Alla har vi våra darlings att döda

För en genetiker är det den mest naturliga sak i världen att säga att en gen uttrycker ett protein. Det är så man uttrycker (!) sig kolleger emellan. Alla förstår vad som menas, och att det har med begreppet gene expression att göra – alltså hur olika gener i en cell slås på eller av när, till exempel, ett protein ska tillverkas. Och så länge vi skriver eller talar för specialister är allt gott och väl. Det är när vi vänder oss utanför den innersta kretsen som det blir lite klurigare. För vi kunde ju just se att ”uttryck” kan ha olika innebörd, och den som inte är invigd tänker troligen först på ordets mer allmänna betydelse. Och då blir det både abstrakt och obegripligt vad som avses när den där genen uttrycker någonting. Enklare hade förstås varit att säga att genen producerar ett protein.

Nu är det ju lätt att vara förnumstig och peka ut sådana tvetydiga ord som andra använder. Svårare är att upptäcka sina egna älsklingar, som man svänger sig med, ibland lite oreflekterat. Själv blev jag påmind om detta under en kurs, där deltagare från olika ämnen skulle hålla föredrag om sin forskning och ge varandra respons. Jag pratade förstås om hur språk och lärande hänger ihop, och hur studenter kan förstå sitt ämne bättre om de får skriva om det. Och då råkade jag säga att den populärvetenskapliga retoriken kan hjälpa studenterna att byta perspektiv, så att de ser sitt ämne från ett annat håll. Inget konstigt alls, väl? Eller?

Det där med retorik, som var så entydigt för mig själv, visade sig ge helt andra associationer bland åhörarna. En tyckte att retorik bara gäller när vi talar, inte när vi skriver. En annan tyckte att retorik handlar om att övertyga. Och inget av detta hade ju att göra med vad jag ville ha sagt. Min egen innebörd av retorik var helt enkelt det spåk som vi väljer. Men språket som jag själv valde gjorde att mitt budskap inte riktigt gick fram. 

Inspirerande antologi om naturvetenskapens didaktik

Naturvetenskapen finns i olika skepnader i klassrum, läroböcker, styrdokument, forskningslabb och – i naturen. Naturvetenskapen kan vara konkret eller abstrakt, den kan vara språk, estetik eller hållbarhet, ibland också makt. Naturvetenskapen har många sidor, både för den som lär och den som undervisar, något som är påtagligt i den nyutkomna antologin Skola och naturvetenskap, med undertiteln politik, praktik och problematik i belysning av ämnesdidaktisk forskning.

Den forskning som presenteras i antologin spänner över olika ämnen, från generell naturvetenskap till mer avgränsade områden, till exempel syror och baser. Den sträcker sig också över olika nivåer, från de tidiga skolåren till lärarutbildningen. Bland mina egna favoriter finns Carl-Johan Rundgrens kapitel om språk och lärande i molekylärbiologi, där han lyfter fram konflikten mellan naturvetenskapligt språk och vardagsspråk. Han påpekar att naturvetenskapligt fackspråk, när det används av skolelever, inte alltid är ett kvitto på att eleven verkligen har förstått innebörden. I stället behöver eleven få använda ett mer vardagligt språk, och själv hitta metaforer och analogier för att tala och skriva sig till en naturvetenskaplig förståelse. Poängen är alltså att förståelsen gynnas om eleven först får bekanta sig med ämnesinnehållet med hjälp av vardagsspråk, innan den vetenskapliga terminologin förs in. 

Antologins båda redaktörer, Helge Strömdahl och Lena Tibell, är verksamma vid Linköpings universitet och den nationella forskarskolan i naturvetenskapernas, teknikens och matematikens didaktik. Övriga sjutton författare är alla doktorer från forskarskolan. Boken ger en utmärkt överblick över aktuell svensk forskning inom naturvetenskapsdidaktik, och i det avslutande kapitlet blickar redaktörerna framåt och pekar på angelägna områden som återstår att utforska. Deras syfte är att stimulera intresset för didaktisk forskning. Och nog lyckas de alltid. När man läser kan man inte bli annat än inspirerad!