En hund för mycket

Ett av mina största intressen är hundar. Ett annat är böcker. Därför kunde jag inte motstå att köpa antologin Tio hundar och en katt, där elva svenska författare, däribland Majgull Axelsson, Göran Hägg och Kerstin Ekman, skriver om sina husdjur. Berättelserna är underhållande, ömsinta, humoristiska och ibland känslosamma. Som hundägare kan jag verkligen känna igen mig i de olika betraktelserna. Men det finns en berättelse som skaver. Författaren gör en i och för sig helt korrekt iakttagelse: hunden har ett ytterst välutvecklat luktsinne. Samtidigt lyckas han i en och samma berättelse motsäga sig själv, slå in öppna dörrar och avslöja sina bristande biologikunskaper.

Han börjar med att sakligt räkna upp exempel på sådant som hundar kan lära sig leta upp med hjälp av sin nos: narkotika, cancerceller eller en död kropp på botten av en sjö. Några sidor längre fram förvånas han storligen över att hans egen hund, när de kommer hem efter en promenad, kan lukta sig till att matte nyss har gått uppför trappan till lägenheten. Man kan fråga sig varför det skulle vara konstigare att en hund kan spåra sin egen matte hemma i trapphuset än ett lik på en sjöbotten.

Vidare menar författaren att ”ingen naturvetenskapsman i världen kan förklara” hur hundens luktsinne fungerar. Därmed inte bara avfärdar han de sinnesbiologiska, veterinärmedicinska och neurologiska forskningsdisciplinerna i ett svep, utan röjer också sin egen okunnighet. Hundens luktsinne är inget hokus pokus alls – tvärtom finns det mycket att läsa i ämnet för den som verkligen är intresserad, inte minst inom populärlitteraturen. Även SVT har för övrigt dragit sitt strå till stacken genom det utmärkta programmet Den unika hunden, som har sänts i flera repriser de senaste två åren.

Men i stället för att gå till källan påstår författaren att fenomenet nu är ”vetenskapligt och empiriskt belagt” av honom själv, eftersom det har inträffat ”vid fem tillfällen utan undantag” att hunden har nosat upp sin matte. Han argumenterar länge och väl för sin ståndpunkt och hävdar att även ”den strängaste zoolog och neurolog måste ge sig och acceptera ett faktum”. Det enda som en sträng zoolog troligen skulle ha synpunkter på i det här sammanhanget är nog vetenskapligheten och det alltför klena empiriska materialet. Däremot skulle knappast vare sig zoologer, neurologer eller hundägare i största allmänhet komma på tanken att ifrågasätta hundens goda luktsinne. Just därför är det så förvånande att en stor del av berättelsen går ut på att föra detta i bevis. Än mer förvånande är att kapitlet över huvud taget har slunkit med i antologin. För min del kunde den lika gärna ha hetat Nio hundar och en katt.

När inte fakta är gott nog

Fakta – njae överskattat. Så löd rubriken på en krönika av VD:n Lars Dahmén i tidningen Computer Sweden för några veckor sedan. Rubriken får nog många att haja till – inte minst naturvetare – och det är säkert just det som är meningen. Hårda fakta är basen för vetenskapliga resonemang, har vi fått lära oss, och nåde den som ger sig hän åt flummigt tyckande på lösa grunder. Ändå tror jag att vi kan ha någonting att lära oss av Dahmén.

Hans budskap är att tekniska (och även naturvetenskapliga, antar jag) idéer inte säljer sig själva, hur bra de än är. De måste SÄLJAS IN. Enbart fakta räcker inte för att övertyga, de utgör bara grunden. Och det är först när grunden är lagd som de verkliga argumenten kan skapas, de som talar till känslan och inte bara till förnuftet.

Det är här det uppstår problem. En argumentation som vädjar till känslor är raka motsatsen till vad vi har blivit itutade. Under hela vår utbildning har vi tränat på att kommunicera på ett logiskt, koncist och objektivt sätt, där den tänkta läsaren eller lyssnaren oftast är en annan (kunnig och intresserad) naturvetare. Något vi däremot inte har övat särskilt mycket på är att berätta om våra ämnen för dem som inte är specialister. Vi är därför ganska dåliga på att förklara vad det egentligen är vi sysslar med och vad våra forskningsresultat betyder i vidare mening. Och inte minst vad samhället och folk i allmänhet kan ha för glädje av dem.

Så vad gör man då när man vill marknadsföra en genialisk produkt, få ökad projektbudget, eller övertala beslutsfattarna att värna miljön? När inte de snustorra argumenten biter, trots att vi sitter med alla fakta på hand. Det är då det börjar bli hög tid att lyssna på Dahmén och hans vänner i näringslivet. Och bli varse att det också handlar om att förstå hur våra motståndare tänker. Hur vi kan nå fram till och hantera människorna på andra sidan bordet. Förstå vad det är som får dem att vilja säga ja. Fakta i all ära, men de räcker sällan hela vägen fram. Det måste finnas något mer, något som lockar och berör. Något riktigt smaskigt och subjektivt. Vi behöver inte skämmas, vi vet ju att resonemanget i grund och botten bygger på gedigna fakta – även om motparten inte genomskådar det. Så även om det tar emot är det bara att pimpa argumenten, spela med i spelet och fokusera på målet. Om inte får vi nog vackert stå där med vår osålda produkt, nedskurna budget och skövlade skog.

Envar sin egen tolk

Survival of the fittest är en fras som alltsedan den myntades har kommit att både brukas och missbrukas i skilda sammanhang och för skilda syften. Den brukar tillskrivas Charles Darwin och hans bok Om arternas uppkomst – standardverket som beskriver mekanismerna bakom evolutionen. Att formuleringen ger utrymme för olika tolkningar kan förklaras med de olika betydelser som ordet fit kan ha – något som har fått långtgående konsekvenser.

I evolutionsbiologisk bemärkelse innebär fit att vara anpassad till den miljö man lever i. Exempelvis är kaktusen med sina tjocka blad anpassad till en miljö med extrem torka. Näckrosen, däremot, har genom sina flytande blad anpassat sig till ett liv i vattnet. Olika individer av samma art kan vara olika väl anpassade till sin miljö. En individ som är lite bättre anpassad än sina artfränder har större chans att överleva och därmed också bättre möjligheter att föröka sig och att föra sina gener vidare till nästa generation. På så sätt blir det de bäst anpassade individernas avkommor och gener som lever vidare i det långa loppet. Resonemanget är enkelt och logiskt. Ändå finns det de som har fått det hela om bakfoten.

Om man i stället för ”anpassad” tolkar fit som ”fysiskt stark” får Darwins budskap en helt annan innebörd. Att vara stark har ingenting att göra med hur väl anpassad man är till sin miljö. Fysisk styrka har heller inte någon generell betydelse för om en individ lyckas föra sina gener vidare till kommande generationer. Survival of the fittest betyder alltså inte att det är de fysiskt starka som överlever, och definitivt inte att de starkaste har rätt att förtrycka dem som är svagare. Naturen har ingen politisk agenda eller några ideologiska baktankar. Däremot finns det flera exempel ur historien där makthavare har valt att misstolka och utnyttja vetenskapen för egna dunkla syften.

Evolutionen är inte Darwins uppfinning. Det han har gjort är att sätta ord på och beskriva de mekanismer och processer som kan observeras i naturen. Det är inte alltid lätt att förklara naturvetenskapliga samband för en lekman. Exemplet med det lilla ordet fit visar hur lätt det däremot kan vara att lekmannen missförstår och läser in egna värderingar i det vi försöker säga. Det visar också hur viktigt det är att vi tar vårt ansvar och översätter vår forskning till begripligt språk och inte överlåter tolkningen åt andra.