”dock” och ”däremot” vanliga.

Ordet diskutera kan ha olika betydelse beroende på vilken ämnestradition man kommer ifrån. Mona Blåsjö pekade på att det kan vara svårt för studenter att veta vad det innebär att ”diskutera” något i en text. För läraren är det självklart, men inte alltid uttalat.

Ett liknande exempel, som jag kommer att tänka på, är ”analysera”, som kan syfta på helt olika företeelser inom samhällsvetenskap och naturvetenskap. Medan samhällsvetarens analys är en tankeprocess kan den för naturvetaren rätt och slätt betyda att man stoppar in ett prov i en apparat och får ut mätdata. Inte konstigt att vi ibland missförstår varandra!

Veckans poptips: En bra början

2010-10-21T07:23:00.000-07:00

Något som har avgörande betydelse för om en artikel över huvud taget blir läst är rubriken. En bra populärvetenskaplig rubrik ska helst uppfylla flera krav: den ska väcka intresse, skapa välvilja och läraktighet hos läsaren, gärna vara klatschig och, förstås, stämma överens med själva artikelns innehåll.

Det är inte så lätt att uppfylla alla dessa krav, särskilt inte för den som är van vid långa, vetenskapliga, etiketterande rubriker. Men det finns en del som lyckas riktigt bra. Här är några av mina personliga favoriter:

Membranproteiner – cellernas Sankte Per
Gener som överlever arten
Maktskifte på Kungsmarken
Sjögräs och bakterier – ett otippat team
Växternas underjordiska byteshandel

Det finns inget givet recept på hur man bygger en bra rubrik. Däremot kan vi se att de här exemplen har några saker gemensamt. De är relativt korta. Dessutom innehåller de retoriska figurer som metaforer och personifiering, d.v.s. författaren jämför med något som är mer välkänt för läsaren, och ger mänskliga egenskaper åt molekyler och organismer. De är också fria från obegripliga facktermer, krångliga artnamn och detaljer som bara intresserar en specialist. Det sistnämnda tycks annars vara det som vi har svårast att frigöra oss ifrån.

Betraktelse över stavfel, anglicismer och andra mutationer

2010-10-11T03:19:00.000-07:00

Visst är det fascinerande att se hur språk kan utvecklas över tid? Ord byter stavning och grammatiken förändras. Det som ansågs fel i går är rätt i dag. Och tvärtom. Vissa förändringar välkomnas medan andra provocerar och skapar debatt. Ska det heta juice eller jos? Mejl eller e-brev? Eller något annat? Vad är det egentligen som ligger bakom förändringarna, och varför lever vissa av dem vidare medan andra dör ut?

Processen påminner mig om de levande organismernas evolution. Det är förstås vitt skilda mekanismer som ligger bakom de två fenomenen, ändå kan jag inte låta bli att jämföra dem. Organismernas evolution utgår ifrån de mutationer som sker i DNA-molekylen, alltså biokemiska förändringar i det genetiska materialet. De språkliga förändringarna är mer abstrakta och tar sig uttryck som en tanke, ett läte eller en symbol.

När ord byter stavning rör det sig ofta om små förändringar. Hvit blir vit, ändtligen blir äntligen och hafre blir havre. Översatt till mutationer i DNA:t skulle det motsvara att en kvävebas försvinner eller ersätts med en annan. Andra, lite större förändringar i språket kan bero på att vi lånar ord och fraser från andra språk och också att vi påverkas av hur de andra språken (numera oftast engelska) konstruerar meningar. Uttryck som ”tåget lämnar kl. 07.05”, ”starta upp” och ”effekten av tobaksrök” skulle närmast motsvaras av mutationstyperna deletion, duplikation och translokation, d.v.s. att en bit av DNA:t försvinner eller tillkommer, eller att två bitar byter plats. Fraserna ”det är upp till honom” och ”laga din egen barnmat” får nog sortera under hoppande gener, DNA-bitar som flyttar runt lite hur som helst. Här placerar jag också inlånade ord, som med tiden dessutom ofta får sin stavning anpassad till svenskan, t.ex. portfölj, tejp och webb.

Så långt finns det många likheter, men det finns också skillnader. Mutationer sker slumpmässigt. De språkliga förändringarna finns det en tanke bakom. En mänsklig vilja att förenkla och försköna och göra språket funktionellt. Så vad är det som avgör om en språklig förändring lever kvar eller inte? Vad beror det på att vi i dag alla använder tejp, men ingen dricker jos? Vilka krafter är det som verkar på språkets utveckling? Bland de levande organismerna är det de individer som är bäst anpassade till sin miljö som överlever om det naturliga urvalet får styra. Det finns inget facit, ingen som dömer ut en mutation på förhand (och tur är väl det, annars hade vi alla fortfarande simmat runt som amöbor). Tiden får helt enkelt utvisa om mutationen var gynnsam eller inte.

Sak samma är det nog med språket; det finns krafter som verkar i olika riktningar. Reformivrarna som driver på utvecklingen. Lärarna som rättar stavfel. Språkpoliserna som vill bevara. De innovativa som skapar nytt. De trendiga som använder det nya. Och den vanliga människan som inte alltid reflekterar över vilka ord och uttryck hon använder. I språkets evolution värderas varje förändring så snart den sett dagens ljus. Urvalet görs på olika grunder och det tycks som om resultatet, precis som i fysiken, blir summan av krafterna. Återstår bara att se om vi i framtiden kommer att maila, mejla, e-posta, eller skicka e-brev till varandra.

Veckans poptips: Vilse bland satsdelarna

2010-10-07T03:25:00.000-07:00

Som skribent kan man välja att använda aktiv eller passiv form. I den populärvetenskapliga genren är den aktiva formen oftast att föredra. Det finns framför allt två skäl till detta. Berättelsen blir mer personlig om det finns en jag-person eller vi-grupp. Man undviker också de grammatiska snubbeltrådar som lurar i den passiva formen.

Betrakta följande två meningar:

A. Fosfoproteinerna kan bara hittas genom att mortla de gröna bladen.

B. För att kunna hjälpa företaget med att minska dess påverkan på miljön så intervjuades personer på företaget samt även personer på andra företag för att kunna jämföra sig med dem.

Båda är exempel på det som brukar klassificeras som brott mot den s.k. subjektsregeln. Enkelt uttryckt har meningens subjekt inte blivit riktigt det som författaren hade tänkt sig. I mening A blir det ”fosfoproteinerna ” som ”mortlar” och i B blir det ”de personer som intervjuas” som ”hjälper företaget”. Även om läsaren ändå förstår vad som menas får hon lätt en känsla av att något inte står rätt till.

Efter en liten bearbetning har problemet avhjälpts:

A. Fosfoproteinerna kan isoleras ur växtcellerna genom att man mortlar de gröna bladen.

B. För att kunna hjälpa företaget med att minska dess påverkan på miljön så intervjuade jag personer på företaget samt även personer på andra företag som en jämförelse.

Veckans poptips: Med metaforen som redskap

2010-10-01T06:34:00.000-07:00

Ett effektivt sätt att förklara komplicerade begrepp eller fenomen är att dra en parallell till något mer välkänt och vardagligt. Ett retoriskt grepp som utnyttjar detta är metaforen. Här följer några exempel!

Neutrofiler är immunförsvarets sopbilar.

Stamceller är egentligen bara arbetslösa celler, eller mer som celler i grundskolan. De har inte bestämt sig för vad de ska vara när de växer upp.

Kartan visar bara var genetiskt material finns om man kan koppla detta till en markör som finns på kartan. Det kan jämföras med att leta efter en liten ort på en karta: först letar man efter en storstad som man vet finns i närheten för att hamna på rätt spår.

Cancerceller bryter mot kontrollsystemens regler och de tar tillvara på varje tillfälle att göra det. De är egoister och en enda cell som tar sig förbi delningskontrollen kan äventyra hela organismens framtid.

Veckans poptips: Svenska ord duger bra till vardags

2010-09-23T13:59:00.000-07:00

Om det finns svenska namn och uttryck är de att föredra framför vetenskapliga facktermer i en populärvetenskaplig text. Latinska namn på växter och djur behöver ofta inte anges; ”tvåvingar” kan exempelvis duga bra i stället för ”Diptera”. ”Rovdjur” fungerar bättre än ”predator”, och ”landlevande” och ”vattenlevande” är lättare att förstå än ”terrestra” och ”akvatiska”. Likaså kan ”faskontrastmikroskop” ersättas med det enklare ”mikroskop”, och ”fimbrier” med det mer vardagliga ”trådar”.

Ibland kanske inte betydelsen blir exakt densamma med ett svenskt och lite mer vardagligt ord. Men det kan vara värt att fundera över om skillnaden har någon egentlig betydelse i sammanhanget. Kanske går det bra att förenkla eller generalisera en aning om det gör att läsaren lättare förstår själva poängen.

Veckans poptips: Tvetydiga enheter

2010-09-16T11:04:00.000-07:00

När man själv är insatt i ett ämne är det självklart vad olika enheter och förkortningar står för. För en icke-specialist är det inte alltid lika givet.

Förkortningar som µg, nm och mM, som en naturvetare utan att blinka läser som mikrogram, nanometer respektive millimolar, kan vara svåra för en lekman att avkoda. Att den grekiska bokstaven my, µ, läses ut som mikro, vilket i sin tur står för miljondel, kanske inte läsaren har färskt i minnet. Inte heller att n:et i nm står för nano, miljarddel. Kanske förväxlas mM med det mer alldagliga millimeter. Det hela kompliceras ytterligare av att världen inte består av SI-enheter allenast. Förkortningen nm kan t.ex. i vissa sammanhang också betyda nautisk mil, liksom ppm både kan betyda parts per million och Premiepensionsmyndigheten (salig i åminnelse).

En god idé är alltså att skriva ut enheter i stället för att förkorta dem när man vänder sig till en bredare läsekrets. Dessutom blir texten då mer läsvänlig rent visuellt. Och allra bäst är det förstås om det går att översätta mått och enheter till något mer handfast (jfr förra veckans poptips).

Veckans poptips: Noggrannhet – inte alltid en dygd

2010-09-08T06:59:00.000-07:00

I vetenskapliga texter är det vanligt att tal anges med stor noggrannhet. I populärvetenskapliga sammanhang är de exakta siffrorna ofta inte lika intressanta. I stället kan det vara viktigare att hjälpa läsaren att förstå om ett tal är stort eller litet och om det kanske avviker från vad vi har förväntat oss.

I följande exempel har författaren bearbetat texten och avrundat det exakta talet till ett mer ungefärligt. Hon har också lagt till ”inte ens” för att signalera att det rör sig om en relativt kort tid.

Före
Fiskarna spenderade i genomsnitt 7,7 % av tiden i vegetationen.

Efter
Fiskarna spenderade i genomsnitt inte ens en tiondel av tiden i vegetationen.

Ett effektivt sätt att åskådliggöra t.ex. mycket små eller stora sträckor, volymer eller antal kan vara att jämföra med något som är välkänt för läsaren.

Exempel
en sträcka som motsvarar åtta varv runt jordklotet
mindre än ett sandkorn
lika många människor som får plats i en jumbojet

Veckans poptips: Verba mer

2010-09-02T05:53:00.000-07:00

En text som innehåller många abstrakta substantiv upplevs ofta som tung och vetenskaplig till stilen. Om substantiven i stället ersätts med verb och bisatser blir texten mer lättläst och bättre anpassad till den populärvetenskapliga genren.

Jämför följande två exempel där författaren har modifierat sin text.

Före
I det genomförda examensarbetet har Naturvårdsverkets generella riktvärden och de storstadsspecifika riktvärdena jämförts i syfte att undersöka skillnader i åtgärdsbehov och saneringsomfattning, samt kostnader och emissioner.

Efter
I mitt examensarbete jämförde jag de generella riktvärdena med de storstadsspecifika. Syftet var att undersökta om storstadsriktvärdena kan leda till ett minskat antal områden som behöver saneras samt om mängden massor vid en schaktsanering kan minskas och vilka konsekvenser detta kan få på kostnader och utsläpp till luften.

Veckans poptips: Känt kommer före okänt

2010-08-27T02:17:00.000-07:00

Erfarenheten säger att en text blir mer läsvänlig om det som är känt kommer före det som är okänt. I exemplet här nedanför introduceras den nya termen MHC.

Exempel: Vargens immunförsvar styrs, precis som vårt, av en mängd gener. Ett av de genkomplex som ingår är MHC (major histocompatibility complex).

Om en term som inte redan har förklarats i stället kommer först i ett stycke eller en mening får läsaren lätt en känsla av att ha missat någon information.

Exempel: MHC (major histocompatibility complex) är ett genkomplex som består av gener involverade i immunförsvaret.

Principen att känt bör komma före okänt gäller inte bara för populärvetenskapliga texter, men den är särskilt viktig när inte läsaren är expert på ämnet!

Nyhet: Veckans poptips

2010-08-27T02:12:00.000-07:00

Många studenter tycker att det kan vara svårt att plötsligt börja skriva populärvetenskapligt, när de efter flera års vetenskapligt skrivande ställs inför uppgiften. De är ängsliga att släppa taget om det trygga artikelformatet med detaljerad metodbeskrivning och en massa referenser. De är också lite rädda för att förenkla för mycket och på så sätt framstå som oseriösa inför kurskamrater och lärare. När man äntligen blivit hyfsad på den vetenskapliga genren är det som att vara tillbaka på ruta ett igen!

Men det finns genvägar. Ett effektivt sätt att lära sig en ny genre är att snegla på andras texter och bygga upp en bank av exempel utifrån dessa, och sedan modifiera och återanvända dem när vi själva skriver.
Därför vill jag gärna dela med mig av guldkornen i min egen populärvetenskapliga exempelsamling.

Under ”Veckans poptips” (som samlas under en länk längst upp till höger) presenterar jag både goda och mindre bra exempel som jag kommenterar och resonerar kring. Många av de teman som tas upp är hämtade ur rapporten Naturvetare skriver populärvetenskap. Citaten är lånade från studenters texter. Tack till alla skribenter som har medgett citering – och på så sätt hjälper oss alla att bli bättre populärförfattare!

Susanne Pelger – en skandaldrottning?

2010-08-19T01:59:00.000-07:00

Någon sa att om man söker ett namn på Google är det första som kommer upp den personens blogg, om hon har någon. När min blogg var ett faktum var jag förstås tvungen att prova. Men icke. Det som i stället kom överst var rubriken A scientific scandal, som ledde vidare till en artikel. Jag blev inte ett dugg förvånad. Tvärtom var det högst väntat, när man som jag har gett sig in i den evolutionsbiologiska leken. Låt mig ta det från början.

För ett antal år sedan skrev jag tillsammans med gode vännen och kollegan, zoologen Dan-E. Nilsson, en artikel om ögats evolution. Vårt arbete gick i korthet ut på att beräkna hur lång tid som krävs för att med små, successiva förändringar utveckla ett fullgott linsöga från en primitiv, ljuskänslig fläck. Beräkningarna gav vid handen att en sådan process inte skulle behöva ta mer än 500.000 år i anspråk, en relativt kort tid sett ur ett evolutionärt perspektiv. Resultatet var högst rimligt, med tanke på att det i naturen faktiskt finns en mängd olika ögontyper, som troligen har utvecklats parallellt och oberoende av varandra.

Artikeln, som alltså gav starkt stöd åt Darwins evolutionsteori, togs emot med stora famnen av forskarsamhället och citerades flitigt. Smickrande, javisst. Men det fanns också de som såg rött. De som uppfattade artikeln som ett hot mot deras egen världsbild, där allting har skapats på sex dagar och där ingen evolution har skett sedan dess. Upprörda personer hörde av sig och avfyrade kritik mot vårt arbete. Och det märkliga var att det som ifrågasattes var den vetenskapliga metoden. Det ena argumentet var mer hårresande än det andra och det var tydligt att våra kritiker inte hade förstått artikelns innehåll. Många hade säkert inte ens läst den utan bara gått på hörsägen.

Vid några få tillfällen gav vi svar på tal. Jag tror inte att det fick våra belackare att ändra uppfattning. Och såhär i efterhand har jag förstått varför den bästa taktiken egentligen är att tiga ihjäl kritiken. I sin bok Skapelsekonspirationen förklarar biologiläraren och före detta Livets Ord-medlemmen Per Kornhall varför: Oavsett vem som avgår med segern i en debatt blir det automatiskt 1–0 till bortalaget. För motståndaren blir en duell mot riktiga forskare ett sätt att komma fram i rampljuset, och därmed ett erkännande och en triumf i sig. Och det är ju knappast något vi vill bidra till!

Att vår artikel ses som en skandal av somliga har jag inga som helst problem med, så länge kritiken inte är vetenskapligt grundad. Och om jag själv är skandaldrottning eller hederlig forskningsarbetare, det ligger i betraktarens öga. Från mitt eget perspektiv är dock bilden klar.

Hyllning till tvärvetenskapen

2010-08-13T03:34:00.000-07:00

Det är inte ovanligt att det uppstår konflikter när personer, särskilt forskare, från olika ämneskulturer möts. Mycket beror det nog just på det faktum att de inte har mötts förut. Inom våra olika discipliner skolas vi in i olika sätt att lösa problem, vi använder olika metoder och talar olika språk. Inte konstigt att vi missförstår varandra och odlar fördomar: ”Det där är väl inte vetenskap! Går det verkligen att dra några slutsatser från ett sådant material?”

Ett lysande exempel är när ämnena naturvetenskap och pedagogik möts. Pedagogik, som ju sorterar under de samhällsvetenskapliga disciplinerna, skiljer sig en hel del från de naturvetenskapliga och därmed är det bäddat för kollision. Den typiske naturvetaren, som är van vid forskningsmaterial som man kan räkna på, ställer sig tveksam till de kvalitativa metoder som ofta används inom den pedagogiska forskningen. De betraktas gärna som ”flummiga”. Och det är klart att de gör, om man under hela sin utbildning, doktorandtid och forskargärning bara har stött på kvantitativa metoder!

Men även gamla hundar kan faktiskt lära sig sitta. Och naturvetare kan mycket väl lära sig använda nya verktyg. Det har jag sett med egna ögon på våra pedagogiska kurser. Jag har sett hur doktorander, och garvade forskare också för den delen, börjar erövra nya metoder och ett nytt språk som hjälper dem att lösa pedagogiska problem och utveckla sin undervisning på ett systematiskt sätt. Och de gör det med stor entusiasm.

Det är nog ingen orimlig tanke att en lika stor entusiasm går att väckas också för andra ämnesområden, bara tillfälle ges. Det finns många spännande kombinationer där de naturvetenskapliga ämnena kan ingå och det är nog bara fantasin som begränsar. Om vi redan under utbildningen uppmuntrar och skapar förutsättningar för sådana möten, så att studenter kan samverka över ämnesgränserna, tror jag att mycket skulle vara vunnet. För det är ju så det ser ut i arbetslivet utanför universiteten. Och inte vet jag, men det skulle ju kunna leda till fler ämnesöverskridande samarbeten även inom forskningen i framtiden. För visst är det så, att det är just vid dessa tillfällen som det mest intressanta och oförutsägbara uppstår?

Vad är bildning?

2010-07-28T10:56:00.000-07:00

Begreppet bildning har på senare tid börjat dyka upp allt oftare i den högskolepedagogiska debatten. Det lyfts fram som ett av de övergripande målen inom högre utbildning, vanligtvis som en motvikt och ett komplement till det mer handfasta målet anställningsbarhet eller användbarhet. Det är inte alldeles glasklart vad bildning står för. Därför vill jag resonera lite kring ordets innebörd och ge min syn på vad det kan betyda.

För att en person ska betraktas som bildad är det rimligt att tänka sig att hennes kunskaper är både breda och djupa. Ytliga faktakunskaper av typen frågesport – När dog Karl XII? Vem målade Guernica? Hur många ben har en spindel? – kan vara ett mått på hur allmänorienterad eller allmänbildad personen är. Många rätt visar att man kan lite om mycket, men är inte någon garanti för att man också är bildad. Å andra sidan är inte snäv expertkunskap heller något som automatiskt innebär bildning. Så hur mycket bredd och hur mycket djup krävs det då? Och finns det ämnesområden som ger högre bildningspoäng än andra?

För att börja med fråga nummer två är jag rädd för att svaret på den kan vara ja. Det finns en del ämneskunskaper som gärna betraktas som lite finare än andra. För, handen på hjärtat, visst smäller det högre att kunna citera Shakespeare än att kunna grundämnena i periodiska systemet? Och visst imponerar det oftast mer att kunna namnet på olika musikverk än på olika skalbaggar? Min känsla säger mig att de naturvetenskapliga kunskaperna, i likhet med de teknikvetenskapliga, generellt sett står lite lägre i rang än kunskaper i de sköna konsterna, humaniora och i viss mån även medicin. Det förekommer till och med att personer koketterar med sina bristfälliga naturvetenskapliga kunskaper, i ett fåfängt försök att framstå som bildade. Inte vet jag om det går hem hos de breda folkmassorna. Jag kan bara konstatera att det omvända skulle vara helt otänkbart: ”Haha, nej jag begriper mig verkligen inte på poesi, så’nt får andra syssla med.” Men även om kunskaper inom olika ämnen värderas olika är jag inte säker på att detta värde har så mycket med bildning att göra.

Om vi återvänder till fråga ett, hur breda och hur djupa kunskaper bildning kräver, tror jag att vi börjar närma oss kärnan. Idealet skulle vara en renässansmänniska som Leonardo da Vinci, framstående inom flera vetenskapliga och konstnärliga discipliner på samma gång. Ett sådant mål kan vara eftersträvansvärt, men är förstås orealistiskt i dagens utbildning, och för de flesta av oss handlar det snarare om att nå en bit på vägen. Utan djup är det svårt att få någon riktig kvalitet på kunskaperna, och utan bredd är det svårt att sätta in sina kunskaper i ett större sammanhang. Men det finns också något annat som behövs för att vi ska närma oss det som kallas bildning. Något som för många kan vara det verkligt svåra: att kunna uppskatta och känna ödmjukhet inför kunskaper inom andra områden än dem vi själva behärskar bäst. För bildning är inget självändamål. Det handlar inte om att imponera, utan i stället om att utvecklas som person. Och under den utvecklingen kan vi i bästa fall lära oss att upptäcka mönster och samband och väva ihop olika kunskapstrådar till en helhet. Kanske är det just den förmågan som är bildning.

En hund för mycket

2010-06-23T08:04:00.000-07:00

Ett av mina största intressen är hundar. Ett annat är böcker. Därför kunde jag inte motstå att köpa antologin Tio hundar och en katt, där elva svenska författare, däribland Majgull Axelsson, Göran Hägg och Kerstin Ekman, skriver om sina husdjur. Berättelserna är underhållande, ömsinta, humoristiska och ibland känslosamma. Som hundägare kan jag verkligen känna igen mig i de olika betraktelserna. Men det finns en berättelse som skaver. Författaren gör en i och för sig helt korrekt iakttagelse: hunden har ett ytterst välutvecklat luktsinne. Samtidigt lyckas han i en och samma berättelse motsäga sig själv, slå in öppna dörrar och avslöja sina bristande biologikunskaper.

Han börjar med att sakligt räkna upp exempel på sådant som hundar kan lära sig leta upp med hjälp av sin nos: narkotika, cancerceller eller en död kropp på botten av en sjö. Några sidor längre fram förvånas han storligen över att hans egen hund, när de kommer hem efter en promenad, kan lukta sig till att matte nyss har gått uppför trappan till lägenheten. Man kan fråga sig varför det skulle vara konstigare att en hund kan spåra sin egen matte hemma i trapphuset än ett lik på en sjöbotten.

Vidare menar författaren att ”ingen naturvetenskapsman i världen kan förklara” hur hundens luktsinne fungerar. Därmed inte bara avfärdar han de sinnesbiologiska, veterinärmedicinska och neurologiska forskningsdisciplinerna i ett svep, utan röjer också sin egen okunnighet. Hundens luktsinne är inget hokus pokus alls – tvärtom finns det mycket att läsa i ämnet för den som verkligen är intresserad, inte minst inom populärlitteraturen. Även SVT har för övrigt dragit sitt strå till stacken genom det utmärkta programmet Den unika hunden, som har sänts i flera repriser de senaste två åren.

Men i stället för att gå till källan påstår författaren att fenomenet nu är ”vetenskapligt och empiriskt belagt” av honom själv, eftersom det har inträffat ”vid fem tillfällen utan undantag” att hunden har nosat upp sin matte. Han argumenterar länge och väl för sin ståndpunkt och hävdar att även ”den strängaste zoolog och neurolog måste ge sig och acceptera ett faktum”. Det enda som en sträng zoolog troligen skulle ha synpunkter på i det här sammanhanget är nog vetenskapligheten och det alltför klena empiriska materialet. Däremot skulle knappast vare sig zoologer, neurologer eller hundägare i största allmänhet komma på tanken att ifrågasätta hundens goda luktsinne. Just därför är det så förvånande att en stor del av berättelsen går ut på att föra detta i bevis. Än mer förvånande är att kapitlet över huvud taget har slunkit med i antologin. För min del kunde den lika gärna ha hetat Nio hundar och en katt.

När inte fakta är gott nog

2010-06-10T08:07:00.001-07:00

Fakta – njae överskattat. Så löd rubriken på en krönika av VD:n Lars Dahmén i tidningen Computer Sweden för några veckor sedan. Rubriken får nog många att haja till – inte minst naturvetare – och det är säkert just det som är meningen. Hårda fakta är basen för vetenskapliga resonemang, har vi fått lära oss, och nåde den som ger sig hän åt flummigt tyckande på lösa grunder. Ändå tror jag att vi kan ha någonting att lära oss av Dahmén.

Hans budskap är att tekniska (och även naturvetenskapliga, antar jag) idéer inte säljer sig själva, hur bra de än är. De måste SÄLJAS IN. Enbart fakta räcker inte för att övertyga, de utgör bara grunden. Och det är först när grunden är lagd som de verkliga argumenten kan skapas, de som talar till känslan och inte bara till förnuftet.

Det är här det uppstår problem. En argumentation som vädjar till känslor är raka motsatsen till vad vi har blivit itutade. Under hela vår utbildning har vi tränat på att kommunicera på ett logiskt, koncist och objektivt sätt, där den tänkta läsaren eller lyssnaren oftast är en annan (kunnig och intresserad) naturvetare. Något vi däremot inte har övat särskilt mycket på är att berätta om våra ämnen för dem som inte är specialister. Vi är därför ganska dåliga på att förklara vad det egentligen är vi sysslar med och vad våra forskningsresultat betyder i vidare mening. Och inte minst vad samhället och folk i allmänhet kan ha för glädje av dem.

Så vad gör man då när man vill marknadsföra en genialisk produkt, få ökad projektbudget, eller övertala beslutsfattarna att värna miljön? När inte de snustorra argumenten biter, trots att vi sitter med alla fakta på hand. Det är då det börjar bli hög tid att lyssna på Dahmén och hans vänner i näringslivet. Och bli varse att det också handlar om att förstå hur våra motståndare tänker. Hur vi kan nå fram till och hantera människorna på andra sidan bordet. Förstå vad det är som får dem att vilja säga ja. Fakta i all ära, men de räcker sällan hela vägen fram. Det måste finnas något mer, något som lockar och berör. Något riktigt smaskigt och subjektivt. Vi behöver inte skämmas, vi vet ju att resonemanget i grund och botten bygger på gedigna fakta – även om motparten inte genomskådar det. Så även om det tar emot är det bara att pimpa argumenten, spela med i spelet och fokusera på målet. Om inte får vi nog vackert stå där med vår osålda produkt, nedskurna budget och skövlade skog.

Envar sin egen tolk

2010-06-03T11:56:00.000-07:00

Survival of the fittest är en fras som alltsedan den myntades har kommit att både brukas och missbrukas i skilda sammanhang och för skilda syften. Den brukar tillskrivas Charles Darwin och hans bok Om arternas uppkomst – standardverket som beskriver mekanismerna bakom evolutionen. Att formuleringen ger utrymme för olika tolkningar kan förklaras med de olika betydelser som ordet fit kan ha – något som har fått långtgående konsekvenser.

I evolutionsbiologisk bemärkelse innebär fit att vara anpassad till den miljö man lever i. Exempelvis är kaktusen med sina tjocka blad anpassad till en miljö med extrem torka. Näckrosen, däremot, har genom sina flytande blad anpassat sig till ett liv i vattnet. Olika individer av samma art kan vara olika väl anpassade till sin miljö. En individ som är lite bättre anpassad än sina artfränder har större chans att överleva och därmed också bättre möjligheter att föröka sig och att föra sina gener vidare till nästa generation. På så sätt blir det de bäst anpassade individernas avkommor och gener som lever vidare i det långa loppet. Resonemanget är enkelt och logiskt. Ändå finns det de som har fått det hela om bakfoten.

Om man i stället för ”anpassad” tolkar fit som ”fysiskt stark” får Darwins budskap en helt annan innebörd. Att vara stark har ingenting att göra med hur väl anpassad man är till sin miljö. Fysisk styrka har heller inte någon generell betydelse för om en individ lyckas föra sina gener vidare till kommande generationer. Survival of the fittest betyder alltså inte att det är de fysiskt starka som överlever, och definitivt inte att de starkaste har rätt att förtrycka dem som är svagare. Naturen har ingen politisk agenda eller några ideologiska baktankar. Däremot finns det flera exempel ur historien där makthavare har valt att misstolka och utnyttja vetenskapen för egna dunkla syften.

Evolutionen är inte Darwins uppfinning. Det han har gjort är att sätta ord på och beskriva de mekanismer och processer som kan observeras i naturen. Det är inte alltid lätt att förklara naturvetenskapliga samband för en lekman. Exemplet med det lilla ordet fit visar hur lätt det däremot kan vara att lekmannen missförstår och läser in egna värderingar i det vi försöker säga. Det visar också hur viktigt det är att vi tar vårt ansvar och översätter vår forskning till begripligt språk och inte överlåter tolkningen åt andra.

Naturvetenskaplig begreppsförvirring

2010-05-25T10:03:00.000-07:00

Härom veckan var jag på ett intressant seminarium. Det var Linköpingsprofessorn Helge Strömdahl som gästade Lund och pratade om språkets betydelse för hur vi lär oss naturvetenskapliga och tekniska termer.

På seminariet lyfte han fram problemet med att samma ord kan ha olika betydelser i det vetenskapliga och det vardagliga språket och att det kan ställa till det när studenter ska försöka förstå begrepp som temperatur, värme, kraft och energi. Många studenter har t.ex. svårigheter med att förstå skillnaden mellan temperatur och värme, som ju båda refererar till en vardaglig, kroppslig upplevelse. I vetenskaplig bemärkelse är det däremot två skilda variabler. Temperatur handlar om molekylers rörelse, medan värme handlar om en process där energi överförs mellan två system med olika temperatur (definitionen av värme på Nationalencyklopendins webb är alltså felaktig!).

Så hur kan man som lärare komma runt problemet att studenter refererar till ”fel” betydelse av termer? Helge Strömdahls recept är att studenten först och främst behöver förstå skillnaden mellan de företeelser som termerna refererar till, innan det går att förstå skillnaden mellan termerna. En inledande språklig övning, där studenterna får sätta ord på sina egna föreställningar om olika begrepp skulle därför kunna vara en hjälp. Läraren kan då upptäcka missförstånd och lägga en grund för bättre förståelse genom att helt enkelt prata med studenterna.

Liknande problem med att ord kan betyda olika saker förekommer också inom populärvetenskapen. Här är det extra viktigt att hålla isär begreppen eftersom den tänkta läsaren inte är ämnesspecialist. En del uttryck som vi använder (mer eller mindre oreflekterat) i det vetenskapliga språket kan ha en helt annan betydelse i vardagsspråket - det blev tydligt i vår undersökning Naturvetare skriver populärvetenskap. Exempel på sådana uttryck är att en cell ”presenterar” ett protein på sin yta, eller att en behandling får effekter på cellernas ”fortbildning”. Eftersom ”presentera” och ”fortbildning” är välkända ord kanske läsaren tycker sig förstå vad de betyder, fast ändå inte riktigt. Än värre kan det bli om man skriver ”mutanter”. Ursprungligen är det förstås en biologisk term, men det kan inte hjälpas. Den har kidnappats av filmindustrin och hos de läsare som har sett X-Men och Ninja Turtles är det nog lätt att tankarna flyger iväg någon helt annanstans! Därmed inte sagt att vi ska låta bli fackuttryck. Men det skadar nog inte att fundera över vilka olika associationer de kan leda till.

En naturvetares språkresa

2010-05-16T03:14:00.000-07:00

För två år sedan tog jag ett stort kliv, rakt in i ett nytt forskningsämne. I alla fall med den ena foten. Jag gav mig in i ett samarbete med ett område vitt skilt från mitt eget: språkvetenskap. Sedan lång tid tillbaka hade jag visserligen undervisat naturvetarstudenter i både vetenskapligt och populärvetenskapligt skrivande, men någon äkta humanist är jag ändå inte, även om språk och kommunikation alltid har intresserat mig.

Med liv och lust och med hjälp av ett antal språkhandböcker har jag under årens lopp granskat ett otal studenttexter - en del välskrivna, andra halvbra och vissa usla. Att hitta stavfel och grammatiktabbar är inte någon större match. Där finns det ju regler att luta sig mot. Att påpeka stilbrott eller en ologisk disposition är inte heller så svårt. Naturvetare är rätt vana vid att tänka logiskt. Nej, den verkliga utmaningen ligger i att veta exakt vad det är som är tokigt när känslan säger att texten inte är riktigt bra, utan bara nästan. Jag grunnade en hel del och tänkte, som den naturvetare jag är, att det måste väl finnas något sätt att mäta texters kvalitet på, lite mer objektivt. Och det var då chansen dök upp. Universitetet utlyste forskningsmedel för nya, tvärvetenskapliga projekt kring lärande och undervisning. Till min stora glädje blev det utdelning till det projekt som jag tillsammans med Sara Santesson och Gunlög Josefsson på Nordiska språk hade sökt medel för. Jag skulle äntligen få svar på vad som var de välskrivna texternas hemlighet!

Mitt ordförråd utökades raskt med termer som koherens, referensbindning, metatext och Lix-värde. Jag började inse vad det egentligen är som gör en text till en text, och inte bara en samling ord och meningar. Det blev klart varför den där texten som Sara, Gunlög och jag alla tyckte var så bra, faktiskt var det. Och vad det var som gjorde andra texter tråkiga eller obegripliga.

Det som också blev tydligt var att de populärvetenskapliga texternas kvalitet speglar hur väl studenterna har förstått det de skriver om. När man pratar om lärande brukar man säga att de högsta nivåerna handlar om att kunna se samband, generalisera, reflektera och förklara för andra. Och det är just detta det populärvetenskapliga skrivandet går ut på. Samtidigt som studenterna sätts på prov när de skriver för en bredare målgrupp, menar vi att det populärvetenskapliga skrivandet kan locka dem att tänka i vidare banor och se det egna ämnet ur andra perspektiv. På så sätt blir skrivandet också en väg till förståelse.

Språket kan alltså vara ett redskap för lärande. Det finns en hel del forskning som stödjer detta. Vad som däremot inte har utforskats är sambandet mellan populärvetenskaplig kommunikation och lärande. Här hamnar vi i gränslandet mellan naturvetenskap, didaktik och retorik. Kombinationen är ovanlig och spännande och har lett vidare till ännu ett nytt samarbete, med retorikern Anders Sigrell. Det som vi vill gräva djupare i är hur träning i populärvetenskaplig argumentation kan hjälpa studenter att bättre förstå sitt eget ämne. Och hur detta i sin tur kan leda till att både deras vetenskapliga och populärvetenskapliga skrivande förbättras. Visionen är att en mer medveten kommunikationsträning kan ge naturvetare och deras ämnen en mer framträdande plats i samhället och i samhällsdebatten. Den tvärvetenskapliga resan fortsätter, och det känns som att vi är någonting på spåren!